När vi kom hem vid 21-tiden på söndagskvällen, fick jag sitta kvar i bilen med Ozzy i famnen. Dottern och Kärleken gick in och kelade med Ester en stund och flyttade sen upp henne och allt hon behövde till Dotterns rum på övervåningen. Vi ville låta lillkillen få lite egentid att gå runt och nosa.
Ozzy var inte det minsta skygg. Han spatserade nyfiken från hallen till köket, genom hallen till tv-rummet, tillbaka till hallen, in i tv-rummet igen. Han visade inga tecken på rädsla. Ester var ju väldigt skygg och pipig när vi kom hem med henne för ett år sen. Hon sprang och gömde sig under soffan och en extrasäng. Det var med lek vi fick henne att känna sig hemma. Ozzy var mycket tuffare. Han ville visserligen leka, men det behövdes inte för att locka honom. Det föll sig bara helt naturligt.
Det fanns många leksaker på golvet, så till sist tog lillprinsen sin tillflykt under en stol för att fundera och bara titta.
Ester satt där uppe och hörde att något var på gång. Hon ropade. Till slut fick vi ta ner henne, så de fick träffa varandra. Det gick bra till en början. Ingen av dem bar sig åt. Efter en stund visade Ozzy att han inte brydde sig. Ester, däremot, blev sur och arg. Hon började morra och fräsa. Hon gillade inte Ozzy, den lille inkräktaren, och var arg på oss, som tagit hit honom. Hon var förnärmad.
När Ester blev mer och mer irriterad, gick vi upp med henne igen. Hon fick bo på övervåningen hos Dottern över natten, medan Ozzy fick vara nere hos mig och Kärleken. Kanske var det rätt, kanske fel. Vem vet?
Tills vi ses igen... KRAMEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar