söndag 11 november 2007

Kärleken gästbloggar: FRUNTIMMERSFRITT

Tältresning i skogen

När älsklingen, syrran och morsan vill till Ullared är det bäst att lägga benen på ryggen och springa för livet. Det var precis vad farsan och jag gjorde. Som tur var hade vi redan planerat denna utflykt, så damerna kunde inte göra något åt det. Vi blir varje år inbjudna till rådjursjakt i skogarna utanför Älmhult. Jag var med för 4e året, tror jag.

Färdigjagat. Jaktlaget är åter samlat.
Att en gång om året få leva som en riktig grottmänniska är väldigt befriande. Slippa borsta tänderna och bara gurgla i whisky. Strunta i tvål och annan personlig hygien. Inget tjat så långt örat kan höra. Bara grabbhumor och plumpa skämt. Gött!
Vi var 12 glada herrar i olika åldrar som samlats för att göra skogen osäker över ett dygn. De flesta hade träffats förut, men ett par nya hade tillkommit i år. Alltid lika trevligt.
Jag och pappa var på plats vid halv nio-tiden och första passet startade direkt. Vi blev strategiskt utplacerade en och en, men ganska snart förstod jag att inget skulle hända. Jag gick till farsgubben för att snacka lite skit. Förmiddagen flöt förbi och jag hade bara fått njuta av naturen och lite hundskall i fjärran.
Vi blev som vanligt bjudna på Sonjas supergoda ärtsoppa till lunch. Det är en mycket fin tradition. Eftersom det var väldigt kallt igår, värmde den extra gott i kropp och själ.
Men, men... inga inkomster som inte ger utgifter. När eftermiddagspasset kommit igång och det gått en halvtimme, eller kanske en timme, blev jag så skitnödig att det inte fanns någon återvändå. Utan toalett och toa inom räckhåll, fick jag rafsa ihop lite mossa och sätta mig bakom en buske. Nöden har ingen lag. Det var ju NÖDvändigt =)
Precis som jag stod där, halvnigande och med byxorna vid knävecken, hörde jag drevet. Med mossan hängandes mellan skinkorna, hörde jag skottet. Ett rådjur hade sett sin sista gryning.
Skogshuggarfackla
Kvällen kom och det blev bara ett skjutet djur under dagen, men alla var lika glada för det. Speciellt jag och far, som skulle få det med oss hem.
Roland, som står värd för hela eskapaden, gjorde en sedvanlig fackla av en liten timmerstock. En tradition som kommer från de gamla skogshuggarna från förr. Man hugger ett kryss i enden av stocken och sticker i en tjärsticka. Stocken är fuktig, men innehåller så mycket naturlig träsprit så den brinner väldigt länge. Inget annat behövs.
Jag och farsan hade som vanligt 5 kg sillfilé med oss, och minst 4 av dem gick åt när vi stekte sill och serverade med knäckebröd. Ytterligare en tradition alla älskar. Eftersom gevären var säkrade och placerade i gott förvar, åkte nubben och whiskyn fram. Ingen grabbkväll utan lite "pit".
Male bonding kring lägerelden
Dragpel (farsan) och munspel stod för underhållningen medan alla fortfarande var i någorlunda tillstånd att njuta av det. Senare var det bara rövarhistorier och skitprat som höll oss vakna. En efter en kröp vi in i det stora militärtältet med kamin i mitten. Jag orkade väl till ca halv ett på natten, medan pappa hade gett upp en god stund tidigare. Hela gänget hade kommit överens om ett eldvaktsschema om ca en timma per man. Vi ville verkligen inte att elden skulle slockna. Det var 7 minusgrader ute och vi sov direkt på marken. HU!
Bambi i pappas garage

Vi vaknade ganska tidigt, frusna och fortfarande trötta. Jag sov inte så bra i kylan, trots att jag faktiskt är van. Älsklingen envisas med att sova med öppet fönster året runt. Inatt vaknade jag flera gånger. Kanske var det för att ingen stoppade om mig när täcket halkat av. Det var så kallt att kisset nästan frös till is när det kom ut.
En tredje tradition är pannkaksfrukosten. Smeten hade frusit, så vi fick ta in den i tältet och värma den mot kaminen. De första pannkakorna smakar alltid sill, eftersom den stora stekpannan inte blir riktigt rengjord efter lördagens middag. Jag väntar medvetet tills det gräddats ett antal.
Jakten var slut för denna gången och vi satte kurs hemåt. Vi möttes av glada miner och farsdagshälsningar. Bonusdottern hade svept in t-shirt och kalsonger med glittriga döskallar på uppvaktade glatt. Kärleken hade köpt massor av kläder. Jag blev ordentligt ompysslad.
Sambon.




Underbara Ullared

Hur frisk är man när man stiger upp kl 4 en lördagsmorgon och ger sig av i bil till ett oorganiserat kaos? Många, som inte vet vad det handlar om, skulle klassa en som helt tokig. Igår bar det av till Ge-Kås i Ullared, kvinnornas Mekka. Svägerskan, svärmor och jag var taggade till tänderna. Här skulle handlas... och det gjorde det!

Sambon och svärfar hade begett sig till smålandsskogarna utanför Älmhult på rådjursjakt, så de kände sig trygga. Svågern, som faktiskt gillar Ullared, var tvungen att stanna hemma och passa pojkarna. Vi kvinnor fick rå oss själva och hade ingen som vakade över plånboken =)

Paradiset öppnade kl 7 och vi var faktiskt på plats tio minuter före, och då hade vi även hunnit fika på vägen. Tur var väl detta, för inom en halvtimme efter portuppslagningen, bildades kilometerlånga köer utanför. Svärmor och jag hade fulla vagnar vid 9.30-tiden och gick ut för att tömma i bilen. Då möttes vi av ett totalt kaos utanför. Kön ringlade sig som en orm runt andra affärsbyggnader och bilar. Vakterna hade fullt upp att försöka organisera upp förvirringen, men misslyckades fatalt. Många bistra och avundsjuka blickar följde oss, då vi knatade mot bilen.
Eftersom vi hade fått stämpel när vi gick ut, var det bara att gå rakt in igen, fast bakvägen då. Jag var klar med kläderna för alla tre i familjen, så jag strosade runt bland leksaker, husgeråd, julpynt, elektronik, mat mm. Den största stressen hade lagt sig. Jag hade inte spräckt budgeten och hade fått tag i det mesta på köplistan.
Man ska inte tala om för folk runt sig att man ska till Ullared. Det brukar alltid medföra att en eller flera vill skicka bud. Jag har gjort misstaget alldeles för många gånger och har väldigt svårt att säga 'nej'. Denna gången visste bara mamma, som skulle vara barnvakt, och ett par väninnor om det, och ingen av dem hade bett om något. Tills en bit fram på förmiddagen... Då ringde min kära, goa kompis Moster Mjölgumpa. Henne kan jag bara inte säga nej till och det hon ville ha hjälp med var ingen match. Ett par Pokémon-pärmar med extra bildsamlarplastfickor. Ingen dyr utgift och inte svårt att hitta. Jag gör nästan vad som helst för henne, eftersom jag alltid kan lita på min underbara väninna. KRAM PÅ DIG!!!
Ullared är, precis som IKEA, ett ställe där man alltid springer på folk man känner. Det kan vara nära vänner från hemtrakten, eller bekanta från förr, som man inte sett på år och dar. Naturligvis hände detta mig. Jag hörde många utrop i högtalarna om personer som sökte andra personer. Ett av utropen gällde någon från min hemort. Det var ingen jag kände, men jag förstod genast att det nog inte dröjer många minuter innan jag möter någon i kompiskretsen.
Bara några minuter senare, när jag stod på rullbandet på väg upp från källarplanet, blev jag full i skratt och utropade: "Moster Ulla, kan jag inte åka någonstans utan att stöta på dig!!!" Hon såg mig inte först, men i slutet av meningen hoppade hon till och föll i garv hon också. Hon var ju på väg ner, men tecknade att hon skulle vända uppåt direkt.
Vi hade ju för bara ca 1½ månad sen stött på varandra på Ekerödsrasten. Nu trodde vi inte våra ögon. Hennes man, som också kommit sättande upp, blev lika förvånad han. Världen är bra liten. Att vi som bor på ganska skilda håll från Ullared, skulle hitta dit samma dag.
De hade varit framme kl 8.45 och hamnat i det icke avundsvärda snigeltåget utanför. De hade inte klivit över tröskeln förrän kl 10.30. Fy sjutton, nästan två timmar i den eländiga kylan! HU!
Vid 14-tiden, efter sju (!) timmar i detta myller av vassa armbågar och överfyllda vagnar, kände vi oss klara. Ingen av oss hade spräckt sin budget, så med nöjda miner och proppfull bil, gick vi för att äta. Svärmor bjöd på mat i restaurangen utanför affären. Det blev pannbiff med lök och potatismos. Fantastiskt gott efter så många timmar utan mat, men skönast var det nog att sitta i alla fall.
På vägen hem hämtade vi upp min dotter hos mina föräldrar. Vi landade med allt bagage utanför vårt hus strax efter kl 18. Det blev en lång dag. Jag orkade bara packa upp kläderna, så dottern fick sitt. Resten fick vara till idag. Jag ska alldeles strax ta itu med alla annat plock.
Om en stund kommer kärleken hem från jakten. Jag får lite rådjurskött av honom och han får kläder av mig. Bra deal!
Tills vi ses igen... KRAMEN!



onsdag 7 november 2007

Utflykt till Barnakälla

Om man har en hel eftermiddag till att göra precis vad som helst... och det är underbart väder... Vad gör man då?
Jo, man packar ryggsäcken med fika och kamera och åker med en gammal kompis och sin dotter till Barnakälla och njuter av naturen.
Precis detta gjorde jag och min härliga väninna Ingela, som jag nyligen återsett efter en herrans massa år åtskilda. Våra liv tog helt olika vägar när vi klev ut i vuxenvärlden för sisådär 20 år sen.

Ingela träffade tidigt sin man och bildade familj. Hennes förstfödda fyller faktiskt 20 på min 40-årsdag nu i vinter. Fy, vad jag känner mig gammal i skrivande stund.
Idag har vi kommit litegrann ifatt varandra. Henne flickor är naturligtvis flera år äldre än min 9-åring, men jag har i alla fall börjat närma mig hennes lite "friare" liv.

Vi har så mycket att prata om när vi ses eller når varandra per telefon. Det går så lätt. Det ena samtalsämnet avlöser det andra.

Här ville jag ladda upp en liten videosnutt av denna galna vovve, men det funkade inte idag. Jag hoppas kunna göra det en annan gång, för han är helt galen. Jag tror han hade span på en mus eller mullvad, eller nåt, för han blev som besatt. Gläfste och gnydde och snurrade runt. Vi fick oss ett gott skratt.

Redan nästa vecka ska Ingela och jag göra Barnakälla igen. Vi fick en rask och skön promenad, som jag gärna gör om igen. Jag flåsade rejält och mådde superbt när jag kom hem. Då lagade jag stekt panerad torskfilé med sås och potatis, så dagen blev fulländad.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

tisdag 6 november 2007

Tur att vi har fler


I den ena artikeln efter den andra, läser jag nu spott och spe över Peter Forsberg. Man undrar varför han inte lagt av för längesen. Jag för min del är väldigt glad att han inte gjort det. Han är min stora hockeyidol, fastän han är flera år yngre än jag.

Jag upptäckte denna trulige och tjurskallige norrlänning, då han var med i TV-pucken 1990. Han var jättearg efter matchen. Hans Ångermanland hade förlorat mot Småland.

Vilken karriär han haft. Det är svårt att jämföra den ena spelaren med den andra. Alla har olika kvaliteter. Jag tycker i alla fall att Peter är en av de bästa som hittills satsat på hockey. Då menar jag inte bara bland svenska spelare, utan i hela världen. Peter Forsberg är bäst!

Nu är det nog så att han faktiskt lägger av. Det tär på psyket att hela tiden försöka repa sig efter en svår skada och sen träna sig tillbaka till toppform. Peter är ingen övermänniska. Han måste tänka på framtiden och vara hel i många år framöver. Det är bäst för honom själv att han nu tar det lugnt och satsar på en ny karriär istället.

Jag vill tacka för alla spännande hockeysäsonger med Peter. Jag har följt honom som en hök och njutit varenda sekund. TACK PETER!!!

Nu får resten av Sveriges guldgruva av topphockeyspelare ta över. Sen många år tillbaka har vi sportintresserade blivit bortskämda med den ena talangen efter den andra. Det är inte som i tennis eller handboll, där vi under några år såg svenska spelare regera, för att sen lämna ett stort tomtum efter sig. Nej, i hockeyvärlden blir det inga luckor. Våra killar äger, som min 9-åriga dotter skulle säga.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

söndag 4 november 2007

Tänk vad man glömmer fort.

Jag har tillbringat hela höstlovsveckan i sambons hus i den lilla fiskebyn vid kusten. Det har varit otroligt lugnt och fridfullt, som balsam för själen. Jag har helt glömt bort ett stort irritationsmoment i lägenheten. Nu är jag tillbaka igen och allt det lugna är som bortblåst. Jag sitter här och blir arg.

När jag packade väskan för den lilla semestern, var jag ordentligt irriterad på störningsmomentet i taket. Jag köpte denna underbara lägenhet i somras och fick veta att det är väldigt lugnt i huset och närliggande kvarter. Jag hade bara hört gott från andra som kände till området. Tjejen som sålde lägenheten berättade att i lägenheten ovanför bor en familj av utländsk härkomst och med äganderoll i pizzerian i huset bredvid. De har en liten pojk, som i spädbarnsålder, varit väldigt skrikig. Hon hade fått klaga både direkt till dem och till värden, flera gånger och sen lugnade det ner sig. Vad jag inte fick veta var att numera springer han istället...

Ja, ungen springer fram och tillbaka i lägenheten från morgon till kväll. Han börjar kl 6-6.30 och håller på till närmre midnatt. Jag håller på att bli tokig. Jag hör hans klampande över mitt huvud vart än i lägenheten jag går. Jag antar att jag skulle klagat för längesen, men snäll som jag är, så låter jag det bero. Jag hoppas väl att det går över.

Tyvärr tror jag inte att det gör det. Jag ser föräldrarna bära och kånka sin son, så fort de går ut, eller så sätter de honom i vagnen. Han får ju inte gå själv utomhus. Inte undra på att han springer. Stackars pojke! Det är inte hans fel, men det är honom jag blir irriterad på, trots allt.

Jag har fått veta att det hörs i övriga huset också, så kanske blir det ändring någon gång. Jag ska i alla fall överväga att säga ifrån. Det måste jag ju.

Tills vi ses igen... om jag orkar... KRAMEN!