torsdag 30 september 2010

God mat & fotbollslandskamp

När jag letade resa och sen bokade denna, var jag väldigt noga med att inte missa någon av Mjällby AIFs matcher. De spelade hemma den 29/8 och skulle sen spela borta den 11/9. Pga EM-kvalsuppehållet var det ett längre uppehåll mellan matcherna. Toppen! Jag såg till att klara dessa datum. Tyvärr skulle vi då vara utomlands när Sverige spelade sina matcher.
Vad gör man åt det? Jo, man letar upp en restaurang i Alanya, som garanterar visning av matchen.
Det var inte svårt. De flesta restauranger har alla kanaler och erbjuder denna service. Dock är det inte alla som visar alla matcher. Det beror ju lite på klientelet som kommer.
Vi hittade Marco Polo, som redan på eftermiddagen garanterade oss plats och visning av Sverige - Ungern. Tack för det!
Vi var väldigt hungriga efter dagens badande i hettan. Jag beställde in en plankstek, som verkligen levde upp till förväntningarna. Till det blev det vatten.

Som om min mattallrik inte svämmade över av mat, så fick jag även in en tallrik med diverse tillbehör. Jag storknade nästan.
Chrille dök över en tallrik med lammkotletter. Han njöt för fullt med ett glas öl till. Det var precis så gott som det ser ut, sa han.
Elin är inte kinkig med maten, men på restaurang vågar hon sällan prova något nytt. Hon höll sig till grillad kyckling. Det verkade vara så bra så.
Japp, utelivet passar lilla damen. Hon fick visserligen sitta med ryggen mot vitaduken, dör matchen visades. Det fixade vi med att vrida hennes stol efter maten. Den hann hon ju ändå äta upp innan avspark.
Vi var inte ensamma svenskar hos Marco Polo. Det blev en ganska skön stämning i samlingen när Sverige gjorde mål.

Chrille slök en öl till och Elin blev sugen på mer att dricka. Då beställde vi in en god, läcker fruktdrink. Smarrigt värre!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Första besöket vid havet - Turkiet dag 2, del 2


Efter en god lätt lunch, en stunds vila och ännu en svalkande dusch, packade vi ihop våra badväskor och gick mot stranden.
Under första promenaden, tidigare under dagen, fick vi erfara hur hopplös trafiken är i Alanya. Alla kör som galningar. Mopeder på trottoarerna. Ingen verkar hålla några hastigheter. Usch! Det kommer vi inte sakna. Hade vi vetat det, hade vi valt ett hotell lite närmre stranden.

Det var ca 800 m till stranden, enl Fritidsresor, och det tog ca 20-25 min att ta sig dit. Trafiken var galen på sina ställen. Vi fick hålla Elin i handen. Vi räknade inte med att bilisterna kunde se henne. Usch!

Väl framme vid stranden glömde vi trafiken en stund. Det var underbart. Vi kom så pass sent på eftermiddagen att solsängsförsäljarna gått hem. Vi slapp bli jagade av en envis turk.

Vi hade filt med oss och slog oss ner när strandkanten. Elin & Chrille kunde inte komma i vattnet snabbt nog. Jag ägnade mig åt vyerna istället. Eftersom jag hade både handväska och kameraryggsäcken, så ville vi inte bada samtidigt allihop.

Vattnet höll en temp på 27-28 grader. T.o.m. jag kan bada i det. Elin älskade vågorna och bestämde att detta skulle bli hennes favvostrand för veckan. Jag var inte lika lycklig. Vågorna är häftiga, men inte när man har glasögon. Jag kan INTE vara utan mina glasögon. Då är jag blind.

Elin och Chrille låg i mest hela tiden. De kom bara upp ibland, när samvetet tog överhanden. Chrille fick lite skuldkänslor över att jag plågades i hettan på stranden. Jag hade ju inget parasoll.
Jag höll i alla fall ut i 1½ tim.
Tills vi ses igen... KRAMEN!

Uteliggarna har kommit in

Tidigt i somras flyttade våra älskade kaniner ut i sin nya fina bur. De fann sig ganska snart till rätta och pinkade in sina revir. De hade var sin finfin lya och kunde ändå känna av varandras närhet.
Vad jag sen inte berättade var att de efter bara ett par dagar, så provade Kärleken att sätta dem tillsammans i ena burhalvan. Han skulle rensa i den andra delen och ville se hur de funkade ihop efter Lillys kastrering. Det gick hur bra som helst.
Kaninerna fick hälsa på varandra i ganska långa stunder under kommande 2-3 dagarna, sen klippte Kärleken upp nätet mellan dem. De fick en riktig lyxvåning att bo i.
Häromdagen tog samvetskvalen överhanden... Vi kunde inte låta dem bo ute längre. Det börjar ju bli kallt.
Äsch, ska sanningen fram, så är det vi som inte gillar att snubbla ut i mörkret på kvällarna för att mata dem. Det är fuktigt och ruggigt. De fick flytta in igen.
Vi hade lite problem med Lilly under hennes första tid hos oss. Hon envisades med att kissa överallt, utom där hon skulle. Hon gick helst bakom gardiner eller under soffan. Det gillades inte.
Det blev mycket funderande över detta under sommaren. Skulle hon ha blivit rumsren efter kastreringen? Skulle hon ha lärt sig av Felix, nu när de bott tillsammans i tre månader?
Kärleken kom på en strålande idé, som jag sen hjälpte till att utveckla till där vi är nu. Vi köpte två paket med kompostgaller, som vi satte ihop till en innehage till djuren. Vi la in en strandfilt och bäddade till dem i deras inneburar.
De verkade tveksamma när vi hämtade in dem. De kände inte igen sig. Jag har läst att kaniner har ett väldigt kort minne. Jag vet inte hur man fått fram det. Har man frågat en kanin?
Vi märkte snabbt att de helst ville vara i samma bur. När de fått vara fria i sin hage över natten och inget konstigt hänt, tog vi bort den ena buren och satte in en transportbur istället. De gillar att krypa in i den. Kanske ger den en gropkänsla?

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Supporterlaget


I våras blev jag nominerad till Supporterlaget - ett samarbete mellan svensk elitfotboll & Svenska Spel. Otroligt smickrande. Själv nominerade jag Niklas Joelsson, killen till vänster på bilden ovan.

I sommar skulle varje Allsvensk förening vidarenominera två av alla namnen som kommit in. Mjällby AIF valde mig och Joelsson.

För ca 3 veckor sen började omröstningen på nätet, www.supporterlaget.se. Alla med en dator kan rösta. Man går inte på sidan och letar upp sitt lag. Där väljer man den supporter man tycker ska representera föreningen i Supporterlaget under ett år. Man får rösta en gång per dag. En gång per dator.

Tycker du att jag förtjänar din röst?

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Ny plats, nya vyer, nya rutiner - Turkiet dag 2, del 1

Vi vaknade upp till strålande solsken och galen hetta. Det var en enorm kontrast mot hemma.
Jag klev ut på balkongen och blickade ut över de vyer som fanns att beskåda.

Vi hade funderat på att gå ner till frukostbuffén, om vi skulle orka. Det blev som vi trodde. Vi orkade inte. Vi vaknade visserligen i någorlunda god tid för att ha hunnit, men vi kände inte för att jaga genom duschen och fräscha till oss. Det var ju inte med stress vi ville börja semestern.
Vi beslöt oss för att slappa och ta det lugnt.
Vi hade ingen mat på rummet, eftersom vi anlänt till hotellet vid midnatt. Det brydde vi oss inte om. Vi hade ju semester. Det fick bli vad det ville... Pågens kanelgifflar, som skulle varit fika på vägen ner till Sturup... Kexchoklad, som skulle varit resgodis på planet eller i bussen... Elins Pringles Sour Cream & Onion, som hon inte hade ätit upp på resan ner... läsk & det lilla vatten vi hade kvar från kvällen innan. Vilken tur att min mamma inte var i närheten! Hon hade fått krupp.
Med all denna energi i kroppen, kunde vi inte annat än att kuta ner till poolen och undersöka vad
hotellet hade att erbjuda. Elin & Chrille kunde inte vänta. De kastade sig i vattnet direkt. Jag såg mig omkring.
Man får ta det lugnt med solen och hetten. Vi stannade vid poolen ca 1 tim. Det räckte. Vi var varma och hungriga. Hungriga på frukt och mat.
En snabbdusch på hotellrummet och vi kunde ge oss av ut för att utforska Alanya och leta matbutik.

Vi hittade en bra mataffär, där vi handlade frukt, juice, bröd och marmelad. Det var smarrigt att sätta sig på balkongen och äta något man faktiskt mådde bra av. Det kändes så mycket hälsosammare än frukosten.
Tills vi ses igen... KRAMEN!

Nu reser vi till Turkiet igen - dag 1

I inläggen jag la ut under själva resan, så använde jag kameran i telefonen, min iPhone 3gs. Det finns mer att önska av en kamera i en så dyr apparat. Dock gick det bra och jag kunde förmedla det jag ville. Nu vill jag visa lite till av vår härliga, välbehövliga semester.

Jag hade förköpt taxfree-produkter hemma i tv-soffan, men jag hade inte bokat sittplatserna. Jag tyckte det var hutlösa priser för denna service. Att det ska kosta några kronor att garantera sig vissa, speciella platser i planet - speciellt om man är en stor familj eller har diverse krämpor - är helt ok för mig, men att de tar 100-lappar per säte, tycker jag är för dyrt.
Istället satsade vi på att komma ner i god tid och ställa oss långt fram i kön. Vi kom först! Ingen stod där när vi klev in i incheckningshallen. Alla, som kommit tidigt, satt och väntade på bänkarna runt omkring. När vi, efter ca 15 min, rullade fram vår bagagevagn och ställde oss vid vänta-skylten, kom alla efter oss. Vi fick vänta ca 35 min innan personalen kom. Vi blev garanterade platser tillsammans. Skönt!
När det var dags för boarding, blev vi anvisade att gå ut genom en dörr och ned för en trappa. Hm... Fick vi inte följa med? Jo då, för att göra det enklare och effektivare, så fick vi gå in genom "bakvägen", då våra platser fanns ganska långt bak i planet.

Jag måste ju föreviga allt, så jag blev kvar på "parkeringsplatsen". Chrille blev lite orolig och väntade otåligt på mig. Han var kanske rädd att jag skulle överge dem eller kanske inte hitta rätt.

Strax lyfter planet. Mina älsklingar är fastspända. Jag tror de är jättespända inombords också.

Flygresan gick snabbt och bra. Kl 21.20, turkisk tid, fick vi trampa utrikisk mark. Vi var trötta. Passkontrollen gick som en dans. En surmulen turkisk kontrollant stämplade passen och släppte igenom oss till bagagebandet.

Just vid detta tillfället önskade vi att vi var framme vid resmålet. Tyvärr hade vi ju en två timmar lång bussresa framför oss. Elin somnade och jag fick ännu mer huvudvärk. Aj aj!
Tills vi ses igen... KRAMEN!