lördag 5 december 2009

Väntans tider

Jag väntar på att Dottern ska ringa.


Jag väntar på att Kärleken ska komma hem.


Jag väntar på att få äta middag tillsammans med familjen.


Jag väntar på att få köra till jobbet.


Jag väntar på att det ska bli söndag.


Dottern åkte till Åhus i förmiddags. Hon skulle genrepa för Lusseritten nästa lördag.
När allt var klart blev hon lämnad på Kärlekens arbetsplats för dusch och vidare skjuts till en kompis i Bromölla. Jag väntar på samtal från henne med bekräftelse att inga planer ändrats så här långt.


Kärleken jobbar ända till midnatt på måndag kväll, men han har det så väl förspänt att han kan komma hem och joura från soffan. Vi tar sällan vara på detta privilegie på vardagarna. Han har ju 5 mil enkel resa till jobbet. På helgen är det annorlunda. Då jag jobbar mycket helger och det ofta krockar med hans lediga, försöker vi spendera så mycket tid tillsammans som vi bara kan. Speciellt när Dottern är hemma.


Om Kärleken kommer hem ensam, så blir det en snabb, men mysig matstund tillsammans. Om han har båda flickorna med sig, blir det desto livligare. Underbart är det, vilket som...!


Vem längtar egentligen efter att få köra och jobba? Speciellt på en lördag? Inte jag i alla fall...
Nej, men det ska bli skönt att få kvällpasset överstökat och få komma hem till huset igen. Det innebär att... söndagen kommer närmre.


Framför mig har jag en söndag utan tider att passa. Jag behöver inte ställa klockan på morgonen. Jag behöver inte göra mina sysslor på tid eller i någon speciell ordning. Jag behöver inte bry mig om något annat än familjen. Åh, vad det ska bli skönt!


Tills vi ses igen... KRAMEN!
Lördag förmiddag.
Jag känner mig lite ruggig.
Kanske beror det på huvudvärken.
Kanske beror det på att jag inte kommit igång med något idag.
Kärleken smög upp kl 6 imorse, för att köra till jobbet i Åhus. Det ska lotsas in båtar till hamnarna, vare sig det är dag ellet natt, vardag eller helg.
 
Vi halv-nio-tiden steg jag upp för att få igång Dottern. Det är "vår" helg med henne, men hennes pappa ville låna... Hon har börjat rida varannan lördag - under hans helger - och idag skulle de genrepa för Lusseritten nästa helg. Klart jag inte kunde hindra henne från att vara med och öva. Jag är ingen elak mamma.
Jag ska jobba ikväll, med start kl 16. Innan dess skulle jag vilja hinna lite i hemmet. Det ser dock vääääldigt dåligt ut. Jag kommer inte till skott.
Jag behöver byta köksgardinerna. Jag behöver stryka dukar till matrummet och de båda tv-rummen. Jag behöver tvätta. Så trist, så trist!
Äsch, jag tror jag skiter i det idag. Jag tar en Lena-dag. En egentidsdag.
Det är ingen som tar jobbet ifrån mig. Imorgon är jag helledig. Då kan jag feja utan avbrott.
Japp, så gör jag.
Tills vi ses igen... KRAMEN!

torsdag 3 december 2009

Felix på upptäcksfärd





Vi kan inte annat än älska och förundras över vår mysiga kanin
Han kallas numera "rabbicat". Juan Robledo tycker Felix är mer som en katt än en kanin.

Tills vi ses igen... KRAMEN!


- Posted using BlogPress from my iPhone

På väg till älskade Småland




Dottern spelar Nintendo DS under tråkiga färden till Växjö. Ibland måste man följa med, vare sig man vill eller inte. -

Se mer på http://askadaren.blogspot.com

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Posted by using BlogPress from my iPhone

måndag 16 november 2009

Att jag aldrig lär mig

Gång på gång går jag på samma nit. Jag lär mig aldrig.

Somliga säger att jag är för snäll. Andra tycker jag är dum. Dum mot mig själv.
Jag kan inte svara på varför det alltid blir så här. Jag kan bara inte säga nej.

Jag hoppas jag tar det till mig denna gången och lär mig av misstaget. Jag är för god för att bli behandlad hur som helst. Jag är värd lika mycket som alla andra.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

söndag 15 november 2009

Minnen - del 2

Ett fint minne... min Kalmar-klass.
Jag sitter på golvet, längst till vänster.
Vem Lasse är..? Det säger jag inte. Men...
Han är ganska liten och söt. Brunhårig och har rutig skjorta.
Han står inte upp.
Tills vi ses igen... KRAMEN!

Minnen... bra och dåliga - del 1

Under hela mitt liv har jag haft en känsla av att inte duga.

Visst... jag har varit pratig och lite väl öppen, men det gällde inte alltd. Som barn hade jag svårt att armbåga mig fram och ta för mig. Jag höll mig gärna i bakgrunden.

Mina barndomsminnen är starka. På alla plan. Jag minns mycket av familj och släkt. Hur jag blev behandlad. Vad som hände runt mig. Det är oftast härliga minnen, men ibland ger de mig kalla kårar. Somliga minnen är inte så roliga. Jag kände mig ofta missförstådd och hånad. Kanske var det inte så man menade att behandla mig, men så yttrade sig handlingarna i min lilla hjärna. Jag teg och svalde. Jag har svurit att aldrig låta någon behandla min flicka så.

Skolan... jag gick de första 5 åren på Bergaviksskolan i Kalmar, innan vi flyttade ner till nordöstra Skåne. I Kalmar var jag nog mest sedd som den lilla... den som man skulle akta... den som inte var lika mogen som de andra. Min första fröken, Eva - som tyvärr flyttade efter tvåan - var underbar. Hon tog hand om mig. Hon såg till att de andra, lite större barnen, inte struntade i lilla mig. Jag fick ganska bra vänner. Ingen bästis, men bra vänner.

Min klass var väl en helt vanlig klass. Vi hade lektioner som alla andra, raster som alla andra, fritidsintressen som alla andra och kompisgäng som alla andra. Jag minns att jag umgicks med flera i klassen och kanske någon från annat håll. Jag var som de flesta.

När det blev dags att ha "partyn" hemma - leka "ryska posten", "sanning eller konke" mm - var jag inte som alla andra. Jag var helt plötsligt inte en i gänget. Jag var för liten, sa man. En tjej i klassen sa uttryckligen ifrån till mig att jag inte var stor nog att vara med på deras fester, trots att de flesta var bjudna. Nej, det var bara för de populära och lite mer mogna. Jag var huvudet kortare och klenare än klen. Jag såg inte ut att vara lika gammal.

Jag var väldigt förtjust i en pojke i klassen. Han var liten och söt. Spelade fotboll och hade massor av vänner. Han var populär, men förstod det nog inte. Han var snäll, men ganska tyst. Jag minns inte att jag pratade många ord med honom. Han, Lasse, var alltid självskriven på dessa partyn. Jag tror inte han och de andra killarna hade någon uppfattning om varför jag inte var där. Jag umgicks ju med de flesta av tjejerna i vanliga fall, men kunde ju ha en anledning till att inte vara med.

Under vintern i femman, innan jag sen flyttade, blev jag faktiskt medbjuden på en fest. Egentligen skulle jag väl tackat 'nej' av ren stolthet, men jag visste ju vad som var på gång, så jag så chansen att visa att jag minst lika stor som de andra.
Jag blev lite av festens medelpunkt. Jag fick visa att jag kunde dansa, showa och ha lika kul som alla andra. Jag var rolig och inte tillbakadragen. Jag satte den "fina" tjejen på plats. Jag njöt.

Snart blev det dags att flytta. Klassen hade samlat ihop till en present, som jag skulle få. Alla var ledsna. Jag förstod ingenting.
Jag blev sjuk sista veckan. Förkylningsinfluensa med hög feber. Klassens firande kom av sig. Jag fick min present i all hast och man fick inte riktigt säga 'hej då'. Lite trist, faktiskt.

En eftermiddag innan flyttlasset skulle gå, ringde det på dörren hemma. Jag svimmade nästan när mamma ropade på mig. Utanför stod de fyra populäraste pojkarna i klassen. De var nervösa och molokna. De fick komma in.
Jag darrade och ville sjunka genom golvet. Jag var toltalt ovan vid sånt här. Inga pojkar brukade komma hem till mig. Vad hände?

Mange, Jocke, Jussi och... Lasse var ledsna över att jag skulle flytta. De hade varit inne i stan och köpt en egen present till mig. Ett litet gulligt gosedjur. Jag har det kvar än idag.
Pojkarna satt i vårt finrum och pratade med mig. Det gick inte så bra. De grät, men försökte dölja det. Jag grät.

Vi flyttade ner till Skåne...

Tills vi ses igen... KRAMEN!

söndag 8 november 2009

Slappedag

Det har inte blivit många knop från mig idag. Kärleken och jag har ockuperat var sin del av den stora hörnsoffan. Vi är helt slut efter den stora festen på Hanöhus igår - Mjällby AIFs årliga medlems- och sponsorfest, för året även jubileumsfest. Allt och alla var på topp. Jag förstår att jag är en slagen hjältinna idag. Många pussar av söta fotbollskillar blev. Mmm....


Det enda vi mäktar med idag är pizza och fotboll på teve. Vi tar nya tag imorgon.

Tills vi ses igen... KRAMEN!


- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 24 oktober 2009

På turné m MAIF




Dottern laddar m Hawaii m bacon på en restaurang i Åtvidaberg. Om ett par timmar spelar MAIF sin sista match för säsongen. Vi är på plats för att heja och fira.

Allsvenskan... här kommer vi.

Tills vi ses igen... KRAMEN!


Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 16 oktober 2009

På XL-Bygg i Mjällby


Kärleken inhandlar materiel till krypgarderoben
Tills vi ses igen... KRAMEN!

- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 12 oktober 2009

Felix vilar middag




Jag önskar jag åxå kunde leva ett lika bekymmersfritt liv.


Tills vi ses igen... KRAMEN!


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 6 oktober 2009

Här bor jag



Tills vi ses igen... KRAMEN!


- Posted using BlogPress from my iPhone
Modern konst i Nogersund



Tills vi ses igen... KRAMEN!


- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 5 oktober 2009

Pajas i Matakuten

Jag har precis kollat Matakuten på Tv4 och jag är mörkrädd. Vad i hela fridens namn var det för en mupp Bert Karlsson fick träffa? Han, pajasen från Livsmedelsverket.... Peter Brådenmark, chef för tillsynsavdelningen.

Varför har man en tillsynsavdelning om den inte ska syna Livsmedelsbranschen? Han sa att företagen och kockar får kontrollera sig själva. VA??? Jag blev så arg att jag började tugga fradga.

Nä, all denna skitmat som skolbespisningarna tvingas köpa in och servera våra barn, får mig att må illa. I Matakuten kommer kändiskockarna hela tiden med kommentarer att det FAKTISKT är billigare att laga mat från färska råvaror istället för att använda dessa E-stinna halvfabrikat. Varför får man inte göra det då?

Jag misstänker att kommungubbar är mutade och politikerna på högre nivå vill att föräldrarna ska ta bort sina barn från skolmatsalarna. Till slut är det ingen som äter där längre och då kan man stänga ner helt. Kanon!

Fy f..!

Tack Tv4 för detta program! Jag hoppas det fortsätter säsong efter säsong, tills alla fått upp ögonen. Barnen är vår framtid. Låt dem äta näringsriktig mat, så de orkar med skoldagen och får upp ögonen för god mat även utanför hemmets väggar.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Någon att se upp till

I och med mitt nära arbete med Mjällby AIF, har Dottern också kommit dem nära.
Det är alltid spännande att se dem spela, men roligast är ju att träffa spelarna personligen.
Här är några av dem hon frotterar sig med.
Adam Berner, som faktiskt ringde och gratulerade henne på födelsedagen i mitten av augusti.
Patrick Osiako från Kenya och Jukka Santala från Finland. Trevliga killar!
Och så nya kompisen... Juan Robledo från Chile. Han är riktigt rolig, tycker Dottern.
Tills vi ses igen... KRAMEN!
Nya släpet träffar miljöstationen för första gången.





Tills vi ses igen... KRAMEN!


- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 4 oktober 2009



Tack för senast, Ulrik!
Posted by Picasa

Hjääääälp! Det brinner

Jag har halsbränna och blir inte av med den. Jag behöver hjälp.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

lördag 3 oktober 2009

Lilla förfesten


Om en stund är det dags att ge sig av till den, förhoppningsvis, roliga festen i Hörvik. Jag är nyduschad och laddar med en god rom & cola.


Tills vi ses igen... KRAMEN!

Ikväll är det fest

Det är inte ofta jag går på fest. Jag antingen jobbar eller myser med familjen när helgen kommer. Ikväll är det dock dags för party. Det ska bli så kul.

Hörviks bygdegård... Here I Come!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Minns du...

... när du var ung och kärlekskrank? Minns du när du som 16-åring föll för den där killen, som alla ville ha? Minns du hur jobbigt det var att inte få veta om din kärlek var besvarad?

Jag minns inte. Jo, jag har varit 16. Jag har varit ung och kär. Dock var jag aldrig kär i "den där" killen som var så himla populär, att han kunde välja och vraka bland alternativen. Jag var kär på avstånd... i killen som inte så många lagt riktigt märke till.

Min flicka är bara 11 år och har inte nått dit ännu. Visst är det lite tissel mellan henne och hennes kompisar. Visst kommer hon till mig ibland med sina undringar. Det har bara inte börjat "på riktigt" ännu.

Sen en tid tillbaka har jag en ny vän. En ung vän. En flicka i trakten, som jag inte kände sen tidigare, har tagit kontakt med mig. Hon har kärleksbekymmer och började anförtro sig åt mig. Kanske har jag gett intrycket av att kunna lyssna och hjälpa. Kanske har hon ingen vuxen att prata med.

Jag har bara träffat tjejen en gång och det var efter att vi chattat flera ggr via Facebook. Det är en söt tjej med en trevlig personlighet. Tösen har kärat ner sig i en grabb, som jag känner lite grann. Jag har aldrig sett dem tillsammans, så det är svårt att tala i huruvida hennes känslor är besvarade. Jag kan bara tala i hur jag tycker hon ska agera för att inte förstöra för sig själv i de eventuella chanser hon har att komma honom nära. Grabben är några år äldre och har på så vis lite mer erfarenhet, dessutom har han numera en livstil som kanske är något annorlunda än tjejens.

Jag fortsätter vara hennes vän och stöttar så gott jag kan. Jag hoppas hon inte rusar iväg för ivrigt, så allt rasar samman för henne. En kille tycker i slutändan inte så mycket om en tjej som är för ivrig. Risken är ju stor att han utnyttjar henne och sen slänger bort henne. Det är hennes unga hjärta för oerfaret för.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

fredag 2 oktober 2009

Det finns alltid plats för fler








I mina ögon är Mjällby AIF symbolen för Listerlandet. Men ska sanningen fram, så är kanske minkfarmarna ännu större symboler?..
Denna lilla krabat kom på besök idag. Var den hör hemma är oklart, men det är säkert i någon vedstapel eller buske i närheten. Denna lilla mink är inte fullvuxen, men tassade omkring helt ensam. Kanske har föräldrarna eller tidigare generation rymt från någon Listerfarm och lärt sig leva i friheten. Minkarna är ju inte "infödda" nordbor. De kommer från Nordamerika, om jag inte har helt fel för mig.
Han/hon tyckte i alla fall om fläsklägg, kokt skinka och rökt korv. Mina foppatofflor såg nog smarriga ut, men jag lät inte filuren provsmaka. Jag har bara ett par.
Tills vi ses igen... KRAMEN!

Lunch på Franska hörnan

Vore det inte härligt att kunna gå på restaurang bara några meter hemifrån?
Vore det inte härligt att kunna gå på restaurang utan att behöva betala?
Det kan jag. Nästan!

Idag var det en kylig, men väldigt härlig höstdag. Solen sken och vinden höll sig lugn. Svärfar och Kärleken rökte sill och Svärmor kokte ärtsoppa. Jag jobbade med mina Mjällby AIF-bilder som vanligt.

 
Prick klockan 12 stod maten på bordet. Mmm... det var så gott att äta lunch på Franska hörnan.
Tack Svärmor!
Tills vi ses igen... KRAMEN!

torsdag 1 oktober 2009

Stora KRAMEN...

till alla er som hört av er de senaste två dagarna. Tack alla ni, för att ni blivit så glada av att jag kommit igång igen! Det värmer.

Jag har fått en hel bunke mail och Facebook-meddelanden med bara positiva kommentarer. Helt underbart! TACK! Det gör det mycket lättare att fortsätta. Jag hoppas jag fortsätter ha denna inspiration.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Fejsboken

Jag skulle inte. Jag ville inte. Jag hade hört så mycket konstigt.

Facebook... nej, det var inget för mig. Trodde jag, ja!

Jag gick med i somras, efter påtryckningar från flera håll och ständiga förfrågningar via mail, där man ville att jag skulle kolla in deras bilder i just Facebook. Jag hade stått emot länge, men nu tog nyfikenheten överhanden. Jag gick med för att kolla vad den stora uppståndelsen gick ut på.

Oj, vad kul det är. På bara ett par månader har jag fått kontakt, inte bara med lokala vänner, utan även med personer jag har starka band till sen min tid i USA och från min barndom i Kalmar. Det är hur trevligt som helst.

Till alla er som, precis som jag, hört en massa om hur företag kollar upp sina eventuella nyanställningar i Facebook... Man behöver ju inte skriva ut allt personligt. Man behöver inte heller framställa sig själv som en tok. Nej, använder man Facebook på ett vuxet sätt, så är det ett mycket bra sätt att hålla kontakten med människor man aldrig hinner se annars.

Vi ses i Facebook.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

onsdag 30 september 2009

Jättekrocken

Förr var det måndag. Numera är det onsdag. Vad då, undrar du? Den stora TV-kvällen.


Jag ser inte på långa vägar lika många program på TV nu som då. Då? När var det? Jo, det var innan jag hittade Kärleken. Det var innan Dottern fick var uppe lite längre om kvällarna. Det var innan MAIF kom in i mitt liv. Det var innan jag hade en skapligt fungerande dator.



Svt:s Livvakterna, som är en av alla de danska polisserier jag fastnat för.spelas in i hårddisken, för att ses imorgon. De är duktiga på att göra tv i Danmark. Bilden är lånad från Svt.se och fotot är taget av Mike Kollöffel på DR.

Det vi tittade på ikväll var den nya omgången av Oskyldigt dömd. Oj, vad jag har längtat. Persbrandt & co är super! Bilden är lånad från tvplaneten.se och fotot är taget av Pär Bergstrand.


Även Kanal 5:s Grey's anatomy blir inspelat i väntan på ett annat tillfälle att tittas på. Kärleken är inte intresserad, så det sparar jag till en kväll då jag är helt själv. Mysigt! Bilden är lånad från kanal5.se, som förmodligen fått bilden från amerikanska ABC.
Strax börjar resultatredovisningen av Idols kvalomgång, men jag orkar inte vara uppe. Hårddisken har mer plats, så denna snutt får samsas med MAIF-matcher och sjukhusfigurer. Jag får vänta till imorgon med att se om Erik klarade sig vidare till fredagsdelfinalerna.
Dags att sova.
Tills vi ses igen... KRAMEN!






Nu är det höst och alla serier kommer igång igen. Jag har lovat mig själv att inte börja följa dessa lååååångdragna följetänger, som aldrig vill ta slut. Jag ska endast fortsätta med de som redan finns i mitt sinne och hjärta.






Hur gör jag då på onsdagskvällarna, när så många bra program krockar kl 21?

Mitt drömhus

Så är det då klart. Jag flyttar. Jag hittade mitt nya boende under höstpromenaden.

Jag tror och hoppas att detta hus ska ge oss stor lycka och mycket mys. Det motsvara i alla fall min ekonomiska situation.





Tils vi ses igen... KRAMEN!

Hösten är så vacker

Med sorgsna tankar gav jag mig ut på promenad. Hemma står jag sist på listan, så det var dags att fundera på en ny framtid. Någon annanstans...


Jag gick och gick. Överallt förvandlas allt det gröna till otroligt vackra höstfärger. Jag skulle vilja ta allt i famn och bara stanna tiden. Hösten är så vacker.


Tills vi ses igen... KRAMEN!

Hans nya ögonsten

Japp, först bilen... sen motorcykeln... sen huset... och så min dotter... sen båten... och nu...


Japp, släpet. Det sprillans nya släpet. Hade han kunnat ta det med in i sovrummet, skulle han gjort det. Jag tror jag flyttar.
Tills vi ses igen... KRAMEN!

Det brinner, det brinner

Så är jag tillbaka igen. Och det så det ryker...
Igår ringde Kärleken från jobbet. Han befann sig mitt ute i bukten på den brandgula båten. Med något uppjagad röst frågade han var det brann. Mors Deka, undertecknad, förstod ingenting.

Kärleken förklarade att en stor svart rökpelare steg upp från Lister och det verkade vara i närheten av oss i Nogersund. Jag gick upp på övervåningen och såg från allrumsfönstret att det bolmade från Strandvallen-hållet.

Oj, vilken fart jag fick. Det bara fick inte brinna på vårt kära Strandvallen - hem för världens bästa gulsvarta lag MAIF. Jag satte mig i bilen och for iväg.

Strax närmade jag mig utkanten av byn och såg röken komma från Hälleviks Camping. Några äldre herrar på cyklar var redan på plats och då jag stannat bilen syntes brandbilen på cykelvägen.
Jag traskade mot branden och fick se en ganska trist syn. En totalt utbränd husvagn bakom ett tygvindskydd. Tack-o-lov verkade den obebodd just nu, så ingen person var till synes skadad.
Man kan inte annat än rysa av tanken på att detta kan vara resultatet av en aktiv handling av någon, dvs mordbrand. Dock är förhoppningen att någon annan orsak kommer bli förklaringen.
Tills vi ses igen... KRAMEN!

fredag 28 augusti 2009

lördag 15 augusti 2009

BouncE Flash Mob @ Gröna Lund

Vi var där och firade Dotterns födelsedag. Bounce är otroliga.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Bounce - Michael Jackson Tribute i Stockholm

måndag 10 augusti 2009

Dottern på kändisjakt i hufvudstaden

Så äntligen är vi i Kungliga Hufvudstaden. Äntligen myser vi med söta Syster Yster och hennes sambo. Äntligen semester!
Dottern hoppades få se någon kändis, vilket inte skulle vara en omöjlighet enligt syster. Redan på promenaden in till stan mötte vi Vanna Rosenberg, men henne känner inte Dottern till så väl.
Medan jag, Dottern och syster var inne på H&M, gick Sibel och en "Andra avenyn"-kille förbi min svåger utanför butiken. Hm... Skulle inte Dottern få träffa någon då?
Inne på GinaTricot fick Dottern äntligen en autograf och en kram av sin idol. Kunde det bli bättre?



Tills vi ses igen... KRAMEN!

söndag 9 augusti 2009

Klanen Mattsson samlas i Nogersund

Så var det dags igen. Igår samlades runt 60 ättlingar till Ernst & Hulda för att leka, umgås och äta underbara havskräftor. Nogersunds bygdegård sprudlade av liv. Det var glada skratt och kramkalas vart man än vände sig. Väldigt stort för i år var att vi fick långväga besök ända från andra sidan Atlanten. Ifrån Quincy, Massachusetts, USA, kom Donna med sin dotter och hennes familj. Donna är barnbarn till ett av Ernsts äldre syskon. Mycket trevligt!




Årets värd var "lillasyster" Elna med familj. Huvudupplägget är detsamma varje år. Alla samlas för lite hälsande och mingel. Därefter börjar ståhejet med en tipspromenad med påföljande lekar. Alla anmälda blir uppdelade i blandade lag och värdarna har klurat ut roligheter på Nogersunds gamla skolgård. Mycket skojigt!

























Sen var det mat... De makalöst goda havskräftorna, som fraktats ner till Lister från västkusten med "storasyster" Elsa och hennes familj, smakade lika gott som alltid. Vilken skillnad mot de vanliga flodkräftorna. När man ätit dessa, vill man inte ha de andra.











Hela kvällen var mycket trevlig. Det var härligt att umgås med alla Kärlekens släktingar, som vi inte träffar så ofta. Det var otroligt roligt att få träffa de amerikanska släktingarna, som var alldeles begeistrade av familjen, trakten och Sverige. En mycket lyckad kväll!






Tack alla för att ni kommer till Nogersund så troget varje år! Jag önskar min släkt kunde ha något liknande. Fram tills dess får jag njuta av alla er.
Tills vi ses igen... KRAMEN!