Fortsätter med motell

Eftersom Joan sålt sitt lilla hus och flyttat till en liten lägenhet med endast ett sovrum, så kunde vi inte bo hos henne. Det var hon lite ledsen över. Hon ville inte sätta oss på pottkanten. Vi menade att motell funkar väldigt bra och att hon inte skulle bekymra sig. Hon ville hjälpa till med kostnaden, men det kom inte på tal, sa vi. Absolut inte!

Första natten efter att vi anlänt i Greene, spenderade vi på motell Super 8 i Charles City. Vi ville stanna där resten av tiden, men de var fullbokade. Vi fick börja fundera på en annan lösning. 

Tills vi ses igen... KRAMEN!

18:e aug - Äntligen hos min älskade USA-mamma

Som jag har längtat, och nu var det äntligen dags. Vi skulle träffa Joan igen, min USA-mamma, som jag bodde hos i ett år under 80-talet och som jag återsett så många gånger, men nu var det nio år sen. Dottern har varit med två gånger tidigare, men mindes inte så mycket. För Kärleken var det första gången.

Det var så skönt att äntligen vara framme vid slutdestinationen. Den trakt vi ska spendera sista delen av semestern på. Joan var minst lika glad att få träffa oss igen. Även hon hade längtat. Dottern var bara 5 år senast, så det var en stor skillnad. Joan var dessutom väldigt nyfiken på Kärleken, min livskamrat.

Finaste Joan blev änka för nio år sen, då min USA-pappa gick bort i cancer. Hon närmar sig de 80, men är nära på lika pigg ändå. Hon är väldigt aktiv och träffar många vänner.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Äntligen tillbaka

Jag har varit i USA hur många gånger som helst, men det är nio år sen sist. Jag har verkligen längtat. 

Jag var utbytesstudent i Iowa i mitten av 80-talet och därefter åkte jag på semester hit vartannat år fram t.o.m. -96. År 2000 och 2004 hade jag Dottern med mig, så det krävde dels mer pengar och dels mer planering. Jag kunde inte bara köpa en flygstol och ta min packning och sticka. Därför blev det lite mer sällan. Denna gången har jag både henne och förstagångsamerikaresaren Kärleken med mig. Nu är Dottern stor nog att verkligen insupa alla intryck. 

Jag var i USA som 12-åring med pappa, som jobbade till sjöss. Då såg jag flera hamnar längs östkusten. Vi hann med en hel del sightseeing och jag blev USA-frälst. När jag började gymnasiet, skickade min farmor information om utbytesprogrammen och då ville jag ta del av det. Jag sökte och hamnade i Iowa. Jag älskade mitt år där och fick familj och vänner för livet. Numera har jag kontakt med flera gamla skolkamrater, men framför allt med min USA-mamma, Joan. Hon är 79 år och still going strong.  Min USA-pappa lämnade jordelivet för snart 10 år sen. 

Vår resa har pågått i 1,5 veckor och vi har blivit hemmastadda med allt vi behöver. Vi har bott på olika ställen varje natt sen vi kom. En del lite halvsunkiga motell, men de flesta har varit toppen. Det senaste var helt underbart. Vi funderade på att försöka stanna en natt till, men det var fullbokat. Det förstår vi. Så fint som där är.

Vi har två veckor kvar (nästan) innan det är dags att åka hem igen. Vi har kortat ner bilresan med ett par dagar. Vi är så nöjda med det vi sett och kommer att se de närmsta dagarna, att vi inte behöver mer tid till det. Vi känner att det är dags att bara slappa och börja umgås. Vi vet ju att Joan mfl längtar efter oss, lika mycket som vi efter dem. 

Nu ska vi bege oss ut på stan för att äta lite god middag. Det ska bli skönt och gott. Jag är snart tillbaka.

Tills vi ses igen... KRAMEN!