torsdag 27 december 2007

Så var julen över för den här gången

Handla julklappar, hänga upp stjärnor, ställa fram ljusstakar, köpa julblommor, baka pepparkakor, göra leverkorv, steka köttbullar, slå in julklappar, fylla år, koka knäck, koka chokladkola, köpa gran, koka & griljera revbenen, bygga pepparkakshus, pynta, klä granen och till sist koka & griljera skinkan.
Ja, så brukar tiden före jul se ut hos oss. Denna eviga stress för tre ynka dagar, som springer förbi fortare än man hinner säga "Tomten kommer!".
MEN JAG ÄÄÄÄÄLSKAR JULEN!!!
I år var det pappans tur att fira jul med dottern, men jag och min familj vill ju också få lite julstämning med prinsessan. Vi tidigarelade julen med ett dygn, så den 22a dec blev lillejulafton och den 23e blev julafton. Det gick jättebra.
Sent på lördagskvällen var allt klart. Skinkan var kokt och granen klädd. Dottern sov gott och jag kunde sjunka ner på soffan och bara njuta av lugnet, som äntligen infann sig.
Vår julafton skulle firas hos svärföräldrarna. Julklapparna var redan på plats när vi kom dit och snart kom även kärlekens syster med familj; de två sönerna och hennes sambo. Barnen började leka med detsamma och vi vuxna kunde duka fram fika och sätta oss en stund innan allt ståhej verkligen skulle börja.
Julbordet dukades fram med massor av gott. Vi åt, drack och skålade och njöt. Det är ju bara jul en gång om året, men tur är väl det...
Sen kom tomten..... Tjoho, tyckte barnen. Mina föräldrar hade kommit, tillsammans med min syster och hennes pojkvän. De ville fira lite jul med min dotter innan hon for till sin pappa för en vecka.
Herregud, vad många paket som delades ut. Det tog hur lång tid som helst och alla hade jättekul. Barnen skrattade och de vuxna bävade. Hur skulle allt fraktas hem? Nåja, det skulle nog gå.
Dottern verkade i alla fall bli väldigt nöjd med vad som fanns i paketen, speciellt en liten kanin av märket The Littlest Pet Shop. Den var av större format och gjord som ett gosedjur med nickande huvud. Denna tingest ville hon inte släppa under hela kvällen och den följde även med till pappan.
Riktiga julafton kom och blev precis så lugn som jag förväntat mig. Jag och kärleken var bjudna till mina föräldrar, där vi firade i stillsamhet med dem och syrran med sambo. Vi fikade till Kalle Anka, som sig bör, och sen tog det ganska lång tid att få i ordning julbordet. Många olika sorter skulle dukas fram och mycket skulle värmas. När vi väl kunde sätta oss till bordet var allt så väldigt gott.
Det blev julklappsutdelning även denna kväll, fast i lite mer stilla mak. Vi hade väldigt trevligt och det blev flera glada skratt när gåvorna fann sin nya ägare. Jag tror vi alla blev nöjda med klapparna.
Nöjdast blev nog i alla fall kärleken, som fick sin efterlängtade flanellpyjamas. Han slipper nu frysa rumpan av sig varje natt, då jag envisas med att sova med öppet fönster året runt. Han hoppade i den så fort vi kom hem på natten och nästa dag, juldagen, hade han den på sig hela dagen. Endast då vi skulle köra ett litet ärende under eftermiddagen, bytte han ut den mot vanliga kläder. Där gjorde jag ett bra köp, minsann. Jag får stanna ett tag till ;-)
Idag är det fredag, 28 dec, och kärleken ska med sin familj på begravning. Jag vill skänka en tanke till kära Irmgard, som lämnade oss strax före jul. Jag hoppas hon har det bra tillsammans med sin Hans i himlen.
Tills vi ses igen.... Ta vara på varandra... KRAMEN!

onsdag 19 december 2007

En tråkig, rolig dag

Alla barn tjoar säkert: "Äntligen jullov!!!". Jag kan bara titta på min dotter och hålla med. Hon älskar skolan, men den senaste tiden har hon varit extremt trött. Ett långt, härligt lov nu kommer välbehövligt.

Tyvärr medförde denna sista dag i skolan för denna terminen också en riktigt stor tråkighet. Den ena klassföreståndaren, favoriten och superfotbollstränaren Stefan Ekstrand, går på tjänstledighet under ett år. Han har fått chansen att vara tränare på heltid. Istället för att alternera grundskoleundervisning med gymnasiet, ska han nu dela sin tid mellan fotbollsgymnasiet och Mjällby AIFs juniorer, Tipselit. Vilken chans!!! Det är han verkligen värd, vår gode Stefan.

Många av barnen i klassen var ledsna och bedrövade, men herr Ekstrand lovade att komma och hälsa på ofta. Han avgudar sin klass och man kunde se hur rörd han var av dessa öppna hjärtan.

Hela klass 3 hade skrivit sina namn på en t-shirt, som han nu kommer få stor användning för i alla träningssammanhang. Jag tror dock att den kommer förvaras orörd på ett säkert ställe. En sådan klenod vill man ju inte svetta ner och förstöra i tvätten om och om igen.


Sedan Stefan berättade den, för honom, goda nyheten, har min tös varit väldigt nedslagen. Hon har fällt mången tår. För att visa sin värme och omtanke för sin toppenlärare, ville hon ge en extra julgåva innan han slutade. Det blev en liten hyacint med pynt i en söt, röd julkruka.

Jag tror allt kommer gå bra för alla parter. Jag vill bara önska Stefan Ekstrand väldigt mycket LYCKA TILL med sin nya tjänst. Jag hyser gott hopp om att han kommer etablera sig som en väldigt eftertraktad tränare.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

söndag 16 december 2007

Tar klivet in i en ny värld????


En ståtlig skapelse från min goa dotter & kära sambo

Jaha, så var man 40 år fyllda. En nybliven tant. Just nu är jag enormt trött och har en dunkande huvudvärk, så jag känner mig verkligen gammal. Tänk vad trevligt det hade varit om jag haft en sjusjungande fest att skylla skallebanket på... men tyvärr är det den gamla vanliga trallen. Jag har i alla fall blivit väldigt uppvaktad och haft mycket mysigt med min familj.

Dagen, eller ska vi säga natten, började med ett konstigt telefonsamtal. Jag hade precis börjat slumra in i den välbehövliga skönhetssömnen, när min mobil började morra och studsa. Sambon satte sig käpprätt upp i sängen och tjoade: "De e te dej, de e te dej". Med förvirrad blick sökte han, utan glasögon, efter telefonen.

Jag svarade, men det var tyst i luren. Jag ropade hallå flera gånger och till slut fick jag ett ännu mer förvirrat svar i andra änden. Pappa lät mäkta förvånad. "Ringde du hit?". Jag, som verkligen inte hade ringt, förstod ingenting. Jag sov ju. Pappa hade blivit väckt av att deras hemtelefon ringde vilt och han gick som i trans för att svara. Ingen av oss förstod nånting. Gick det troll i linjen? Klockan var ju nästan mitt i prick på min födelsetid. Telefonerna ringde upp varandra. Hm... Ett gott skratt fick vi i alla fall och en yrvaken mamma fick också tjoa GRATTIS mitt i natten. Ingen skada skedd.

En underbar julgrupp från mina föräldrar
Efter det tokiga telefonsamtalet var min kärlek så vaken och uppspelt att han bara måste ge mig sin present. Han kunde inte vänta till morgonen. Ja, ja, det gick väl bra. Jag förstod ju att det måste vara något riktigt speciellt.
Jag skrek rätt ut när jag öppnade upp två biljetter till Melodifestivalen 2008, deltävlingen i Göteborg. JIPPIE!!! Sen kunde ju inte jag sova...
Vi fick stiga upp ganska tidigt, eftersom vi skulle köra 7 mil för att hämta hem dottern. Jag ville verkligen inte fira min födelsedag utan henne. Hon hade firat med sin pappa, som också fyller jämnt, kvällen innan, så det var en trött flicka vi fick med oss hem. Hon var dock lika uppspelt hon över att äntligen få överlämna sina presenter. Jag fick ett egenhändigt tillverkat halsband, en jättesöt kudde som hon sytt i slöjden, en cd-skiva och den jättefina buketten på översta bilden.
För att ha allting klart för det lilla intima kaffekalaset som väntade under eftermiddagen, blev det ändå ganska stressigt. Mat skulle på bordet, tårtan skulle garneras, duken skulle strykas och golvet skulle dammsugas... Pust! Det gick vägen. Jag hann t.o.m. duscha ordentligt och föna håret.

En orkidé fr svägerska m fam & en söt julblomma fr svärföräldrarna

Lagom till eftermiddagskaffet kom mina gäster. Mamma, pappa, svärföräldrarna och min svägerska med sina pojkar. Det blev väldigt mysigt. Jag hade bett om att inte ha en massa ståhej denna gången. Jag vill hellre ha en riktig fest till sommaren. Det respekterades. Min bror m familj hade fullt upp på sitt håll och syrran, som bor i Götet, kommer ju ner till Skåne nästa helg. Vi kan ses då. Jag hoppas hon har köpt en tomte till mig. Det är tradition. Min lillasyster köper en ny samlartomte varje år till min födelsedag. Det kan vara JIE, Gabriel, Rolf Berg eller Nittsjö. Jag älskar dem och det skulle bli väldigt tomt och konstigt om hon slutade. Eller hur, Syster Yster!?
Nu ska jag hoppa ur kläderna och krypa i säng. Jag är helt slut. Det är inte lätt att bli gammal.
Tills vi ses igen... KRAMEN!




torsdag 13 december 2007

Det var minsann på tiden...

Det var inte en dag för tidigt, som jag masade mig ner till frisersalongen idag. Jag var trött och hade legat i en grym migränattack hela förmiddagen. Det fick dock inte hindra uppfräschningen av mitt yttre. Något måste göras...

Med stundande 40-årsdag och sedan en trilogi helger med allt vad det innebär, kände jag mig manad att försöka putsa till utsidan så gott det kunde gå. Jag litar helt och fullt på Virre, och även idag gjorde hon underverk.

Jag fullkomligen dansade ut från salongen och huvudet var läkt för en stund. Allt det slitna, ca 15 cm trött hår, är avkapat och de sista lockarna, som minde om en form permanent, låg kvar på golvet och suckade. För ett ögonblick kände jag mig fjäderlätt och struntade i de tråkiga kilona, som skulle behöva raderas, de också.

Glädjen varade dock inte så länge. Knappt hade jag hämtat dottern i skolan och tagit mig hem, förrän migränen blossade upp igen. Det blev värre och värre för varje kvart. Efter middagen, som fick bestå av färdigmat ur frysen, blev jag tvungen att lägga mig för att inte spy. Det dunkade värre än en ångbåtsmotor i skallen och jag ville bara dö. Stackars tösen fick roa sig själv fram till läggdags.

Nu har jag varit uppe i ca 20 min. Jag har varit på toaletten, pratat med sambon, som befinner sig i kalla Norrköping på kurs och vunnit en auktion på Tradera. Jag mår inte mycket bättre, men ska försöka orka mig igenom Lyxfällan i alla fall. Sen blir det nog sänggående på riktigt. Håll tummarna för att jag är kurant imorgon igen.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

onsdag 12 december 2007

Ljusets drottning


När det är som allra mörkast och stressigast kommer hon, ljusets drottning. Jag blir lika varm varje år när Luciatåget skrider fram i mörkret. Dessa underbara barn som tränat så hårt och lagt ner hela sin själ i att det ska bli fint.

Det är en tradition på min dotters skola att ett stort gäng högstadieelever lussar tillsammans med 3e-klassarna. Min tös är i år en av de "små". Hon har tränat och tränat, både hemma och i skolan. Det här var stort för henne.

Ikväll var alla föräldrar och syskon bjudna till skolans gymnastiksal för att få en smygstart på lussandet, som når sin kulmen i skolan imorgon bitti, då hela gänget lussar för övriga elever. Jag fick sällskap av min dotters pappa, som packat in hela familjen i bilen och tagit sig till byn. De är många i klanen. Min dotter har två yngre bröder och en ganska ny lillasyster, tre månader gammal. Frugan var också med. De har 5 milenkel resa till oss, så det blev ett helt företag för dem. Vilken tur att klassen skulle ha samkväm i matsalen efteråt, så alla kunde fika och umgås lite.

Nu får jag väl återgå till bönderna. Även detta når sin kulmen nu. Tack-o-lov för det!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

söndag 11 november 2007

Kärleken gästbloggar: FRUNTIMMERSFRITT

Tältresning i skogen

När älsklingen, syrran och morsan vill till Ullared är det bäst att lägga benen på ryggen och springa för livet. Det var precis vad farsan och jag gjorde. Som tur var hade vi redan planerat denna utflykt, så damerna kunde inte göra något åt det. Vi blir varje år inbjudna till rådjursjakt i skogarna utanför Älmhult. Jag var med för 4e året, tror jag.

Färdigjagat. Jaktlaget är åter samlat.
Att en gång om året få leva som en riktig grottmänniska är väldigt befriande. Slippa borsta tänderna och bara gurgla i whisky. Strunta i tvål och annan personlig hygien. Inget tjat så långt örat kan höra. Bara grabbhumor och plumpa skämt. Gött!
Vi var 12 glada herrar i olika åldrar som samlats för att göra skogen osäker över ett dygn. De flesta hade träffats förut, men ett par nya hade tillkommit i år. Alltid lika trevligt.
Jag och pappa var på plats vid halv nio-tiden och första passet startade direkt. Vi blev strategiskt utplacerade en och en, men ganska snart förstod jag att inget skulle hända. Jag gick till farsgubben för att snacka lite skit. Förmiddagen flöt förbi och jag hade bara fått njuta av naturen och lite hundskall i fjärran.
Vi blev som vanligt bjudna på Sonjas supergoda ärtsoppa till lunch. Det är en mycket fin tradition. Eftersom det var väldigt kallt igår, värmde den extra gott i kropp och själ.
Men, men... inga inkomster som inte ger utgifter. När eftermiddagspasset kommit igång och det gått en halvtimme, eller kanske en timme, blev jag så skitnödig att det inte fanns någon återvändå. Utan toalett och toa inom räckhåll, fick jag rafsa ihop lite mossa och sätta mig bakom en buske. Nöden har ingen lag. Det var ju NÖDvändigt =)
Precis som jag stod där, halvnigande och med byxorna vid knävecken, hörde jag drevet. Med mossan hängandes mellan skinkorna, hörde jag skottet. Ett rådjur hade sett sin sista gryning.
Skogshuggarfackla
Kvällen kom och det blev bara ett skjutet djur under dagen, men alla var lika glada för det. Speciellt jag och far, som skulle få det med oss hem.
Roland, som står värd för hela eskapaden, gjorde en sedvanlig fackla av en liten timmerstock. En tradition som kommer från de gamla skogshuggarna från förr. Man hugger ett kryss i enden av stocken och sticker i en tjärsticka. Stocken är fuktig, men innehåller så mycket naturlig träsprit så den brinner väldigt länge. Inget annat behövs.
Jag och farsan hade som vanligt 5 kg sillfilé med oss, och minst 4 av dem gick åt när vi stekte sill och serverade med knäckebröd. Ytterligare en tradition alla älskar. Eftersom gevären var säkrade och placerade i gott förvar, åkte nubben och whiskyn fram. Ingen grabbkväll utan lite "pit".
Male bonding kring lägerelden
Dragpel (farsan) och munspel stod för underhållningen medan alla fortfarande var i någorlunda tillstånd att njuta av det. Senare var det bara rövarhistorier och skitprat som höll oss vakna. En efter en kröp vi in i det stora militärtältet med kamin i mitten. Jag orkade väl till ca halv ett på natten, medan pappa hade gett upp en god stund tidigare. Hela gänget hade kommit överens om ett eldvaktsschema om ca en timma per man. Vi ville verkligen inte att elden skulle slockna. Det var 7 minusgrader ute och vi sov direkt på marken. HU!
Bambi i pappas garage

Vi vaknade ganska tidigt, frusna och fortfarande trötta. Jag sov inte så bra i kylan, trots att jag faktiskt är van. Älsklingen envisas med att sova med öppet fönster året runt. Inatt vaknade jag flera gånger. Kanske var det för att ingen stoppade om mig när täcket halkat av. Det var så kallt att kisset nästan frös till is när det kom ut.
En tredje tradition är pannkaksfrukosten. Smeten hade frusit, så vi fick ta in den i tältet och värma den mot kaminen. De första pannkakorna smakar alltid sill, eftersom den stora stekpannan inte blir riktigt rengjord efter lördagens middag. Jag väntar medvetet tills det gräddats ett antal.
Jakten var slut för denna gången och vi satte kurs hemåt. Vi möttes av glada miner och farsdagshälsningar. Bonusdottern hade svept in t-shirt och kalsonger med glittriga döskallar på uppvaktade glatt. Kärleken hade köpt massor av kläder. Jag blev ordentligt ompysslad.
Sambon.




Underbara Ullared

Hur frisk är man när man stiger upp kl 4 en lördagsmorgon och ger sig av i bil till ett oorganiserat kaos? Många, som inte vet vad det handlar om, skulle klassa en som helt tokig. Igår bar det av till Ge-Kås i Ullared, kvinnornas Mekka. Svägerskan, svärmor och jag var taggade till tänderna. Här skulle handlas... och det gjorde det!

Sambon och svärfar hade begett sig till smålandsskogarna utanför Älmhult på rådjursjakt, så de kände sig trygga. Svågern, som faktiskt gillar Ullared, var tvungen att stanna hemma och passa pojkarna. Vi kvinnor fick rå oss själva och hade ingen som vakade över plånboken =)

Paradiset öppnade kl 7 och vi var faktiskt på plats tio minuter före, och då hade vi även hunnit fika på vägen. Tur var väl detta, för inom en halvtimme efter portuppslagningen, bildades kilometerlånga köer utanför. Svärmor och jag hade fulla vagnar vid 9.30-tiden och gick ut för att tömma i bilen. Då möttes vi av ett totalt kaos utanför. Kön ringlade sig som en orm runt andra affärsbyggnader och bilar. Vakterna hade fullt upp att försöka organisera upp förvirringen, men misslyckades fatalt. Många bistra och avundsjuka blickar följde oss, då vi knatade mot bilen.
Eftersom vi hade fått stämpel när vi gick ut, var det bara att gå rakt in igen, fast bakvägen då. Jag var klar med kläderna för alla tre i familjen, så jag strosade runt bland leksaker, husgeråd, julpynt, elektronik, mat mm. Den största stressen hade lagt sig. Jag hade inte spräckt budgeten och hade fått tag i det mesta på köplistan.
Man ska inte tala om för folk runt sig att man ska till Ullared. Det brukar alltid medföra att en eller flera vill skicka bud. Jag har gjort misstaget alldeles för många gånger och har väldigt svårt att säga 'nej'. Denna gången visste bara mamma, som skulle vara barnvakt, och ett par väninnor om det, och ingen av dem hade bett om något. Tills en bit fram på förmiddagen... Då ringde min kära, goa kompis Moster Mjölgumpa. Henne kan jag bara inte säga nej till och det hon ville ha hjälp med var ingen match. Ett par Pokémon-pärmar med extra bildsamlarplastfickor. Ingen dyr utgift och inte svårt att hitta. Jag gör nästan vad som helst för henne, eftersom jag alltid kan lita på min underbara väninna. KRAM PÅ DIG!!!
Ullared är, precis som IKEA, ett ställe där man alltid springer på folk man känner. Det kan vara nära vänner från hemtrakten, eller bekanta från förr, som man inte sett på år och dar. Naturligvis hände detta mig. Jag hörde många utrop i högtalarna om personer som sökte andra personer. Ett av utropen gällde någon från min hemort. Det var ingen jag kände, men jag förstod genast att det nog inte dröjer många minuter innan jag möter någon i kompiskretsen.
Bara några minuter senare, när jag stod på rullbandet på väg upp från källarplanet, blev jag full i skratt och utropade: "Moster Ulla, kan jag inte åka någonstans utan att stöta på dig!!!" Hon såg mig inte först, men i slutet av meningen hoppade hon till och föll i garv hon också. Hon var ju på väg ner, men tecknade att hon skulle vända uppåt direkt.
Vi hade ju för bara ca 1½ månad sen stött på varandra på Ekerödsrasten. Nu trodde vi inte våra ögon. Hennes man, som också kommit sättande upp, blev lika förvånad han. Världen är bra liten. Att vi som bor på ganska skilda håll från Ullared, skulle hitta dit samma dag.
De hade varit framme kl 8.45 och hamnat i det icke avundsvärda snigeltåget utanför. De hade inte klivit över tröskeln förrän kl 10.30. Fy sjutton, nästan två timmar i den eländiga kylan! HU!
Vid 14-tiden, efter sju (!) timmar i detta myller av vassa armbågar och överfyllda vagnar, kände vi oss klara. Ingen av oss hade spräckt sin budget, så med nöjda miner och proppfull bil, gick vi för att äta. Svärmor bjöd på mat i restaurangen utanför affären. Det blev pannbiff med lök och potatismos. Fantastiskt gott efter så många timmar utan mat, men skönast var det nog att sitta i alla fall.
På vägen hem hämtade vi upp min dotter hos mina föräldrar. Vi landade med allt bagage utanför vårt hus strax efter kl 18. Det blev en lång dag. Jag orkade bara packa upp kläderna, så dottern fick sitt. Resten fick vara till idag. Jag ska alldeles strax ta itu med alla annat plock.
Om en stund kommer kärleken hem från jakten. Jag får lite rådjurskött av honom och han får kläder av mig. Bra deal!
Tills vi ses igen... KRAMEN!



onsdag 7 november 2007

Utflykt till Barnakälla

Om man har en hel eftermiddag till att göra precis vad som helst... och det är underbart väder... Vad gör man då?
Jo, man packar ryggsäcken med fika och kamera och åker med en gammal kompis och sin dotter till Barnakälla och njuter av naturen.
Precis detta gjorde jag och min härliga väninna Ingela, som jag nyligen återsett efter en herrans massa år åtskilda. Våra liv tog helt olika vägar när vi klev ut i vuxenvärlden för sisådär 20 år sen.

Ingela träffade tidigt sin man och bildade familj. Hennes förstfödda fyller faktiskt 20 på min 40-årsdag nu i vinter. Fy, vad jag känner mig gammal i skrivande stund.
Idag har vi kommit litegrann ifatt varandra. Henne flickor är naturligtvis flera år äldre än min 9-åring, men jag har i alla fall börjat närma mig hennes lite "friare" liv.

Vi har så mycket att prata om när vi ses eller når varandra per telefon. Det går så lätt. Det ena samtalsämnet avlöser det andra.

Här ville jag ladda upp en liten videosnutt av denna galna vovve, men det funkade inte idag. Jag hoppas kunna göra det en annan gång, för han är helt galen. Jag tror han hade span på en mus eller mullvad, eller nåt, för han blev som besatt. Gläfste och gnydde och snurrade runt. Vi fick oss ett gott skratt.

Redan nästa vecka ska Ingela och jag göra Barnakälla igen. Vi fick en rask och skön promenad, som jag gärna gör om igen. Jag flåsade rejält och mådde superbt när jag kom hem. Då lagade jag stekt panerad torskfilé med sås och potatis, så dagen blev fulländad.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

tisdag 6 november 2007

Tur att vi har fler


I den ena artikeln efter den andra, läser jag nu spott och spe över Peter Forsberg. Man undrar varför han inte lagt av för längesen. Jag för min del är väldigt glad att han inte gjort det. Han är min stora hockeyidol, fastän han är flera år yngre än jag.

Jag upptäckte denna trulige och tjurskallige norrlänning, då han var med i TV-pucken 1990. Han var jättearg efter matchen. Hans Ångermanland hade förlorat mot Småland.

Vilken karriär han haft. Det är svårt att jämföra den ena spelaren med den andra. Alla har olika kvaliteter. Jag tycker i alla fall att Peter är en av de bästa som hittills satsat på hockey. Då menar jag inte bara bland svenska spelare, utan i hela världen. Peter Forsberg är bäst!

Nu är det nog så att han faktiskt lägger av. Det tär på psyket att hela tiden försöka repa sig efter en svår skada och sen träna sig tillbaka till toppform. Peter är ingen övermänniska. Han måste tänka på framtiden och vara hel i många år framöver. Det är bäst för honom själv att han nu tar det lugnt och satsar på en ny karriär istället.

Jag vill tacka för alla spännande hockeysäsonger med Peter. Jag har följt honom som en hök och njutit varenda sekund. TACK PETER!!!

Nu får resten av Sveriges guldgruva av topphockeyspelare ta över. Sen många år tillbaka har vi sportintresserade blivit bortskämda med den ena talangen efter den andra. Det är inte som i tennis eller handboll, där vi under några år såg svenska spelare regera, för att sen lämna ett stort tomtum efter sig. Nej, i hockeyvärlden blir det inga luckor. Våra killar äger, som min 9-åriga dotter skulle säga.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

söndag 4 november 2007

Tänk vad man glömmer fort.

Jag har tillbringat hela höstlovsveckan i sambons hus i den lilla fiskebyn vid kusten. Det har varit otroligt lugnt och fridfullt, som balsam för själen. Jag har helt glömt bort ett stort irritationsmoment i lägenheten. Nu är jag tillbaka igen och allt det lugna är som bortblåst. Jag sitter här och blir arg.

När jag packade väskan för den lilla semestern, var jag ordentligt irriterad på störningsmomentet i taket. Jag köpte denna underbara lägenhet i somras och fick veta att det är väldigt lugnt i huset och närliggande kvarter. Jag hade bara hört gott från andra som kände till området. Tjejen som sålde lägenheten berättade att i lägenheten ovanför bor en familj av utländsk härkomst och med äganderoll i pizzerian i huset bredvid. De har en liten pojk, som i spädbarnsålder, varit väldigt skrikig. Hon hade fått klaga både direkt till dem och till värden, flera gånger och sen lugnade det ner sig. Vad jag inte fick veta var att numera springer han istället...

Ja, ungen springer fram och tillbaka i lägenheten från morgon till kväll. Han börjar kl 6-6.30 och håller på till närmre midnatt. Jag håller på att bli tokig. Jag hör hans klampande över mitt huvud vart än i lägenheten jag går. Jag antar att jag skulle klagat för längesen, men snäll som jag är, så låter jag det bero. Jag hoppas väl att det går över.

Tyvärr tror jag inte att det gör det. Jag ser föräldrarna bära och kånka sin son, så fort de går ut, eller så sätter de honom i vagnen. Han får ju inte gå själv utomhus. Inte undra på att han springer. Stackars pojke! Det är inte hans fel, men det är honom jag blir irriterad på, trots allt.

Jag har fått veta att det hörs i övriga huset också, så kanske blir det ändring någon gång. Jag ska i alla fall överväga att säga ifrån. Det måste jag ju.

Tills vi ses igen... om jag orkar... KRAMEN!

tisdag 30 oktober 2007

Proviantering

Vad gör man inte för det goda? Kropp och själ ska smörjas och skafferiet ska fyllas. Det får aldrig bli tomt på ölhyllan.
Imorse gav vi oss av kl 6, för att se till att vintern blir så smärtfri som möjligt. Tänk julen, 40-årskalas, gråa helgdagar, gåsamiddag, fotbolls- eller hockeykvällar och bara rent mys med goda vänner. Vad vore alla dessa tillfällen utan lite gott att dricka och förtära? Inte fullt lika trevliga, kan jag tro.

Vi brukar ge oss av ner till Heiligenhafen eller Burg i Tyskland, men idag satsade vi på en snabbis till BorderShopen i Puttgarden istället. Det gick snabbt och lätt och vi fick tag i det vi sökte.

Efter stånk och stön med att stuva in allt i bilen först, för att senare, efter en blixtvisit på Field's utanför Köpenhamn, kånka ner fynden i vår, numera knökfyllda, källare, så hamnade vi, trötta och slutkörda, på soffan med var sin bockvurst och en öl. Gött!
Nu ska jag sova. KRAMEN!


måndag 22 oktober 2007

Ett säkert hösttecken

Vackra färger på träden, härligt friska promenader och svampplockning i all ära, när man tillhör båtfolket, så är det säkraste hösttecknet när man tar upp båten på land för vinterförvaring.
Kärleken hade redan varit så duktig att han alldeles ensam rensat båten på dynor, sängkläder och husgeråd. Nu var den redo att lyftas upp på land. Även vi var redo. När kylan kommer, minskar suget efter turer på sjön.
Vår kära Evelina ska denna vintern få sova gott hemma i vår trädgård. Hon brukar få stå med de andra båtarna nere i hamnen, men i år tyckte vi att hon hör hemma hos oss. Den främsta anledningen till detta beslut är alla lastbilar som kör på gruset i hamnen. Båten blir mer än lovligt skitig, både invändigt och utvändigt. Vi är rädda om inredningen.
Trailern som Evelina ska vila på i vinter, är byggd av en framaxel på en lastbil. Den följde med fiskebåten, när den införskaffades. Nu håller kärleken och svärfar på att konstruera om den så den passar den båda damerna ännu bättre. Hellre brödlös än rådlös...
Nu väntar några mörka vintermånader, då längtan efter sjön kommer gro sakta i våra sinnen. När vårsolen börjar värma, blir vi snabbt sugna igen och kan knappt vänta på första turen till sjöss.
Natti, natti Evelina!
Tills vi ses igen... KRAMEN!

tisdag 16 oktober 2007

Korvbegär & koskräck

Idag var sambon ledig från jobbet. Han hade dock ett litet möte att avklara på förmiddagen, men det tog inte lång tid. Han var hemma igen innan lunch.
Jag hade huvudvärk och brist på matfantasi, därför bad jag om råd angående middagen. Det tog inte många sekunder för barnet i sambon att svara. Han ville grilla korv och ta en långpromenad i naturen.
Eftersom jag hade bestämt lekfri dag till förmån för läxor, så tyckte jag att det kunde vara ett trevligt inslag i den grå vardagen. Solen sken och det var ypperligt väder för friluftsliv. När tösen var klar med sina uppgifter packade vi korv, bröd och kol mm, och satte kurs mot Valje halvö.

Det var underbart i skogen och vi njöt till max. En ekorrfamlj skuttade runt bland buskar och trädgrenar och lät sig inte störas av oss. Det var flera stycken. Vi hittade deras nötförråd, men smet snabbt därifrån för att inte störa dem.
Efter en liten rundvandring bland stenar och snår, hittade vi den perfekta gläntan att äta i. Vi tände den befintliga eldstaden och täljde klart de medhavda grillpinnarna. I naturreservatet får man inte bryta grenar, så dem hade vi med hemifrån. Ordentliga som vi är!!!
Grillandet lämnade jag över till de stora korvälskarna. Jag skötte resten av matsäcken istället. Varm choklad och grillsallad. Vi mumsade och njöt. T.o.m. jag, som inte är en korvdyrkare, tycker det är gott när man är ute i naturen.
Jag har vanligtvis väldigt svårt att koppla av om dagarna, men när jag är ute så här, kan jag inte göra annat än njuta av tillvaron. Det var så frifullt. Löven dalade sakta från träden och det susade mysigt bland trädkronorna. En och annan fågel knackade nötter och ett par ekorrar smög förbi på en gren. Inte en enda människa syntes till.
Plötsligt rasslade det till extra mycket bland snåren. Dottern ropade till "Men mamma!". Jag såg hennes förvånade min och stirrande ögon. Jag vände mig i blickens riktning och fick se en lurvig kossa. Den stod några meter ifrån oss och stirrade nyfiket. Sambon blev blek av skräck och gjorde nog i brallan. Dottern skrattade. Jag undrade bara vilken ras det är. Vackra djur! Sambon sa att det är Highland Cattle. Han har nog rätt.
Stackars kärleken! Han har sån koskräck att han genast ville hem. Nu var det minsann inte alls någon mysig eftermiddag längre. Det här hade han inte räknat med, när han valde denna plats. Inom loppet av ett par minuter hade vi fyra ståtliga kor på besök. Den modigaste av den kom ända fram till bordet. Sambon gnydde. Dottern fnittrade. Jag fotograferade.
Kossorna lunkade strax vidare. Vi var inte intressanta mer. De hade annat i sikte. Vatten kanske? De gick i alla fall mot sjön.
Vi åt upp och, efter många om och men, kom vi iväg hemåt. Det var en skön hösteftermiddag. Man måste ta vara på dem man kan. Tids nog kommer ruskvädret.
Tills vi ses igen... KRAMEN!

Ta hand om barnen

I helgen var det dags att tänka på Världens barn igen. Det känns lite konstigt att det endast blir stort pådrag en gång om året. Vi ska väl ALLTID tänka på barnen!?!
Överallt möttes jag av glada människor som skramlade med insamlingsbössor. Jag hade redan skänkt pengar via telefon, men naturligtvis stoppade jag en peng i bössan. Det blev en 50-lapp denna gången.
Jag mådde ganska bra inombords, för jag hade faktiskt gjort ytterligare en sak. Jag hade köpt ett halsband, där hela intäkten går till en organisation som jobbar mot trafficking av barn. Det kostade 150 kr och är värt varenda krona. Jag tycker det är underbart. Den ena brickan har mönstret av en EAN-kod och den andra säger "Not for Sale". Jag kommer bära detta med stolthet. Alla barn borde få växa upp i en lugn trygg miljö där de kan utvecklas i sin egen takt.

På tal om barn har jag ju själv en dotter på 9 år, som väldigt snabbt har tagit klivet från liten flicka till en tuff liten tjej som har gläntat på dörren till de stora tjejernas värld. Nu får inte längre mamma välja kläderna på morgonen. Mamma får inte handla nytt själv. Lilla damen måste vara med och "shoppa". Hon har gått från att vara den lilla prinsessan till att stå som den coola tjejen framför spegeln, över en natt. Det är både skrämmande och glädjande på samma gång. Jag är glad över att allt med Disney Princess på försvinner ur hennes rum, men jag blir också lite darrig av tanken på vad jag har framför mig. Puberteten.... Hu!

Jag har redan sålt en vägglampa och nästa (en bordslampa) ska annonseras ut idag. Det kommer även säljas två bäddset, en papperskorg, skrivbordsunderlägg, tallrik, prinsessklänning mm mm. Allt som indikerar gullegull ska bort. Nu ska tjejen bli stor. Mamma får följa strömmen och hänga med så gott det går. Nåja, jag kommer inte sakna prinsessorna, men min lilla flicka får inte bli stor alldeles FÖR fort. Jag vill njuta.
Tills vi ses igen... KRAMEN!


tisdag 9 oktober 2007

En supertrevlig eftermiddag

Vi hade inte sett på år och dar, men det blev precis så roligt som jag föreställt mig att det skulle bli. Jag och dottern hälsade på min skolkompis Ingela.
Det var inte riktigt som om tiden stannat, inte om man tittade på oss, men vi föll snabbt in i snack om gamla minnen. Vi hade en del gemensamma minnen, men också flera som skilde sig avsevärt. Det är kul att se hur olika man sparar minnen. Vissa saker hon kom ihåg, hade jag helt tappat, och tvärtom. Hennes 15-åriga dotter trodde hon skulle få höra en massa skoj om sin mamma, men tji fick hon. Jag kan ju inte spilla allt på en och samma dag...
Tills vi ses igen... KRAMEN!

måndag 8 oktober 2007

En nygammal vän

Jag går i spänd förväntan. Det är som att vänta på jultomten, faktiskt. Imorgon ska jag träffa en gammal skolkamrat från Hedenhöstiden. Vi har inte setts på säkert 15-16 år. Det är inte jycken på bilden, men jag kommer med all säkerhet träffa honom också. Han är Ingelas väldigt specielle krabat.
Det ska bli så väldigt roligt att stråla samman med min goda väninna igen. Vi gick i samma klass från våren i 5an, då jag kom till den lilla byn från kvastastan Kalmar, t.o.m. 9an. När gymnastiet öppnade sina portar för oss, valde vi samma skola, men inte samma linje. Vi träffades varje dag i ytterligare två år. Därefter tog Ingela klivet ut i verkligheten, medan jag packade väskorna och for till USA. Jag pluggade på High School och Ingela jobbade. När jag kom hem fortsatte gymnastiet ett år till, men för Ingela hade vuxenlivet etsat sig fast. Hon hade träffat kärleken och flyttat ihop. När jag varit nybakad student i endast ett halvår, blev Ingela mamma. Våra liv gled helt och hållet isär.
Jag tror vi sprang på varandra en eller ett par gånger till innan vi fyllt 24-25, men sen har det varit långt mellan oss. Jag har hållit mig lite uppdaterad via hennes mamma, då vi mötts i någon affär, men helt insatt i min kompis liv har jag inte varit. Vi kommer ha massor att ventilera imorgon. Jag är så uppspelt.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

lördag 6 oktober 2007

Höströjning

Nu när hösten är i snabbt antågande kommer alla bestyren som ett brev på posten. Utekrukor ska tömma. Vissa plantor ska grävas upp och vinterförvaras. Buskar ska trimmas och träd ska beskäras. Jag är glad att jag flyttat från marklägenheten till en på andra våningen. Trädgård får jag nog av i sambons hus, där vi tillbringar helger och lov.
Idag började vi dagen med att hämta bil och släp hos mina föräldrar, för att köra till kommunens miljöstation. Kärleken, som ställer upp i alla väder, tillbringade gårdagen med att hjälpa min pappa med hans stora bestyr. Den superstora boken och diverse andra träd i trädgården skulle beskäras. De hade att göra hela dagen och det slutade med att de inte hann tömma sista lasset innan tippen stängde. Det var skönt för dem att de högre makterna förärade dem med strålande väder. Svetten lackade och kärleken doftande inte nyutslagen ros när han kom hem. Det blev till att stänga in honom i badet direkt.

Det blev rejält tomt framför det enorma trädet. Jag tror aldrig jag sett det så öppet där förut. Nu kan barnbarn och dagbarn springa fritt och inte bry sig om stora grenar som hänger ner.

Under alla mina levnadsår, och de är mååånga, har jag aldrig träffat på någon mer bok som ser ut som "vår". Vilket klätterträd! Här har jag, mina syskon och många kompisar haft mycket roligt genom åren. Jag tror även en hel del dagbarn har provat sina balans- och klättertalanger i den gamla boken.

Efter mycket möda med att tömma alla stora grenar och löv, så fick vi även att stort lass ved med oss hem till huset. Det kommer bli många härliga mysbrasor av detta... om ett år. Bok och björk brinner fint och lite körsbärsträ går nog också bra att använda.
Tills vi ses igen... KRAMEN!



onsdag 26 september 2007

Skoljoggen 2007

Vilken härlig morgon! Det var dags för Skoljoggen 2007 och min dotter skulle springa. Det är en årlig företeelse i skolorna runt om i landet och samtidigt samlar de i en springslant till Barncancerfonden. Förra året var över 500.000 barn med. Jättebra! Insamlingen är frivillig, men jag tycker det går till ett behjärtansvärt ändamål, så jag skänker gärna vad jag kan.
Barnen verkade taggade när de dök upp i skolan. Många hade, precis som min dotter, redan träningskläderna på sig. Varför stressa och trängas i omklädningsrummet två gånger, när man kan reducera det till en gång? Alla årskurser mellan 0 och 5 skulle ju vara med samtidigt.


Den motiverande och inspirerande gymnstikläraren Agnetha satte fart på blodcirkulationen med gemensam uppvärning på skolgården. Alla barnen var engagerade. Solen började tränga fram i diset och det skulle bli en riktigt fin dag.

För att det inte skulle bli kaos och olyckor vid starten, hade klasserna samlats årskursvis och skulle starta så. Femmorna sprang först och de allra minsta promenerade sist.
Jag var för dagen iklädd en svettluktande, orange träningsväst och var placerad längs banan som funktionär. Jag fick perfekt vy över de startande barnen. Man ville verkligen inte komma i vägen för dem. Vilken tävlingsanda, trots att det inte var någon tävling!

Vilken spurt! Dottern har så brått in i mål att hon sprang ifrån kameran. Duktigt tjejen!
En stooor applåd till alla barn som gjort sitt bästa idag. Det spelar ingen roll om de sprungit eller promenerat. De viktiga är att de rör på sig och njuter av att vara utomhus så mycket som möjligt!
Tills vi ses igen... KRAMEN!



måndag 24 september 2007

Njutning

Vad gör man när man är deppig över en urusel fotbollsmatch? Vad gör man när solen skiner inbjudande? Jo, då tar man fram hojen och kör en lång runda, helt utan mål och tider att passa.
Min kärlek har semester och har slitit hårt de senaste två veckorna. Igår var vi på världens sämsta fotboll mellan Bunkeflo och Mjällby AIF och fick åka hem med skägget i brevlådan. Idag har han verkligen gjort sig förtjänt av en lång härlig mc-tur. Njut, min kärlek!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

onsdag 19 september 2007

Fotboll, tappra mammor och åter fotboll...

... det är livet, det.
Idag var det rejält kallt när träningen skulle börja. Flickorna blev snabbt varma av uppvärmningen, men jag frös som en hund. Jag skulle sitta där i 75 minuter, vilket redan då kändes som en evighet.

Tjejerna gjorde bra ifrån sig och hade jätteroligt. Att de idag blev tränade av en "vikarie", en i vanliga fall ivrigt påhejande pappa, gjorde ju inte saken sämre. Vi, mammor, som trotsade kylan och troget tittade på våra ögonstenar, fick många glada skratt då Stefan var så där laaagom aktiv. Tur att tjejerna var kapabla att köra på ändå.

Det var väldigt skönt att komma hem igen, efter att ha plågats av kalla vindar vid den blåsiga fotbollsplanen. Vad gör man inte för sitt barn? Det gick ju inte så bra för damlandslaget i VM, så vi måste hjälpa till att fostra fram kommande generationers spelare. Jag ser massor av potential i våra grönvita tjejer. GO GIRLS!

Det var inte slut med fotbollandet när vi kommit hem. Tidigare under dagen hade dottern och jag köpt en ny taklampa till hennes rum. Vad var mer passande i vår familj än en stor fin fotboll?
Jubel! Nu lyser det fint i hennes rum.
Tills vi ses igen... KRAMEN!