tisdag 30 oktober 2007

Proviantering

Vad gör man inte för det goda? Kropp och själ ska smörjas och skafferiet ska fyllas. Det får aldrig bli tomt på ölhyllan.
Imorse gav vi oss av kl 6, för att se till att vintern blir så smärtfri som möjligt. Tänk julen, 40-årskalas, gråa helgdagar, gåsamiddag, fotbolls- eller hockeykvällar och bara rent mys med goda vänner. Vad vore alla dessa tillfällen utan lite gott att dricka och förtära? Inte fullt lika trevliga, kan jag tro.

Vi brukar ge oss av ner till Heiligenhafen eller Burg i Tyskland, men idag satsade vi på en snabbis till BorderShopen i Puttgarden istället. Det gick snabbt och lätt och vi fick tag i det vi sökte.

Efter stånk och stön med att stuva in allt i bilen först, för att senare, efter en blixtvisit på Field's utanför Köpenhamn, kånka ner fynden i vår, numera knökfyllda, källare, så hamnade vi, trötta och slutkörda, på soffan med var sin bockvurst och en öl. Gött!
Nu ska jag sova. KRAMEN!


måndag 22 oktober 2007

Ett säkert hösttecken

Vackra färger på träden, härligt friska promenader och svampplockning i all ära, när man tillhör båtfolket, så är det säkraste hösttecknet när man tar upp båten på land för vinterförvaring.
Kärleken hade redan varit så duktig att han alldeles ensam rensat båten på dynor, sängkläder och husgeråd. Nu var den redo att lyftas upp på land. Även vi var redo. När kylan kommer, minskar suget efter turer på sjön.
Vår kära Evelina ska denna vintern få sova gott hemma i vår trädgård. Hon brukar få stå med de andra båtarna nere i hamnen, men i år tyckte vi att hon hör hemma hos oss. Den främsta anledningen till detta beslut är alla lastbilar som kör på gruset i hamnen. Båten blir mer än lovligt skitig, både invändigt och utvändigt. Vi är rädda om inredningen.
Trailern som Evelina ska vila på i vinter, är byggd av en framaxel på en lastbil. Den följde med fiskebåten, när den införskaffades. Nu håller kärleken och svärfar på att konstruera om den så den passar den båda damerna ännu bättre. Hellre brödlös än rådlös...
Nu väntar några mörka vintermånader, då längtan efter sjön kommer gro sakta i våra sinnen. När vårsolen börjar värma, blir vi snabbt sugna igen och kan knappt vänta på första turen till sjöss.
Natti, natti Evelina!
Tills vi ses igen... KRAMEN!

tisdag 16 oktober 2007

Korvbegär & koskräck

Idag var sambon ledig från jobbet. Han hade dock ett litet möte att avklara på förmiddagen, men det tog inte lång tid. Han var hemma igen innan lunch.
Jag hade huvudvärk och brist på matfantasi, därför bad jag om råd angående middagen. Det tog inte många sekunder för barnet i sambon att svara. Han ville grilla korv och ta en långpromenad i naturen.
Eftersom jag hade bestämt lekfri dag till förmån för läxor, så tyckte jag att det kunde vara ett trevligt inslag i den grå vardagen. Solen sken och det var ypperligt väder för friluftsliv. När tösen var klar med sina uppgifter packade vi korv, bröd och kol mm, och satte kurs mot Valje halvö.

Det var underbart i skogen och vi njöt till max. En ekorrfamlj skuttade runt bland buskar och trädgrenar och lät sig inte störas av oss. Det var flera stycken. Vi hittade deras nötförråd, men smet snabbt därifrån för att inte störa dem.
Efter en liten rundvandring bland stenar och snår, hittade vi den perfekta gläntan att äta i. Vi tände den befintliga eldstaden och täljde klart de medhavda grillpinnarna. I naturreservatet får man inte bryta grenar, så dem hade vi med hemifrån. Ordentliga som vi är!!!
Grillandet lämnade jag över till de stora korvälskarna. Jag skötte resten av matsäcken istället. Varm choklad och grillsallad. Vi mumsade och njöt. T.o.m. jag, som inte är en korvdyrkare, tycker det är gott när man är ute i naturen.
Jag har vanligtvis väldigt svårt att koppla av om dagarna, men när jag är ute så här, kan jag inte göra annat än njuta av tillvaron. Det var så frifullt. Löven dalade sakta från träden och det susade mysigt bland trädkronorna. En och annan fågel knackade nötter och ett par ekorrar smög förbi på en gren. Inte en enda människa syntes till.
Plötsligt rasslade det till extra mycket bland snåren. Dottern ropade till "Men mamma!". Jag såg hennes förvånade min och stirrande ögon. Jag vände mig i blickens riktning och fick se en lurvig kossa. Den stod några meter ifrån oss och stirrade nyfiket. Sambon blev blek av skräck och gjorde nog i brallan. Dottern skrattade. Jag undrade bara vilken ras det är. Vackra djur! Sambon sa att det är Highland Cattle. Han har nog rätt.
Stackars kärleken! Han har sån koskräck att han genast ville hem. Nu var det minsann inte alls någon mysig eftermiddag längre. Det här hade han inte räknat med, när han valde denna plats. Inom loppet av ett par minuter hade vi fyra ståtliga kor på besök. Den modigaste av den kom ända fram till bordet. Sambon gnydde. Dottern fnittrade. Jag fotograferade.
Kossorna lunkade strax vidare. Vi var inte intressanta mer. De hade annat i sikte. Vatten kanske? De gick i alla fall mot sjön.
Vi åt upp och, efter många om och men, kom vi iväg hemåt. Det var en skön hösteftermiddag. Man måste ta vara på dem man kan. Tids nog kommer ruskvädret.
Tills vi ses igen... KRAMEN!

Ta hand om barnen

I helgen var det dags att tänka på Världens barn igen. Det känns lite konstigt att det endast blir stort pådrag en gång om året. Vi ska väl ALLTID tänka på barnen!?!
Överallt möttes jag av glada människor som skramlade med insamlingsbössor. Jag hade redan skänkt pengar via telefon, men naturligtvis stoppade jag en peng i bössan. Det blev en 50-lapp denna gången.
Jag mådde ganska bra inombords, för jag hade faktiskt gjort ytterligare en sak. Jag hade köpt ett halsband, där hela intäkten går till en organisation som jobbar mot trafficking av barn. Det kostade 150 kr och är värt varenda krona. Jag tycker det är underbart. Den ena brickan har mönstret av en EAN-kod och den andra säger "Not for Sale". Jag kommer bära detta med stolthet. Alla barn borde få växa upp i en lugn trygg miljö där de kan utvecklas i sin egen takt.

På tal om barn har jag ju själv en dotter på 9 år, som väldigt snabbt har tagit klivet från liten flicka till en tuff liten tjej som har gläntat på dörren till de stora tjejernas värld. Nu får inte längre mamma välja kläderna på morgonen. Mamma får inte handla nytt själv. Lilla damen måste vara med och "shoppa". Hon har gått från att vara den lilla prinsessan till att stå som den coola tjejen framför spegeln, över en natt. Det är både skrämmande och glädjande på samma gång. Jag är glad över att allt med Disney Princess på försvinner ur hennes rum, men jag blir också lite darrig av tanken på vad jag har framför mig. Puberteten.... Hu!

Jag har redan sålt en vägglampa och nästa (en bordslampa) ska annonseras ut idag. Det kommer även säljas två bäddset, en papperskorg, skrivbordsunderlägg, tallrik, prinsessklänning mm mm. Allt som indikerar gullegull ska bort. Nu ska tjejen bli stor. Mamma får följa strömmen och hänga med så gott det går. Nåja, jag kommer inte sakna prinsessorna, men min lilla flicka får inte bli stor alldeles FÖR fort. Jag vill njuta.
Tills vi ses igen... KRAMEN!


tisdag 9 oktober 2007

En supertrevlig eftermiddag

Vi hade inte sett på år och dar, men det blev precis så roligt som jag föreställt mig att det skulle bli. Jag och dottern hälsade på min skolkompis Ingela.
Det var inte riktigt som om tiden stannat, inte om man tittade på oss, men vi föll snabbt in i snack om gamla minnen. Vi hade en del gemensamma minnen, men också flera som skilde sig avsevärt. Det är kul att se hur olika man sparar minnen. Vissa saker hon kom ihåg, hade jag helt tappat, och tvärtom. Hennes 15-åriga dotter trodde hon skulle få höra en massa skoj om sin mamma, men tji fick hon. Jag kan ju inte spilla allt på en och samma dag...
Tills vi ses igen... KRAMEN!

måndag 8 oktober 2007

En nygammal vän

Jag går i spänd förväntan. Det är som att vänta på jultomten, faktiskt. Imorgon ska jag träffa en gammal skolkamrat från Hedenhöstiden. Vi har inte setts på säkert 15-16 år. Det är inte jycken på bilden, men jag kommer med all säkerhet träffa honom också. Han är Ingelas väldigt specielle krabat.
Det ska bli så väldigt roligt att stråla samman med min goda väninna igen. Vi gick i samma klass från våren i 5an, då jag kom till den lilla byn från kvastastan Kalmar, t.o.m. 9an. När gymnastiet öppnade sina portar för oss, valde vi samma skola, men inte samma linje. Vi träffades varje dag i ytterligare två år. Därefter tog Ingela klivet ut i verkligheten, medan jag packade väskorna och for till USA. Jag pluggade på High School och Ingela jobbade. När jag kom hem fortsatte gymnastiet ett år till, men för Ingela hade vuxenlivet etsat sig fast. Hon hade träffat kärleken och flyttat ihop. När jag varit nybakad student i endast ett halvår, blev Ingela mamma. Våra liv gled helt och hållet isär.
Jag tror vi sprang på varandra en eller ett par gånger till innan vi fyllt 24-25, men sen har det varit långt mellan oss. Jag har hållit mig lite uppdaterad via hennes mamma, då vi mötts i någon affär, men helt insatt i min kompis liv har jag inte varit. Vi kommer ha massor att ventilera imorgon. Jag är så uppspelt.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

lördag 6 oktober 2007

Höströjning

Nu när hösten är i snabbt antågande kommer alla bestyren som ett brev på posten. Utekrukor ska tömma. Vissa plantor ska grävas upp och vinterförvaras. Buskar ska trimmas och träd ska beskäras. Jag är glad att jag flyttat från marklägenheten till en på andra våningen. Trädgård får jag nog av i sambons hus, där vi tillbringar helger och lov.
Idag började vi dagen med att hämta bil och släp hos mina föräldrar, för att köra till kommunens miljöstation. Kärleken, som ställer upp i alla väder, tillbringade gårdagen med att hjälpa min pappa med hans stora bestyr. Den superstora boken och diverse andra träd i trädgården skulle beskäras. De hade att göra hela dagen och det slutade med att de inte hann tömma sista lasset innan tippen stängde. Det var skönt för dem att de högre makterna förärade dem med strålande väder. Svetten lackade och kärleken doftande inte nyutslagen ros när han kom hem. Det blev till att stänga in honom i badet direkt.

Det blev rejält tomt framför det enorma trädet. Jag tror aldrig jag sett det så öppet där förut. Nu kan barnbarn och dagbarn springa fritt och inte bry sig om stora grenar som hänger ner.

Under alla mina levnadsår, och de är mååånga, har jag aldrig träffat på någon mer bok som ser ut som "vår". Vilket klätterträd! Här har jag, mina syskon och många kompisar haft mycket roligt genom åren. Jag tror även en hel del dagbarn har provat sina balans- och klättertalanger i den gamla boken.

Efter mycket möda med att tömma alla stora grenar och löv, så fick vi även att stort lass ved med oss hem till huset. Det kommer bli många härliga mysbrasor av detta... om ett år. Bok och björk brinner fint och lite körsbärsträ går nog också bra att använda.
Tills vi ses igen... KRAMEN!