tisdag 2 oktober 2012

Bye bye bilen


Idag var det en solig dag. Idag kunde det varit en sorgens dag. Kärleken sa farväl till sin älskade Ford Mondeo GHIA 2.5 V6. Han kunde varit ledsen. Det var han inte. Han var glad. Glad över de härliga, nästan, 8 åren de fick tillsammans. Glad att Fårrden kommer till en lika stor entusiast. Kärleken älskade sin bil. Det är en fin bil. Nu går de skilda vägar, då Kärleken behöver en annan typ av bil. En kombibil.

Fårrden flyttar till Malmötrakten och vi önskar den all lycka tillsammans med sin nya ägare. Vi anar många sköna år tillsammans för dem. Det är en komfortabel bil, som är välhållen av Kärleken.

Var sak har sin tid. Nu ska Kärleken leta upp en kombi. Tills dess han hittar det han söker får han köra sin motorcykel eller min bil. Det kommer gå bra. Den som söker, han finner.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

måndag 1 oktober 2012

Bye bye mandom


Idag var det dags. Imorse skulle Ozzy kastreras. Han blir 6 månader om 10 dagar och veterinärmottagningen i Näsum sa att det var helt ok att göra det nu. Det funkar för oss. Ozzy börjar bli stor och vi vill inte att han ska få hankattsdrifterna och börja jaga Ester. Hon är kastrerad och det skulle han med bli.


Bilfärden på ca 35 min (via Dotterns skola) gick bra. Jag fick ta ur honom ur transportburen en stund och ha honom insvept i en filt för att han skulle hålla sig lugn. Efter stoppet vid skolan, kunde jag släppa in honom igen och det gick bra resten av vägen.


Vi var framme några minuter för tidigt, men de var redo att ta emot honom nästan direkt. Han såg lite förvirrad ut när jag satt ner honom i deras bur, men han höll sig lugn. Vi fick besked att det skulle ta ca en timme, så det var inte lönt att köra någonstans. Esters ingrepp tog längre tid, men så var det ju en större, svårare operation.


Efter bara 25 minuter kom de ut med lille Ozzy. Han sov tungt med öppna ögon. Han hade fått salva för att de inte skulle torka. Allt hade gått bra. Nu körde vi hemåt.


Varmt, tyst och mörkt... ja, så skulle han ha det. Helst på ett golv, så han inte skulle kunna ramla ner och göra sig illa. Det var väl enda skillnaden mot när jag har migrän. Lille Ozzy, vad har vi gjort med dig?


Efter någon timme vaknade den lille killen och ville flytta på sig. Han var groggy och kunde nog inte förstå varför kroppen och benen inte hängde med som vanligt. Han tog sig till soffan, men kunde inte komma upp. Jag bäddade med filtar, som skydd för ev läckage. Han somnade om.


Då jag var trött efter ännu en jobbig natt utan fullgod sömn, tog jag chansen att sova en stund i sovrummet. Jag slumrade in och vaknade senare av att Ozzy hoppat upp på mig. Han var kelen och kröp ihop i sängen. Kärleken kom och vill gosa han också. Ozzy blev rejält ompysslad.
När vi flyttade oss ut i tv-rummet, fick Ozzy ligga i transportburen igen. Han var något piggare, men inte tillräckligt för att kunna styra sin kropp till lådan.


Den ena tuppluren efter den andra, gjorde till slut Ozzy så pass pigg att han för egen maskin kunde ta sig dit han ville. Han försökte äta och gick duktigt på lådan. Tröttheten kom dock snabbt tillbaka.



Ester hade hållit sig borta större delen av dagen. Hon hade säkert undrat vart Ozzy tagit vägen. När han sen kom hem, luktade han konstigt. Hon stannade i källaren och på övervåningen ända fram till seneftermiddagen.


Nu är Ozzy nästan sig själv igen. Han verkar inte ha så ont, utan låter sig klappas och bäras som vanligt. Ja, bära Ozzy, det är väl inte riktigt vad vi brukar få göra. Idag har det dock gått bra. Vi tackar narkosen för det. Skönt, lille Ozzykillen, att du kommer vara som vanligt imorgon.

Tills vi ses igen... KRAMEN!