lördag 25 augusti 2007

Sommarens sista dopp??

Ifredags kväll, kom vi hem efter en lång eftermiddag i Kristianstad. Det skulle handlas lågenergilampor, en fickkniv, kanske någon tunika & leggings till dottern och rullgardin. Vi hittade ingen rullgardin som passade, men vi var ändå nöjda med vad vi åstadkommit, när vi satte oss på McDonald´s och tryckte ner varsin burgare.
Dottern skulle sen till sin pappa, som mötte upp vid Elgiganten när arbetsdagen var slut, kl 16. Det blev ett snabbt samtal och kramigt avsked, och sen skilda vägar.
Vi var nu rejält svettiga efter timmarna i "grytan" i stadens centrum, så vi satte kurs mot hemmet på Lister. Sambon ville bada.

Väl hemma, hade sambon ett snabbt ärende in till sina föräldrar, och vi fick svärfar med oss till sjön. Han hade redan badat under dagen, men det hade varit så skönt, att han gärna tog ett dopp till. Det kunde ju vara årets sista.

Även svärfars svåger och sambons kusin hakade på och det blev rena lekstugan på bryggan. Vilken syn! Jag hade fyra vackra (?) badpojkar att vila ögonen på. I brist på annat, i alla fall. Man ska ju inte vara för kräsen...

Det var skönt i luften och vattentempen mättes upp till 20 grader på dagen. Ingen av killarna hade bråttom upp ur vattnet. De var som små barn.

Sist upp ur plurret kom kärleken. Han simmade några extra meter runt bryggan, så han kände sig nog väldigt nyttig. Det verkade skönt i alla fall.
Har man badat, plaskat och simmat fram och tillbaka, så är man värd en pilsner på bryggan. Rolf hade kassen full, eller åtminstone en till oss var, så vi kunde alla svalka våra inre. Även jag, som inte badat, fick ta del av det goda. Finns det något mer avslappnande än en öl i goda vänners lag, utan stress och förpliktelser.

Det var en mycket skön kväll, men det stundande mörkret, som kom krypande, påminde oss om att sommaren faktiskt började ta slut. Det gäller att ta vara på varje varm dag och göra det bästa av resten.
Jag får nog leva på dessa minne till nästa sommar. Då ska jag vara ute i god tid, så jag kanske kan få se lika vackra badpojkar igen, men kanske i lite yngre upplaga =) Se, men inte röra!
Tills vi ses igen... KRAMEN!











torsdag 23 augusti 2007

Bort med fotbollen

Jag vet inte hur många som faktiskt hittat min blogg än, men till dig som läser här, kan jag meddela att jag nu startat en ny blogg bara för mina fotbollstankar. Om du fortfarande uppskattar mina små referat, är du välkommen till Från åskådarplats i fortsättningen. Jag har inte skrivit något än, då det inte varit någon hemmamatch för mina kära Mjällby-pojkar sen sist. Jag återkommer på söndag, då MAIF har hemmamatch mot Jönköping Södra.



Till dig som inte gillar fotbollsinläggen, hoppas jag att du fortsätter hälsa på hos mig. Skriv gärna kommentarer. Nya bekantskaper äralltid välkomna.



Tills vi ses igen... KRAMEN!

söndag 12 augusti 2007

Äntligen seger igen!

Efter två bedrövliga matcher mot Sundsvall och Norrköping, med stora förluster i bagaget, så var det då dags för en välbehövlig seger igen.
Våra gul-svarta grabbar tog emot Sirius på Strandvallen och matchen började storartat. Killarna verkade pigga i benen och ingav förtroende. Det gav resultat redan efter mindre än två minuter. Marcello den store gjorde 1-0. Hela vallen skrek i extas. Äntligen ett ledningsmål igen. Nu fick alla i publiken något blankt i blicken. Heja Mjällby!

Mjällby spelade inte övertygande idag. Sirius styrde och ställde ganska mycket och jag tycker MAIF har en bra bit kvar till det fina spel de hade under matchen mot Göteborg. Då ingav de självförtroende och spelade med stor pondus. Idag spelade de bättre än under de senaste matcherna, men det fanns mycket att önska. Det var väl bara Eken, Marcello, Osiako, Johan P och Tobbe, som faktiskt utmärkte sig positivt.
Adam, som fick chans att spela från start, är kvick och bollsäker, men har inte kraft att stå emot de stora spelare som markerar honom. Han faller för lätt, utan att få domaren med sig. Han gjorde visserligen mål ikväll och är ett riktigt stort löfte, men ska han bli värdefull för truppen, måste han tuffa till sig och bli starkare. Han är ung och kommer säkert. Jag tror på honom.
Erton var långa stunder ganska osynlig. Han fick inte till det, men han är en slitvarg, så han behövs oavsett. Han får till det när det behövs.
Robin är nog på uppgång igen, då han faktiskt fick till några fina nickar och rensningar i målområdet. Kanske kommer självförtroendet tillbaka nu.
Vad beträffar Lindberg, så vet jag inte vad jag ska säga... Misslyckade rensningar, bråk med Dusan och många felpassningar. Vad har hänt med honom?
Johan Svensson blev inbytt för Adam Berner. Han är alltid pigg i benen och fick till några snabba kontringar. I slutminuterna hade han ett suveränt friläge med öppet mål, men dundrade bollen rakt i en utespelare, som kastat sig fram för att vakta målet, då målvakten blivit utlurad ur straffområdet. Vilken sur miss!

Sirius var det starkare laget under stor del av matchen, men Mjällby kämpade sig tillbaka och vann med 3-1. Det kunde lika gärna slutat tvärtom. Nu måste grabbarna hitta resten av pondusen och självkänslan, så de kan slå Örgryte på bortaplan om en vecka och sen Jönköping Södra om två veckor här hemma. GO MAIF! Inga fler bottennapp nu. Res er ur askan och visa vilka ni egentligen är.
Tills vi ses igen... KRAMEN!


fredag 10 augusti 2007

Tack för en trevlig för-födelsedag!

Det är sent och jag är trött. Det har varit en lång dag och jag vill tacka min mamma och pappa för en riktigt trevlig eftermiddag och kväll.

Efter bakande, möte och handande för mig, och massor av lek för dottern, kom mina föräldrar på besök. De skulle uppvakta dottern, som fyller 9 på måndag. De kan inte komma på det stora kalaset, så de presentade i förskott. Inte blev tösen ledsen för det. Hon får ju fler kalas på så vis.

Vi hade bestämt att fika på nybakta muffins till kaffet, då vi inte är så glada i kakor. Det var gott med alla dessa olika sorter. Somrigt, med blåbär, hallon och björnbär.

Jag föreslog att föräldrarna skulle stanna till kvällen och grilla med oss. Positivt gensvar. Vi gick en lång promenad till hamnen och runt de gamla kvarteren i byn. Klibbigt, men ändå skönt att röra på sig. Vi behövde ju göra plats för kotletterna.

Det höll sig varmt länge ikväll, så vi kunde sitta ute länge. Till slut var dock myggorna så envisa runt oss att vi gav upp och gick in.

Tiden bara sprang iväg, och jag tycker vi hade jättemysigt och dottern var helnöjd. Tack mamma och pappa!

Nästa kalas, det riktiga ska vi ha på måndag, på födelsedagen. Innan dess ska vi dock partaja hela helgen med sambons släkt som invadderat byn. Vi har två familjer i vår trädgård. Den ena bor i en villavagn och den andra bor i en husbil. Det var kul att ha alla dessa barn springandes på tomten hela kvällen. Dottern trivdes. Vi laddar alla för släktfesten imorgon...

Tills vi ses igen... KRAMEN!!!

Förberedelser

Ännu en dag är till ända, en ganska svettig sådan. Solen har berikat oss med sin närvaro hela dagen och det har varit väldigt varmt. Det är vi ju inte så vana vid denna sommar. Det har varit väldigt skönt, och jag har inte vågat klaga högt. Det ska man ju inte göra. Vi har ju längtat.

Hela dagen har gått åt att förbereda kalas på måndag. Det fanns massor att göra; klippning av häck och gräsmatta, städa kök och toalett, vika ett ton tvätt, samt tvätta fyra omgångar kläder. Det gäller att passa på när det erbjuds bra torkväder. Det blir snabbt fuktigt i luften framåt eftermiddagen, så det var bara att sätta igång så fort vi vaknat.

Dottern har skaffat sig nya kompisar här. Vi har två boenden. En lägenhet i tätorten, där vi bott sen dottern var liten. Hon går i skolan där, så jag är inte så benägen att flytta. Så har vi även sambons hus i en liten by vid havet. Här är vi nu. Vi tillbringar helger och loven här. Det är inte mer än ca 2 mil mellan hemmen, så det funkar. Vi hoppas kunna flytta hit på riktigt så småningom. Dottern har hittills lekt endast med kompisar från hemorten eller med kusinen som bor endast några km från sambons hus. Nu har hon dock äntligen letat upp sig nya kompisar i byn. Det gör saker och ting mycket enklare. Hon kan leka även de helger, då vi inte har möjlighet att skjutsa. Man kan ju inte alltid stå till pass. Det finns annat att göra titt som tätt. Hur det än är, så verkade dottern nöjd med de nya lekkamraterna, som faktiskt är exakt lika gamla som hon.

Dagen avslutades med, först grillning av hemmagjorda hamburgare med allsköns tillbehör och till efterrätt, grillad banan stoppad med mjölkchoklad och till det vaniljglass.
Då vi var klara blev vi inbjudna till trevligt samkväm hos grannarna. Det bjöds på kaffe/te och whisky. Sambons föräldrar kom också dit. Grannarna är sambons kusin med fru.
Alla hade jobbat hårt under dagen med trädgård, städning och/eller husbygge. Det var skönt att släppa allt och bara umgås.

Trots att dagen varit så bra den kunnat för oss, har den även medfört tråkigheter. Mjällby torskade igen. Denna gången på bortaplan mot lilla Peking, IFK Norrköping. De östgötska grabbarna tvålade till de våra, med hela 5-0. Vad ska man säga? Jag såg ju inte matchen, så jag kan inte kommentera något av spelet. Däremot kan jag intyga att både jag och sambon känner oss lite konfunderade. Det är dock inget emot vad herr Andersson-Borstam känner sig just nu, kan man tänka. Hade jag varit som han nu, skulle jag vispat om riktigt i laget till nästa match, som är mot Sirius på söndag. Jag skulle bänkat flera av de s.k. toppspelarna och satt in vad jag har att tillgå av duktiga juniorer. Kanske har framgångarna stigit spelarna åt huvudet, kanske är de bara slutkörda och behöver vila. Hur som helst, så skulle det vara bra med lite friskt blod igen. Det funkade ju för några matcher sen, då skadeläget var riktigt allvarligt.

Nu är det dags för välbehövlig nattvila, för imorgon vankas bak, möte och minikalas. Ingen rast och ingen ro. Vi ska även förbereda oss för stora släktfesten på lördag. Byn kommer fr.o.m. imorgon och fram till lördag em sakta invaderas av syskon, kusiner, barn, sysslingar mm. Alla härstammar de från byn och samma mor-/farföräldrar. Det är min sambos släkt som traditionsenligt ska smaska i sig havskräftor alt korv och förfriska sig i drycker och familjehistorier. Det finns t.o.m. kändisar i familjen, men enligt utsago uteblir dessa i år p.g.a. semesterresa. Vi hoppas få träffa dem igen nästa år.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

onsdag 8 augusti 2007

High Chaparral

Nu är jag enormt trött. Det har har varit en lång, men väldigt innehållsrik och rolig dag.
Sambon och jag överraskade dottern dubbelt upp. Hon hade fått veta att något var på gång, innan hon la sig igår kväll, men inte vad det var. Smått yrvaket och undrande satte hon sig till rätta i baksätet på bilen kl 730 imorse.
Gissa om hon blev glad när vi gled upp framför hemmet till en av hennes bästisar och strax avslöjade att vi skulle ta dem båda till High Chaparral. Jag var den enda i sällskapet som skulle dit för första gången, men de andra var lika uppspelta som jag. Dottern, som inte brukar ha kompisar med sig på utflykter, var helt toppad.
Vi hade packat lite frukost och olika ombyten, då vädret har varit ganska opålitligt i sommar. Vi hoppades självklart på uppehåll. Tyvärr mötte vi ösregnet straxsöder om Ljungby och det verkade inte vilja ge med sig. När vi kom fram hade det dock avtagit något, men det strilade fortfarande ganska bra, därav den ganska suddiga bilden ovan. Den är tagen genom bilrutan.

Efter toalettbesök och lite shopping av linedance-kläder, så var vi äntligen innanför grindarna. Ganska snart satt vi bänkade i tåget för en liten rundtur. Flickorna hade redan skvallrat, så jag blev inte helt överraskad när vi plötsligt blev rånade. Vi had einget de var intresserade av, men jag blev uppmanad att inte fotografera. Inga bildbevis, sa de. Hm... Var de så insatta i fototekniken på den tiden? Det här var ju långt ute i Vilda Västern. Nåja, jag plåtade för fullt, kanske med livet som insats...
Regnet hade nu lagt sig och solen började spricka fram. Det blev riktigt varmt.
Bufflarna i sin hage, var det inte mycket fart på, så jag vet inte om skylten spelade någon roll. Den var i alla fall ganska kul.
Vilda Västern showen var jättebra. Mycket pang-pang och stunts. Sambon och jag var lika exalterade som flickorna. Tänk om man fått vara en fluga på en stolpe på den tiden, för att vara med i dåtidens verklighet, vet jag inte om jag skulle vilja. Det verkar lite för spännande för mig.
I High Chaparral-parken finns nog det mesta man kan fråga efter kring cowboys och indianer. Man kan åka hjulångare, tåg draget av ånglok och diligens. Man kan rida häst med cowboy-sadel och prova mekanisk bullriding. Man kan handla massor av prylar rörande Vilda Västern och äta mat som även fanns på den tiden.
I parken finns även tivoli och ett hotell med egen badanläggning. Man kan hyra stuga eller slå läger på deras camping.
Kort sagt, där finns något för alla.
Jag är väldigt fascinerad av indianer och deras historia, så jag gillade showen med flera duktiga kanadensiska indianer. De dansade flera olika sorters danser och bankade även på stora skinntrumman, så det dundrade i paviljongtaket. Deras färgglada skrudar med massor av fjädrar var enormt imponerande. Det hade börjat regna igen, men flickorna hade hittat fina platser alldeles nära uppvisningen. Sambon och jag stod på läktaren, men vi var regnklädda, så det gjorde inget. Jag njöt av showen och tänkte inte så mycket på skvalet. Det avtog snart ändå.
Flickorna blev jättefnittriga när de fick gå fram till indianerna efteråt och bli fotograferade med dem. Speciellt kul var det ju att stå nära den yngre killen, som var så duktig med rockringarna.
Den mexikanska dansuppvisningen gick inte av för hackor, den heller. Sången var jättefin och alla kläder ursnygga. Vilka färger! Vad mycket tyg! Tänk om vi kvinnor skulle gå klädda så nuförtiden här i Sverige. Jag skulle snubbla och stå på näsan.
Bland det sista vi gjorde innan det var dags att tänka på hemfärd, var att låta flickorna vaska guld. De pillade bland "guldkornen" länge och hade stort tålamod. Jag fick nästan dra dem därifrån, så vi skulle hinna se sista visningen av polkagrisbaket. Det fick i alla fall varsin sheriffstjärna för vaskningsbesväret och var fullt nöjda.
Efter en sista runda i ett par affärer och en titt på tivolit, med en båtåktur, så gav vi oss hemåt.Vi klev ut igenom grindarna 5 minuter innan stängningsdags. Vilken dag!
Det blev ett stopp på McDonald´s i Ljungby, för att smörja kråset, sen körde vi raka spåret hem.
Jag fick tvärnita för en stor älgko strax innan Älmhult, men det var aldrig någon fara. Jag hade snarare för snabb reaktionsförmåga. Det var dock ganska mäktigt att se henne springa lugnt över vägen. Tur att jag inte körde snabbare och varit några sekunder längre fram... Hm... Så får man inte tänka.
Nu går ögonen i kors och jag knappar fel hela tiden. Det är dags att stänga maskinen och sova skönhetssömnen. Den behöver jag verkligen.
Tills vi ses igen... KRAMEN!

söndag 5 augusti 2007

Från lycka till bedrövelse på två timmar


I fredags var det dags att lämna den trista vardagen bakom sig igen och ge sig av ut i härligheten. Vi väntade ut regnskurarna med att luncha på pannkakor med boysenbärssylt. När disken var avklarad var det klart nog att packa båten och lägga ut.
Det var helt förlösande komma iväg. Det var som om vi lämnat klockor förpliktelser hemma. Dottern fick för första gången ta sällskap med sig. Det blev kusinen. Vi kände att det skulle bli så mycket enklare för oss. Vi fick dock tala för dem att under resans gång finns det minsann inte plats för ovänskap. Liten yta och lång körsträcka skulle göra det svårt att lösa en eventuell konflikt med var sitt rum eller hemfärd. Båda flickorna bedyrade att de skulle vara de bästa vänner. Sambon och jag fick hoppas på det bästa.

Efter lite diskuterande under färden mot skärgården, bestämde vi oss för att lägga till på Karö. Det skulle fortsätta vara uppehållsväder, men det skulle blåsa upp framåt kvällen. Där skulle vi ligga bra och tjejerna kunde roa sig på bryggan och på land.
Vi gick en promenad och träffade familjen Svan igen. Trodde vi =) Det var ju bara avlägsna släktingar till dem och de var betydligt mer nyfikna än Vägga-klanen. De nästan hoppade upp i båtarna för att norpa mat. Flickorna matade med bröd, men fick sen snabbt lämna bryggan för att inte bli bitna i fötterna.

Denna gången hade sambon lastat med gummibåten. Han tyckte den kunde komma väl till pass för att roa damerna, när det nu inte skulle bli så mycket badat. Det har ju inte hunnit bli så varmt i vattnet än, efter den kalla, regniga perioden som varit. Det blev tre dopp totalt under helgen. Strongt, då termometern bara visade 16 grader. Hu!
Desto trevligare var det då att paddla runt i gummibåten. På Karö var flickorna ensamma, men då vi igår, lördag, förflyttat oss till Tjärö, blev det desto livligare. Där fanns massor av barn och flera gummibåtar. Vi fick "besök" av kompisar hemifrån. De hade inte planerat att åka ut i skärgården, men då de fick höra att vi var där satte de av i 180 knyck. Nä, nu ljög jag. Hur fort de än försökte komma till oss, så går ju deras båt bara i ca 6 knop. Vi sammanstrålade därför inte förrän framåt seneftermiddagen. Våra flickor började genast leka med deras två barn. Gummibåten var mäkta populär.
Strax efter deras ankomst, dök även en annan familj från hemmatrakten upp. Vi sågs på samma plats förra sommaren och har inte setts sen dess. Nu blev där ännu fler barn att tjoa med.
Kvällen var skön och alla skulle grilla. Det blev trångt kring grillplatserna och överallt sågs mumsande glada människor. Äntligen en kväll med sol och uppehåll. De har inte varit många sen midsommar.
Det blev idag, söndag, och en ännu varmare och finare dag. Vi vaknade upp och fick öppna upp hela kapellet för att inte smälta. När kunde vi göra det senast en morgon?! Vi var inte stressade, men hade planer på att ge oss av hem efter lunch. Flickorna hann både ro gummibåt, bad och ro igen. Hela tiden med nya och gamla kompisar runt sig. Vi behövde inte bekymra oss om att det skulle vara tråkigt för dem.
Tiden gick snabbt och vi satte av hemåt. Sambon hade ett väntande arbetspass, som skulle påbörjas vid midnatt, men först hägrade ju det vanliga söndagsnöjet. Fotboll på Strandvallen.
Våra älskade Mjällby-grabbar skulle ta sig an GIF Sundsvall.
Vi var rejält taggade efter matchen mot Göteborg. Visserligen vann ju inte MAIF då, men alla kommentarer från kunnigt folk och ens egna intryck, talade om att Mjällby var inte att leka med. De spelade toppfotboll och kunde rubba vilket lag som helst. Deras backlinje var höjd till skyarna och anfallarna hade fått alla möjliga epitet. Det kunde ju inte bli annat än storseger idag.
Hm....
Förväntansfulla klev vi upp på ståplatsläktaren och började applådera de intågande spelarna. Vi var så säkra på att det här var en match vi skulle vinna. Vi var inte övermodiga, men vi kunde ju inte i vår vildaste fantasi de att MAIF skulle falla, när de nästan krossat IFK Göteborg med sitt vackra spel.
Vilken lång näsa vi fick. Det tog bara ett par minuter tills jag kände de kalla kårarna längs ryggraden. Vilka var de här spelarna och var hade man gömt våra? Det var inte alls samma lag som i torsdags och jag vet inte vad jag ska jämföra det med. Ett korpen-lag, kanske? Inga passningar stämde för någon av spelarna och de verkade inte ha några krafter i benen.
Lindberg och Cederberg, som brukar mot allt i backlinjen som en levande vägg, var helt plötsligt som gelégubbar. De sprattlade och sparkade, men bollen for bara till motspelare. Erton, Marcello och Eken gjorde en del tama försök att ta sig framåt, men blev genast stoppade av motståndarnas enormt starka mittfält. Stackars Osiako var såpassad att han nästan inte rörde sig ur fläcken då han äntligen fått bollen. Han kämpade febrilt.
Att inte Sundsvall ledde med mer än 3-0 vid halvtidsvila, kan vi nog tacka Listergudarna för. De skulle, helt välförtjänt, egentligen haft ytterligare 2-3 mål. Mjällby spelade uruselt.
Under första halvlek började sorlet på ståplatsläktaren torna upp sig mer och mer och hejarklacken blev allt tystare. Alla var bedrövade. Några tama försök att tjoa igång spelarna gjordes av Sillastrybarna, men förgäves. Hade timeout funnits i fotboll, skulle det var välbehövligt efter 0-3-målet efter ca 37 minuter.
Äntligen halvtidsvila. Jag och sambon gick för att köpa korv. Vi såg bara förbryllade och förtvivlade uppsyner vart vi än vände oss. Många lämnade arenan, men de som stannade, hoppades säkert precis som vi, att Thomas skulle väcka liv i grabbarna och blåsa självförtroende i dem. Något måste göras. GIF hade ju läst sönder hela MAIFs spel.
Andra halvlek satte igång, men det såg inte bättre. Vi hade spekulerat i spelarbyten, då hela laget var kasst, men några ännu sämre. Gissa om vi blev snopna när laget som kom ut på plan igen, var detsamma som tidigare. Hade Thomas verkligen kunnat få dessa pojkar att rycka upp sig och få till sitt vanliga urtjusiga spel? Vi höll andan.
Tyvärr vardetnog så att herr Andersson-Borstam fått solsting idag och inte kunde tillgodogöra sig vad somförsiggick på plan. Han vinkade inte för byten eller rusade runt och skrek på spelarna, som andra tränade skulle gjort i samma situation. Han stod helt lugnt och tittade vid sidan av plan och tecknade lite till grabbarna. När han väl gjorde sitt första byte, så var det Erton som lämnade plats för Adam Berner. Hallå??? Inget ont om Adam. Han är duktig och en rejäl adrenalininjektion, men hade man inte behövt göra något åt backlinjen. De släppte ju igenom allt. Det vore väl viktigare att kontrollera målområdet och inte släppa in fler snöpliga nätare, än att göra fler taffliga försök att komma framåt, för att bara bli stoppade halvvägs. Nu gällde väl i alla fall att inte få för stort avdrag på målskillnadsstatistiken.
Adam förde dock med sig ett par försök att blåsa liv i den sovande björnen, men hans energi sögs av både gula som blå. Det hände inte mycket mer än att Sundsvall fortsatte pressa på med all kraft och fotbollskunnande, medan Mjällbyspelarna liknade min dotters tjejlag i åldrarna 8-10 år. De stannar upp så fort de mist bollen och går ofta och tittar på varandra och på publiken.
Vi var väldigt förbryllade över frånvaron av Cederbergs kvicka och stabila försvarsspel. Han var sundom helt osynlig, för att sen göra de mest klumpiga tilltag, som fasthållning eller vansinnespassningar. Hade han tappat sting och självförtroende helt i och med smällen i Göteborgsmatchen? Vi saknade honom verkligen. Marcus Lindberg ska vi inte tala om. Jo kanske, jag trodde inte mina ögon, när jag såg honom svara upp till ståplatsläktaren, då någon skrek åt honom att skärpa sig. Han ska väl i alla fall ignorera sånt och koncentrera sig på spelet. Jag bara gapade. Den lilla incidenten hände förvisso i första halvlek, men inte blev han bättre under andra.
Nästa byte som Thomas skulle höja kvaliteten på spelet med, fick nästan läktarna att rämna. Bu-ropen och visslingarna hördes säkert ända till Sölvesborg. Ingen trodde sina ögon. Han tog Osiako av plan och satte in Johan Svensson. Vad hade nu Patrick gjort som var sämre än backlinjens? Hela klacken med extra anhang skanderade "Osiako, Osiako", så man blev rörd. Han har vuxit in i laget och är numera en av de mest stabila och pålitliga. En riktig slitvarg.
Johan löper snabbt och lite tändvätska tillförde han trots allt. Man tog sig ner i motståndarnas straffområde och kunde sätta press för några sekunder. Adam kom rusande med bollen och blev så gott som ensam med deras keeper Sundfors. Där vi stod hade vi full uppsikt och såg genast att Adam föll vääääldigt lätt när Sundfors siktade på bollen, som han faktiskt tog. Det var ingen straff, men domaren gav sig inte. En billig målchans för MAIF. Nu fick de igen den straff de så felaktigt fick emot sig i Landskrona förra måndagen. Det var ju samma situation.
Ekenberg la straffen och den gick in. TACK-O-LOV!!! Nu reducerade man målskillnaden lite.
När sen Sundsvall fick två snabba utvisningar emot sig började björnen vakna och resa sig lite. Tyvärr var det dock bara 6 minuter kvar av ordinarie tid och inte fick de allt att stämma än. Man skaffade sig några fina chanser, men hade inte det där lilla extra på sin sida. Inte heller de 5 extraminuterna gav resultat.
Suckande lommande publiken iväg och funderade på hur laget ska resa sig till nästa match. Jag tror inte så många härifrån vågar öda tid och pengar på att åka till Norrköping på torsdag. De gulsvarta får nog spela för enbart blåvita läktare.
Mjällby måste gaska upp sig och ta poäng på torsdag, helst 3 st. Sen måste de vinna hemma mot Sirius nästa söndag. Annars dalar nog chanserna att kriga i toppen om de tre åtråvärda platserna som genererar Allsvenskanspel nästa år.
Jag med många andra, blev väldigt besvikna och bedrövade ikväll, men vi vet att alla kan ha en dålig dag. Vi hade bara aldrig varit med om att ett helt lag skulle ha elva spelare med "dålig dag". Nu är det dags att svälja förtretet och blicka framåt. Pojkarna kommer svära långa ramsor en stund, men sen tar de nya tag. Det ska vi supportrar också göra.
Tills vi ses igen... KRAMEN!


torsdag 2 augusti 2007

Tack Michael Lerjéus....

... för att du skänkte bort Mjällbys seger till IFK Göteborg. Jag finner knappt ord att beskriva hur jag känner för dig just nu.

Det låg verkligen spänning i luften på Strandvallen idag. Alla var riktigt taggade, spelare och publik. TV4+ var på plats med superjönsen Patrik Ekwall i spetsen. Han såg mest förvirrad ut. Det ska bli kul att höra hans kommentarer från inspelningen av matchen. Jag ska studera allt i minsta detalj.

Det var så härligt att se Mjällby-spelarna komma igång. De visade snabbt vilka som styr och ställer i denna del av landet. Det lekte med bollen dribblade stundom upp de blå-vita på läktaren. En oinsatt hade inte kunnat peka ut vilket lag som egentligen ligger i Allsvenskan. Mjällby höll klass.
Nu kan man dock fråga sig hur reglerna lyder. Jag visste inte att man får använda händerna som utespelare. Jag trodde det var vikt för målvakten. Hm... Tydligen får man det?! Nähä, någon viskar till mig att det är bara allsvenska lag som får ta i bollen. Jaha, vad bra! MAIF är ju på god väg upp i Allsvenskan. Då vet vi vad som väntar. Nya spelregler.
Under matchens gång upptäckte jag att det som genererar frispark ena minuten inte alls blir en i nästa. Mjällby-grabbarna spelade drömfotboll under långa stunder och stod verkligen upp mot ett av Allsvenskans topplag. Trots detta blev de manglade av domartrion hela tiden. Göteborgarna kunde skutta runt och ramla hur som helst utan något hänt, så fick de frispark. När MAIFarna dribblade, trixade och snurrade upp Göteborgarna i piruett, blev de fällda och nermejade, men inte f-n fick de domsluten med sig. Nej, herr domaren bara viftade för vidare spel. Jag trodde läktarna skulle rämna av alla skrik och visslingar. Det fortsatte matchen igenom.



Mjällby visade snabbt att de är, som fansen skanderade, Kungar på Vallen. De tog ledningen tidigt i matchen och höll emot duktigt. Det var en fröjd att se dem spela. Göteborg hade inte många bra chanser och dem de hade, satte våra gulsvarta pojkar stopp för utan att blinka.
Det gick så långt att man som åskådare knappt var rädd då Göteborg fick hörna eller frispark nåra vårt mål. De kom inte till ändå.
Det som istället gjorde oss skärrade var de klantiga domsluten. De blåste inte av för solklara hands på blåvita spelare, och inte heller för fällda Mjällbyspelare i motståndarnas straffområde. Kunde samma domare blåsa för straff för Landskrona häromdagen, en mycket tvivelaktig sådan, så skulle han väl blåst flera gånger idag.
Herregud!

Det var trots allt lite häftigt att ta emot Göteborg här på Strandvallen. Jag var ganska tagen av dem på 80-talet. Jag förälskade mig i Glenn Strömberg och följde deras spel minutiöst.

Numera håller jag ganska bra koll, men bara för att de är ett allsvenskt lag. Jag håller inte reda på spelarna på samma vis. Nej, det är Mjällby som gäller. Och Kalmar FF... Det var dock ganska kul att se Niclas Alexandersson i egen hög person. Han är ju duktig och har gjort mycket bra för landslaget. Tyvärr fick han utstå spe från MAIF-klacken. De skrek " Niclas e gammal ". Inte bra, inte bra.
Frisparken han slog här ovan gick INTE in. Det hade jag inte unnat honom. Jag är bara LITE imponerad.

TV4+ direktsände matchen och man hade fått tidigarelägga sändningen, då man var rädd att mörkret skulle falla och det skulle bli dålig bild i rutan. Strandvallen har ju inga strålkastare.
Det är nästan lite skrattretande. Här har man ett lag som länge abonnerat på sin plats i de högre divisionerna och dessutom varit uppe i Allsvenskan och vänt 3 (!!!) gånger, och så har man inte installerat ljus på vallen. Galet! Man anser att det är för dyrt. Pyttsan!
MAIF drar massor av folk till trakten och det genererar pengar. Är det då inte värt att satsa de pengarna.
Snart blir de i alla fall tvungna att fixa till problemet, då regelverket säger att alla arenor i Superettan och Allsvenskan måste ha ljus.

Problemet man var rädd för, höll på att komma. Matchen gick till förlängning, då det stod 1-1 efter full tid.
Det började bli riktigt dunkelt över planen och det var rått i luften.
Det märktes att spelarna var trötta mot slutet. De orkade inte ta riktiga avslut på anfallen, trots att läge fanns. MAIFarna hade några fina inlägg på mål, men det ville sig inte. Slutsignalen gick och många svordomar och dystra miner belägrade arenan. Hade domarna stått i närheten, hade de nog kunnat känna sig nästan lika rädda som de som dömde i Stockholm häromdagen. Det låg smockor i luften.

Nu ska vi fortsätta hylla våra underbara spelare och ge dem en extra puff i ryggen. Svenska Cupen är över för våran del, men vägen mot allsvenskan ligger utstakad. Nästa skalp ska tas på söndag. Då är det GIF Sundsvall som ska komma hit till Strandvallen och bekänna färg. Lycka till!

Heja Mjällby! Heja Mjällby!

Tills vi ses igen... KRAMEN!