Från lycka till bedrövelse på två timmar

I fredags var det dags att lämna den trista vardagen bakom sig igen och ge sig av ut i härligheten. Vi väntade ut regnskurarna med att luncha på pannkakor med boysenbärssylt. När disken var avklarad var det klart nog att packa båten och lägga ut.
Det var helt förlösande komma iväg. Det var som om vi lämnat klockor förpliktelser hemma. Dottern fick för första gången ta sällskap med sig. Det blev kusinen. Vi kände att det skulle bli så mycket enklare för oss. Vi fick dock tala för dem att under resans gång finns det minsann inte plats för ovänskap. Liten yta och lång körsträcka skulle göra det svårt att lösa en eventuell konflikt med var sitt rum eller hemfärd. Båda flickorna bedyrade att de skulle vara de bästa vänner. Sambon och jag fick hoppas på det bästa.

Efter lite diskuterande under färden mot skärgården, bestämde vi oss för att lägga till på Karö. Det skulle fortsätta vara uppehållsväder, men det skulle blåsa upp framåt kvällen. Där skulle vi ligga bra och tjejerna kunde roa sig på bryggan och på land.
Vi gick en promenad och träffade familjen Svan igen. Trodde vi =) Det var ju bara avlägsna släktingar till dem och de var betydligt mer nyfikna än Vägga-klanen. De nästan hoppade upp i båtarna för att norpa mat. Flickorna matade med bröd, men fick sen snabbt lämna bryggan för att inte bli bitna i fötterna.

Denna gången hade sambon lastat med gummibåten. Han tyckte den kunde komma väl till pass för att roa damerna, när det nu inte skulle bli så mycket badat. Det har ju inte hunnit bli så varmt i vattnet än, efter den kalla, regniga perioden som varit. Det blev tre dopp totalt under helgen. Strongt, då termometern bara visade 16 grader. Hu!

Desto trevligare var det då att paddla runt i gummibåten. På Karö var flickorna ensamma, men då vi igår, lördag, förflyttat oss till Tjärö, blev det desto livligare. Där fanns massor av barn och flera gummibåtar. Vi fick "besök" av kompisar hemifrån. De hade inte planerat att åka ut i skärgården, men då de fick höra att vi var där satte de av i 180 knyck. Nä, nu ljög jag. Hur fort de än försökte komma till oss, så går ju deras båt bara i ca 6 knop. Vi sammanstrålade därför inte förrän framåt seneftermiddagen. Våra flickor började genast leka med deras två barn. Gummibåten var mäkta populär.

Strax efter deras ankomst, dök även en annan familj från hemmatrakten upp. Vi sågs på samma plats förra sommaren och har inte setts sen dess. Nu blev där ännu fler barn att tjoa med.

Kvällen var skön och alla skulle grilla. Det blev trångt kring grillplatserna och överallt sågs mumsande glada människor. Äntligen en kväll med sol och uppehåll. De har inte varit många sen midsommar.
Det blev idag, söndag, och en ännu varmare och finare dag. Vi vaknade upp och fick öppna upp hela kapellet för att inte smälta. När kunde vi göra det senast en morgon?! Vi var inte stressade, men hade planer på att ge oss av hem efter lunch. Flickorna hann både ro gummibåt, bad och ro igen. Hela tiden med nya och gamla kompisar runt sig. Vi behövde inte bekymra oss om att det skulle vara tråkigt för dem.

Tiden gick snabbt och vi satte av hemåt. Sambon hade ett väntande arbetspass, som skulle påbörjas vid midnatt, men först hägrade ju det vanliga söndagsnöjet. Fotboll på Strandvallen.

Våra älskade Mjällby-grabbar skulle ta sig an GIF Sundsvall.

Vi var rejält taggade efter matchen mot Göteborg. Visserligen vann ju inte MAIF då, men alla kommentarer från kunnigt folk och ens egna intryck, talade om att Mjällby var inte att leka med. De spelade toppfotboll och kunde rubba vilket lag som helst. Deras backlinje var höjd till skyarna och anfallarna hade fått alla möjliga epitet. Det kunde ju inte bli annat än storseger idag.

Hm....

Förväntansfulla klev vi upp på ståplatsläktaren och började applådera de intågande spelarna. Vi var så säkra på att det här var en match vi skulle vinna. Vi var inte övermodiga, men vi kunde ju inte i vår vildaste fantasi de att MAIF skulle falla, när de nästan krossat IFK Göteborg med sitt vackra spel.

Vilken lång näsa vi fick. Det tog bara ett par minuter tills jag kände de kalla kårarna längs ryggraden. Vilka var de här spelarna och var hade man gömt våra? Det var inte alls samma lag som i torsdags och jag vet inte vad jag ska jämföra det med. Ett korpen-lag, kanske? Inga passningar stämde för någon av spelarna och de verkade inte ha några krafter i benen.

Lindberg och Cederberg, som brukar mot allt i backlinjen som en levande vägg, var helt plötsligt som gelégubbar. De sprattlade och sparkade, men bollen for bara till motspelare. Erton, Marcello och Eken gjorde en del tama försök att ta sig framåt, men blev genast stoppade av motståndarnas enormt starka mittfält. Stackars Osiako var såpassad att han nästan inte rörde sig ur fläcken då han äntligen fått bollen. Han kämpade febrilt.

Att inte Sundsvall ledde med mer än 3-0 vid halvtidsvila, kan vi nog tacka Listergudarna för. De skulle, helt välförtjänt, egentligen haft ytterligare 2-3 mål. Mjällby spelade uruselt.

Under första halvlek började sorlet på ståplatsläktaren torna upp sig mer och mer och hejarklacken blev allt tystare. Alla var bedrövade. Några tama försök att tjoa igång spelarna gjordes av Sillastrybarna, men förgäves. Hade timeout funnits i fotboll, skulle det var välbehövligt efter 0-3-målet efter ca 37 minuter.

Äntligen halvtidsvila. Jag och sambon gick för att köpa korv. Vi såg bara förbryllade och förtvivlade uppsyner vart vi än vände oss. Många lämnade arenan, men de som stannade, hoppades säkert precis som vi, att Thomas skulle väcka liv i grabbarna och blåsa självförtroende i dem. Något måste göras. GIF hade ju läst sönder hela MAIFs spel.

Andra halvlek satte igång, men det såg inte bättre. Vi hade spekulerat i spelarbyten, då hela laget var kasst, men några ännu sämre. Gissa om vi blev snopna när laget som kom ut på plan igen, var detsamma som tidigare. Hade Thomas verkligen kunnat få dessa pojkar att rycka upp sig och få till sitt vanliga urtjusiga spel? Vi höll andan.

Tyvärr vardetnog så att herr Andersson-Borstam fått solsting idag och inte kunde tillgodogöra sig vad somförsiggick på plan. Han vinkade inte för byten eller rusade runt och skrek på spelarna, som andra tränade skulle gjort i samma situation. Han stod helt lugnt och tittade vid sidan av plan och tecknade lite till grabbarna. När han väl gjorde sitt första byte, så var det Erton som lämnade plats för Adam Berner. Hallå??? Inget ont om Adam. Han är duktig och en rejäl adrenalininjektion, men hade man inte behövt göra något åt backlinjen. De släppte ju igenom allt. Det vore väl viktigare att kontrollera målområdet och inte släppa in fler snöpliga nätare, än att göra fler taffliga försök att komma framåt, för att bara bli stoppade halvvägs. Nu gällde väl i alla fall att inte få för stort avdrag på målskillnadsstatistiken.

Adam förde dock med sig ett par försök att blåsa liv i den sovande björnen, men hans energi sögs av både gula som blå. Det hände inte mycket mer än att Sundsvall fortsatte pressa på med all kraft och fotbollskunnande, medan Mjällbyspelarna liknade min dotters tjejlag i åldrarna 8-10 år. De stannar upp så fort de mist bollen och går ofta och tittar på varandra och på publiken.

Vi var väldigt förbryllade över frånvaron av Cederbergs kvicka och stabila försvarsspel. Han var sundom helt osynlig, för att sen göra de mest klumpiga tilltag, som fasthållning eller vansinnespassningar. Hade han tappat sting och självförtroende helt i och med smällen i Göteborgsmatchen? Vi saknade honom verkligen. Marcus Lindberg ska vi inte tala om. Jo kanske, jag trodde inte mina ögon, när jag såg honom svara upp till ståplatsläktaren, då någon skrek åt honom att skärpa sig. Han ska väl i alla fall ignorera sånt och koncentrera sig på spelet. Jag bara gapade. Den lilla incidenten hände förvisso i första halvlek, men inte blev han bättre under andra.

Nästa byte som Thomas skulle höja kvaliteten på spelet med, fick nästan läktarna att rämna. Bu-ropen och visslingarna hördes säkert ända till Sölvesborg. Ingen trodde sina ögon. Han tog Osiako av plan och satte in Johan Svensson. Vad hade nu Patrick gjort som var sämre än backlinjens? Hela klacken med extra anhang skanderade "Osiako, Osiako", så man blev rörd. Han har vuxit in i laget och är numera en av de mest stabila och pålitliga. En riktig slitvarg.

Johan löper snabbt och lite tändvätska tillförde han trots allt. Man tog sig ner i motståndarnas straffområde och kunde sätta press för några sekunder. Adam kom rusande med bollen och blev så gott som ensam med deras keeper Sundfors. Där vi stod hade vi full uppsikt och såg genast att Adam föll vääääldigt lätt när Sundfors siktade på bollen, som han faktiskt tog. Det var ingen straff, men domaren gav sig inte. En billig målchans för MAIF. Nu fick de igen den straff de så felaktigt fick emot sig i Landskrona förra måndagen. Det var ju samma situation.

Ekenberg la straffen och den gick in. TACK-O-LOV!!! Nu reducerade man målskillnaden lite.

När sen Sundsvall fick två snabba utvisningar emot sig började björnen vakna och resa sig lite. Tyvärr var det dock bara 6 minuter kvar av ordinarie tid och inte fick de allt att stämma än. Man skaffade sig några fina chanser, men hade inte det där lilla extra på sin sida. Inte heller de 5 extraminuterna gav resultat.

Suckande lommande publiken iväg och funderade på hur laget ska resa sig till nästa match. Jag tror inte så många härifrån vågar öda tid och pengar på att åka till Norrköping på torsdag. De gulsvarta får nog spela för enbart blåvita läktare.

Mjällby måste gaska upp sig och ta poäng på torsdag, helst 3 st. Sen måste de vinna hemma mot Sirius nästa söndag. Annars dalar nog chanserna att kriga i toppen om de tre åtråvärda platserna som genererar Allsvenskanspel nästa år.

Jag med många andra, blev väldigt besvikna och bedrövade ikväll, men vi vet att alla kan ha en dålig dag. Vi hade bara aldrig varit med om att ett helt lag skulle ha elva spelare med "dålig dag". Nu är det dags att svälja förtretet och blicka framåt. Pojkarna kommer svära långa ramsor en stund, men sen tar de nya tag. Det ska vi supportrar också göra.

Tills vi ses igen... KRAMEN!