High Chaparral

Nu är jag enormt trött. Det har har varit en lång, men väldigt innehållsrik och rolig dag.
Sambon och jag överraskade dottern dubbelt upp. Hon hade fått veta att något var på gång, innan hon la sig igår kväll, men inte vad det var. Smått yrvaket och undrande satte hon sig till rätta i baksätet på bilen kl 730 imorse.
Gissa om hon blev glad när vi gled upp framför hemmet till en av hennes bästisar och strax avslöjade att vi skulle ta dem båda till High Chaparral. Jag var den enda i sällskapet som skulle dit för första gången, men de andra var lika uppspelta som jag. Dottern, som inte brukar ha kompisar med sig på utflykter, var helt toppad.
Vi hade packat lite frukost och olika ombyten, då vädret har varit ganska opålitligt i sommar. Vi hoppades självklart på uppehåll. Tyvärr mötte vi ösregnet straxsöder om Ljungby och det verkade inte vilja ge med sig. När vi kom fram hade det dock avtagit något, men det strilade fortfarande ganska bra, därav den ganska suddiga bilden ovan. Den är tagen genom bilrutan.

Efter toalettbesök och lite shopping av linedance-kläder, så var vi äntligen innanför grindarna. Ganska snart satt vi bänkade i tåget för en liten rundtur. Flickorna hade redan skvallrat, så jag blev inte helt överraskad när vi plötsligt blev rånade. Vi had einget de var intresserade av, men jag blev uppmanad att inte fotografera. Inga bildbevis, sa de. Hm... Var de så insatta i fototekniken på den tiden? Det här var ju långt ute i Vilda Västern. Nåja, jag plåtade för fullt, kanske med livet som insats...
Regnet hade nu lagt sig och solen började spricka fram. Det blev riktigt varmt.

Bufflarna i sin hage, var det inte mycket fart på, så jag vet inte om skylten spelade någon roll. Den var i alla fall ganska kul.

Vilda Västern showen var jättebra. Mycket pang-pang och stunts. Sambon och jag var lika exalterade som flickorna. Tänk om man fått vara en fluga på en stolpe på den tiden, för att vara med i dåtidens verklighet, vet jag inte om jag skulle vilja. Det verkar lite för spännande för mig.

I High Chaparral-parken finns nog det mesta man kan fråga efter kring cowboys och indianer. Man kan åka hjulångare, tåg draget av ånglok och diligens. Man kan rida häst med cowboy-sadel och prova mekanisk bullriding. Man kan handla massor av prylar rörande Vilda Västern och äta mat som även fanns på den tiden.

I parken finns även tivoli och ett hotell med egen badanläggning. Man kan hyra stuga eller slå läger på deras camping.

Kort sagt, där finns något för alla.

Jag är väldigt fascinerad av indianer och deras historia, så jag gillade showen med flera duktiga kanadensiska indianer. De dansade flera olika sorters danser och bankade även på stora skinntrumman, så det dundrade i paviljongtaket. Deras färgglada skrudar med massor av fjädrar var enormt imponerande. Det hade börjat regna igen, men flickorna hade hittat fina platser alldeles nära uppvisningen. Sambon och jag stod på läktaren, men vi var regnklädda, så det gjorde inget. Jag njöt av showen och tänkte inte så mycket på skvalet. Det avtog snart ändå.

Flickorna blev jättefnittriga när de fick gå fram till indianerna efteråt och bli fotograferade med dem. Speciellt kul var det ju att stå nära den yngre killen, som var så duktig med rockringarna.

Den mexikanska dansuppvisningen gick inte av för hackor, den heller. Sången var jättefin och alla kläder ursnygga. Vilka färger! Vad mycket tyg! Tänk om vi kvinnor skulle gå klädda så nuförtiden här i Sverige. Jag skulle snubbla och stå på näsan.

Bland det sista vi gjorde innan det var dags att tänka på hemfärd, var att låta flickorna vaska guld. De pillade bland "guldkornen" länge och hade stort tålamod. Jag fick nästan dra dem därifrån, så vi skulle hinna se sista visningen av polkagrisbaket. Det fick i alla fall varsin sheriffstjärna för vaskningsbesväret och var fullt nöjda.

Efter en sista runda i ett par affärer och en titt på tivolit, med en båtåktur, så gav vi oss hemåt.Vi klev ut igenom grindarna 5 minuter innan stängningsdags. Vilken dag!

Det blev ett stopp på McDonald´s i Ljungby, för att smörja kråset, sen körde vi raka spåret hem.

Jag fick tvärnita för en stor älgko strax innan Älmhult, men det var aldrig någon fara. Jag hade snarare för snabb reaktionsförmåga. Det var dock ganska mäktigt att se henne springa lugnt över vägen. Tur att jag inte körde snabbare och varit några sekunder längre fram... Hm... Så får man inte tänka.

Nu går ögonen i kors och jag knappar fel hela tiden. Det är dags att stänga maskinen och sova skönhetssömnen. Den behöver jag verkligen.

Tills vi ses igen... KRAMEN!