tisdag 16 november 2010

Fotbollsgalan 2010

Lunch på hotellet. Fotografering ute på stan. Paus. Mingel på verandan.



Dags för avfärd mot Malmö Arena - Percys hemvist.
Efter diverse krångel som en kvarglömd supporter och bilköer, kom vi till sist fram, 15 min försenade.


På gröna mattan möttes vi av Supporterköran. Kul inslag. Låtar som Markoolios Mera mål och Frans Who's da man (Zlatan) förgyllde tillvaron och gjorde allt mindre nervöst. Att de sen sjöng en MFF-kampsång, fick vi se genom fingrarna över. Malmöland och dubbla guld. Okej då! ;-)


Fina bubblor... kliva upp på scenen... korv med mos... kramar... intervjuer... fotoblixtar... applåder... bu-rop... ännu mer applåder... glada miner... blommor... Oj oj oj! Vilken kväll!


Jag återkommer med den korrekta menyn och några andra bilder från dagen och kvällen.
Nu måste jag försöka sova några timmar. Tåget går 8.28 och innan dess vill jag ha frukost. Hotellfrukost!

Tills vi ses igen... KRAMEN!


- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 15 november 2010

Scandic Kramer, Malmö







Mitt rum var klart. Nu är jag incheckad. Kl 13.30 samlas vi till lunch.

Tills vi ses igen... KRAMEN!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Gammal? Ja, riktigt gammal.

Vagn 11, sittplats 55. Där befinner jag mig just nu. Vi är strax i Hässleholm och har nästan en timme kvar till Malmö. Jag vill hoppa av. Jag vill av.

Varför? Varför vill jag hoppa av detta äventyr?

Jo, ca 3 meter ifrån mig sitter två högljudda flickor. Två "coola" flickor. Två bjäbbande flickor i 17-18-årsåldern. Kan vara något äldre. Kan vara något yngre. Hur som helst får de mig att vilja ta livet av mig. De tjattrar om killar. De skvallrar om kändisar. De gör sig dumma. Kanske är de dumma. De sjunger stumpar ur låtar jag inte känner till. De låter. Jag blir galen.

Tills vi ses igen... KRAMEN!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Äventyr av stora mått




Nu äntligen är det dags. Dags för Fotbollsgalan. Dags att få uppleva något riktigt stort. Nästan lika stort som när Dottern föddes. Dags att få vara med om startskottet till det år i Supporterlaget, som jag blivit framröstad till. Det är stort. Jättestort!

Nu sitter jag på tåget. Vi har precis lämnat Kristianstad och beräknas vara framme i Malmö kl 12.32. Spännande!

Fikadags! Har med dricka och mammas nybakade bullar. Mums!

Tills vi ses igen... KRAMEN!


- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 11 november 2010

HJÄÄÄÄÄÄLP!!!


Nu har jag fått tågbiljetten till Malmö och informationen om galan. Hjälp! Galaklädsel!!! Jag dör.

Jag har inte haft klänning på mig sen Dottern föddes. Jag har inte haft afton- eller cocktailklänning på mig sen INNAN Dottern föddes. Jag smäller av! Jag avskyr klänning.

Vad ska jag göra? Jag har alla klänningar kvar, men att komma i dem nu, vore lika enkelt som om jag skulle få Nobelpriset i fysik. Ja, tjena!

Nähä, med endast ett par dagar på mig, måste jag boka in en eftermiddag på stan imorgon. Fy fanken! Mina farhågor blev besannade. Mina kval blir större och större. JAG i KLÄNNING! Stackars alla! Stackars mig!
Lova att inte titta på TV på måndag kväll. Lova!
Tills vi ses igen... KRAMEN!

tisdag 9 november 2010

Jag ryser

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vart är vi på väg? Ska föräldrar och samhälle curla barnen fördärvade? Jag ryser.

Jag försöker fostra min Dotter att respektera alla, både barn och vuxna, men framför allt lyssna på vad vuxna har att säga. Jag försöker fostra henne att hjälpa till och lyda. Hur ska hon annars kunna gå ut i vuxenlivet och klara av att ha ett arbete?

De ungdomar jag såg igår i Svt:s nya dokusåpa "Ung och bortskämd" skrämde livet ur mig. Ja, även ett par mammor fick mig att skaka av ilska. Vad har de gjort med sina barn? Varför ser de inte själva dårskapen? Huga!

I vårt hem har vi regler. Regler för tvätten. Regler i köket. Regler kring tv-tittande och datortid. Vi har regler för garderoben/klädinköp (Dotter är på väg in i tonåren!!!). Vi har fasta läggtider - fortfarande. Regler för läxor och kompistid. Ja, vi har regler för det mesta.

Det låter kanske hårt och strikt, men det behövs. Hur ska hon annars lära sig? Jag tror Dottern mår ganska bra av våra regler. Vi pratar om allt. Vi diskuterar nya regler allteftersom hon växer och blir äldre. Hon får komma med synpunkter, men i slutändan är det jag och Kärleken som bestämmer. Vi vill hennes väl och hoppas hon ska formas till en empatisk och omtyckt person i vuxenvärlden.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

tisdag 2 november 2010

En sån där dag


USCH, vad trött jag är idag. Riktigt seg och utschasad. Varför? Ja, det vet jag egentligen inte. Jag jobbade förmiddag idag, 8-14.15. Det var visserligen en hel del att göra, men jag har ju varit med om värre. Varför är jag då så trött? Jag behöver en pick-me-up.

Dessutom har jag huvudvärk. En sån där tråkig, irriterande huvudvärk, som inte vill ge sig, hur man än försöker.

Jag är i alla fall ledig imorgon och kan sova lite längre. Inte för länge bara... Det finns massor att göra hemma. Tvätt (ren & smutsig), städning, några telefonsamtal (suck!) och planering.
Nu ska jag slappa vidare på soffan. Kärleken vill kolla film, så jag låter honom hållas. Det är vår myskväll ikväll.
Tills vi ses igen... KRAMEN!


måndag 1 november 2010

Vågar jag?

Det är nästan dags att klä sig varmt och gå till Strandvallen. Jag måste bara få något i mig först.

Jag hade visserligen tänkt köpa en korv på arenan, men ett dubbelt chokladflarn... Det hade ju varit smarrigt just nu. Hm... Vågar jag öppna burken?

NEJ!!! Det vågar jag absolut inte. De andra båda är ju inte hemma. Då kan jag inte vara så egoistisk att jag mumsar själv. Jag får ta ett knäckebröd istället.

HEJA MAIF!!!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Våra älsklingar

... är supergulliga och speciella. De trivs tillsammans, vilket ger oss ro i själen. Vi behöver inte få dåligt samvete om vi är borta i många timmar. De har varandra.


Man kan sitta och titta på dem i timmar. De är små tokiga varelser. Vi älskar dem!


Men varför kan de då inte älska oss tillbaka? Varför måste de sprätta spån och bajs utanför både bur och hage? Varför?

Tills vi ses igen... KRAMEN!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Sovmorgon

Klockan är 8.44 och det är måndag morgon. Jag ligger fortfarande under täcket. Hur skönt som helst. Det är ju HÖSTLOV!!!

Jag brukar inte ha några sovmornar. Därför är denna extra skön. Dottern ska åka till sin pappa om ett par timmar och stanna där hela lovet. Därför är denna morgon extra skön. Vi myser.

Tyvärr säger ryggen ifrån. Jag måste upp. Jag tror minsann magarna skriker efter föda också. Det är härligt att göra frukost tillsammans.

Tills vi ses igen... KRAMEN!



- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 31 oktober 2010

Skönt med skollov

Imorgon startar Höstlovet. Dottern ska visserligen ta tåget till sin pappa och vara där hela veckan, men det är skönt ändå.

Jag kommer sakna henne i massor. Jag skulle vilja ha henne hemma, så jag kan krama henne varje dag, nu när hon mår så dåligt. Jag är dock glad att hon ska bada, gå på fest och rida. Hon ska faktiskt rida onsdag till söndag. Det är skönt. Det gillar hon.

Det ska bli skönt med lovet, så vi får lite andrum. Alla problemen kommer rasa över oss tids nog igen. Då får vi ta itu med dem. Nu ska vi ha lov. Nu ska vi andas.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Varför inte?

Jag fick precis ett meddelande på Facebook. "Vännen" uppmanade mig att inte skriva på nätet om mina känslor kring Dotterns utsatthet. Att inte skriva om vad som pågår.

Varför inte?

Jag nämner inga namn. Jag hänger inte ut någon. Om någon känner sig träffad, kan jag inte hjälpa det. Varför ska jag svälja och gömma mig?

Jag var mobbad i många år från 6:an till början av gymnasiet. Jag hade ingen att luta mig på. Skolan hade inget mobbingteam. Jag vet att flera lärare såg vad som pågick, men valde att blunda. Jag vet inte om klasskamraterna förstod. Ingen sa något iaf. Jag vågade inte säga något hemma. Mamma skulle exploderat. Jag var rädd att det skulle bli värre. Idag önskar jag att jag berättat för henne. Hon är starkare än jag någonsin kommer vara. Hon hade vänt upp och ner på skolan tills allt var ok igen.

Jag vägrar låta min flicka genomlida fler år av ont i magen. Jag vägrar.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Orkar inget annat än gråta

Jag vill så gärna skriva av mig. Jag vill så gärna berätta. Men jag orkar inte. Jag vet inte var jag ska börja. Min flicka mår så dåligt och då mår jag också dåligt.

När Dottern kommer hem från skolan och säger att hon aldrig vill gå dit igen. Vad säger man då? Jag frågar vad som hänt och går nästan sönder när jag får höra att hon blir utfryst och får skit för att hon står upp för sig själv och kompisar.

Det finns så många händelser att skriva om, men jag orkar inte.

Jag kan snart inte räkna alla de gånger Dottern kommit hem och mått dåligt och gråtit sig till sömns.

Jag går sönder av oro.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

torsdag 28 oktober 2010

Gratisreklam, men det bjuder jag på.


Jag har hittat en ny frukostfavorit. Jag är inte mycket för müsli, utan vill helst ha vanliga flingor till mjölken eller filen. Nu har jag dock snubblat över något riktigt gott.
En väninna stod i "min" affär och demonstrerade AXA:s nya krispiga müsli. Kärleken och Dottern smakade och ville ha. Det såg gott ut, men jag var inte sugen just då. Jag lovade dem att köpa när vi skulle veckohandla.
Eftersom de inte ville ha samma sort, var jag snäll och köpte dem båda. Det var ju inte så stora förpackningar och båda raringarna lovade att äta upp.
Nu har även jag provat dessa godheter. Jag upptäckte att jag gillar, gillar, gillar! Jag kan nästan inte välja favorit, men måste jag så blir det den röda. Jag äter dem med vaniljyoghurt eller A-fil. Gottigt! Vi har redan köpt hem paket nummer två av jordgubbsvarianten.
Varsågod AXA! Denna gratisreklam bjuder jag på.
Tills vi ses igen... KRAMEN!

onsdag 27 oktober 2010

Resan mellan natt och dag

Ikväll har jag fått en GLÄDJESPRUTA. Ett riktigt LYCKOPILLER! Jag har varit på världens mysigaste föreställning i Bokelundsskolans aula i Sölvesborg.

Särskolans bejublade teater/musikal hade ikväll nypremiär och jag var där. Det är jag jättelycklig över. Dessa härliga ungdomar fick mig att glömma alla krämpor och funderingar i mer än 1½ timmar. Tillsammans med Frank Ådal charmade de oss alla.
Borta var ryggont och huvudvärk. Borta var RLS och magsmärtor. Jag satt som förtrollad. Tack alla! Tack Tina för att du gjorde mig uppmärksam på detta! Tack!

Se ett litet trevligt inslag från Blekingenytt i SvtPlay.

Nu kommer jag sova gott. Jag vet med säkerhet att jag vill se nästa uppsättning med detta glada gäng, för jag är säker på att de kommer hitta på något. Sådana talanger gömmer man inte i en garderob.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

torsdag 21 oktober 2010

Dags att åka hem - Turkiet dag 8

På torsdagen valde vi att behålla rummet ända till kl 17, istället för till kl 12, som var den normala utcheckningstiden. Vi kunde därför gå ner till poolen i lugn och ro, för semesterns sista bad och sen duscha på rummet utan att stressa. Det var skönt att packa och göra sig i ordning i vår egen lilla vrå.

Elin längtade hem så mycket att hon frivilligt sprang runt och plockade och fixade. Hon bäddade och hjälpte till, så vi kände inte igen henne. Det var galet.

Vi frångick alla rutiner när vi inte gick till stranden denna dag. Det blev även mat på hotellets restaurang i väntan på transfer till Antalya International Airport. När alla andra var dystra över att åka hem, kunde vi knappt vänta.

Turkietresan tog slut och det lär dröja innan det blir en charterresa igen. Vi har andra, större planer för semestern nästa år... eller kanske om 1½ år.
Tills vi ses igen... KRAMEN!

Sol, bad & lite shopping - Turkiet dag 7

Den som säger att man tappar allt vad rutiner heter på en semester, har aldrig varit på resande fot med fam Sandberg - Mattsson. Vi lyckades skapa rutiner, trots att vi lovat oss själva att inte göra det.
Vi hade bestämt att vi skulle inte ha måltider i biljettpriser, för vi ville inte vara bundna till hotellets serveringstider. Vi hade bestämt att vi skulle sova så länge vi ville, äta när vi ville och lägga oss när vi ville. Allt sånt som brukar vara på bestämda tider, skulle vi dissa under resan.
Hah... tji fick vi! Vi orkade sällan vara uppe längre än till 22-23 på kvällen. Endast fotbollskvällarna blev senare än midnatt. Vi sov aldrig längre än till kl 9, åt på normala tider och följde samma upplägg nästan varje dag. Vad trista vi är!

Så här sista hela dagen i Alanya, blev det, som vanligt, nästan 2 timmar vid poolen. Elin badade, Chrille badade & läste bok och jag bloggade och läste tidningar på nätet i min iPhone. Allt var som alla andra dagar. Enda skillnaden var att vi alla tre faktiskt började längta hem, så hemmavargar vi är.
Efter poolstunden vankades lunch på hotellrummet och efter lite vila gick vi till havet. Också detta var precis som vanligt. På vägen hem från stranden plockade vi upp mat, som vi slukade på balkongen. Ja, detta var också precis som nästan alla övriga dagar. Jag undrar om vi någonsin får något resesällskap.

Onsdagskvällen var i alla fall lite annorlunda. Vi gick ut för att kolla på utelivet och shoppa.

Redan första kvällen hade vi hittat en lagom stor affär med en mycket trevlig försäljare, som inte försökte dra in oss och tjata sig till en försäljning. Vi hade lovat honom att komma tillbaka senare under resan och det löftet höll vi. Vi hade ju sett några plagg som var intressanta.
När vi nu dök upp igen, blev Ali så glad att han bjöd på te och satt och pratade i en halvtimme. Plaggen vi eftersökte fanns och priset var t.o.m. lägre än vad jag tänkt pruta ner det till. Han sa att han inte gillade att ta ockerpriser. Han visste att nordbor inte gillar att man tränger sig på, så hans mentalitet var att presentera sig, men sen låta kunden själv bestämma om hans butik var värd att gå in i. Det var den. Enkelt att hitta, snygga kläder och då helsköne Ali, som jobbat i Helsingfors och rest i USA. Cool kille!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Första snön för säsongen


Jaha, så var det dags igen... Första snön, första riktiga halkan. Alla blir vettskrämda och hispiga. Ingen tänker på att vi faktiskt ofta får en snösläng i slutet av oktober, som försvinner kvickt som attan. Det är bara att gilla läget.
Jag går fortfarande i sandaler utan strumpor och det kan jag nog fortsätta med. Det här försvinner under dagen och lär inte bli värre. När jag körde Elin till skolan imorse, så tog jag i alla fall mina Foppatofflor, eftersom de har lite kraftigare sula. Fortfarande var jag barfota.
Tills vi ses igen... KRAMEN!

Från ovänner till bästa kompisar

När Lilly kom till oss i april i år, avvaktade vi ett tag med att släppa henne tillsammans med Felix. Han var ju van vid att vara själv.
När vi sen provade, var det hon som försökte dominera och sätta honom på plats. Hon var mycket vildare och modigare än han någonsin varit. Hon sprang på upptäcksfärd i hela huset och vi blev nästan förtvivlade. Vi var ju vana vid att Felix höll sig kring soffbordet och soffan. Han visade aldrig något intresse av att söka sig nya marker. Lilly, däremot, visste vi aldrig var vi hade. Därför var det nästan skönt när de flyttade ut i den stora fina nybyggda buren.
Som jag berättat tidigare, så dröjde det inte många dagar innan vi märkte att det gick att släppa dem tillsammans. Lilly hade lugnat sig betydligt efter kastrationen och verkade inte alls vilja bråka med Felix.
Nu har de bott in sig i huset igen. De får hålla sig i sin hage, vilket inte alltid är speciellt populärt. Jag tror inte de minns att de sprungit lösa tidigare, men Lilly har bestämt sig för att hon SKA ut. Hon krafsar, gnager och letar efter kryphål. Hon märker att det finns något annat utanför gallret.
Det är i alla fall skönt att vi slipper låsa in dem i buren på nätterna. De trivs tillsammans och är inte alls övervilda. Vi tycker snarare att det är kul att det är lite liv i dem. Lilly och Felix är en bra kombination av två helt olika karaktärer. Våra lejonkaniner!
Tills vi ses igen... KRAMEN!

söndag 17 oktober 2010

God natt djuren!







Våra älsklingar bor inne nu. De har en stor fin hage mitt vardagsrummet. De är så pass lugna, så de behöver inte låsas in på natten. God natt, djuren!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 6 oktober 2010

Flammor för en flamma - Turkiet dag 6, del 2

Inför EM-kvalmatchen mellan Sverige och San Marino, hade vi bokat bord på restaurangen Planet. Elin var överförtjust i servitören/inkastaren Oscar, så det var inte så svårt val. De har ju lovat att ordna ett fint bord till oss med bra utsikt mot storbildsskärmen. Fotbollen var det viktigaste under kvällen.
Oscar hade smyckat vårt bord med blomblad och svensk flagga. Allt för vår lilla Elin, som han flirtade vilt med. Hon var inte sen att suga i sig komplimangerna.

Vi blev rekommenderade den turkiska grytan, som skulle koka klart vid bordet. Det lät gott, så det nappade vi på.

Grytan innehöll oxkött, kyckling, röd och grön paprika, hela vitlöksklyftor, lök och kryddor. Den var fantastiskt god och väl värd alla pengar den kostade. Jag hoppas jag kan få tag i ett recept som liknar den.

Tyvärr hade de inte rätt kanal för matchen, så vi fick betala och gå över till restaurangen tvärs över gatan. Tack Oscar!
Tills vi ses igen... KRAMEN!

Det hördes ett skrik... - Turkiet dag 6, del 1

... från balkongen. Elin stod som förstenad. Det satt en drake på Chrilles badbyxor. Ja, i alla fall så var det en stoooooor skalbagge av något slag. En flygande skalbagge.
Den gick inte till attack mot oss, så den kan inte varit farlig. Jag kunde lugnt och stilla ta foto av den.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Turkiet dag 5 är slut

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Man får se mycket...

Jag blev så full i skratt, där jag låg och slappade på min solsäng under min parasoll. Helt plötsligt hörde jag ett galet kacklande på ett främmande språk. Jag förstod snart att det var ryska och jag såg dessa damer, ivrigt poserande vid strandkanten.
Tyvärr var det alldeles för uppenbart att jag iakttog dem, så jag vågade inte kliva upp och hitta en bättre vinkel. De såg otroligt roliga ut. Varför tvingade inte jag Chrille att ta bilder på mig i en färgglad klänning, glatt poserande mot en vacker bakgrund? Nej fy, det är inget för mig.

Ännu mer full i skratt blev jag när jag såg dem byta plats med varandra. När den andra damen sen fick hatten, höll jag på att bryta ihop. Var det något speciellt med hatten? Jag smög upp och fotograferade. Jag skulle ju till strandkanten och mana på min familj att bli klara för hemgång.

Elin hade sett damerna och ville visa sina talanger. Eller ville hon bara härma? Jag vet i alla fall vem jag helst fotograferar.
Tills vi ses igen... KRAMEN!