Jag ryser

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vart är vi på väg? Ska föräldrar och samhälle curla barnen fördärvade? Jag ryser.

Jag försöker fostra min Dotter att respektera alla, både barn och vuxna, men framför allt lyssna på vad vuxna har att säga. Jag försöker fostra henne att hjälpa till och lyda. Hur ska hon annars kunna gå ut i vuxenlivet och klara av att ha ett arbete?

De ungdomar jag såg igår i Svt:s nya dokusåpa "Ung och bortskämd" skrämde livet ur mig. Ja, även ett par mammor fick mig att skaka av ilska. Vad har de gjort med sina barn? Varför ser de inte själva dårskapen? Huga!

I vårt hem har vi regler. Regler för tvätten. Regler i köket. Regler kring tv-tittande och datortid. Vi har regler för garderoben/klädinköp (Dotter är på väg in i tonåren!!!). Vi har fasta läggtider - fortfarande. Regler för läxor och kompistid. Ja, vi har regler för det mesta.

Det låter kanske hårt och strikt, men det behövs. Hur ska hon annars lära sig? Jag tror Dottern mår ganska bra av våra regler. Vi pratar om allt. Vi diskuterar nya regler allteftersom hon växer och blir äldre. Hon får komma med synpunkter, men i slutändan är det jag och Kärleken som bestämmer. Vi vill hennes väl och hoppas hon ska formas till en empatisk och omtyckt person i vuxenvärlden.

Tills vi ses igen... KRAMEN!