Under hela mitt liv har jag haft en känsla av att inte duga.
Visst... jag har varit pratig och lite väl öppen, men det gällde inte alltd. Som barn hade jag svårt att armbåga mig fram och ta för mig. Jag höll mig gärna i bakgrunden.
Mina barndomsminnen är starka. På alla plan. Jag minns mycket av familj och släkt. Hur jag blev behandlad. Vad som hände runt mig. Det är oftast härliga minnen, men ibland ger de mig kalla kårar. Somliga minnen är inte så roliga. Jag kände mig ofta missförstådd och hånad. Kanske var det inte så man menade att behandla mig, men så yttrade sig handlingarna i min lilla hjärna. Jag teg och svalde. Jag har svurit att aldrig låta någon behandla min flicka så.
Skolan... jag gick de första 5 åren på Bergaviksskolan i Kalmar, innan vi flyttade ner till nordöstra Skåne. I Kalmar var jag nog mest sedd som den lilla... den som man skulle akta... den som inte var lika mogen som de andra. Min första fröken, Eva - som tyvärr flyttade efter tvåan - var underbar. Hon tog hand om mig. Hon såg till att de andra, lite större barnen, inte struntade i lilla mig. Jag fick ganska bra vänner. Ingen bästis, men bra vänner.
Min klass var väl en helt vanlig klass. Vi hade lektioner som alla andra, raster som alla andra, fritidsintressen som alla andra och kompisgäng som alla andra. Jag minns att jag umgicks med flera i klassen och kanske någon från annat håll. Jag var som de flesta.
När det blev dags att ha "partyn" hemma - leka "ryska posten", "sanning eller konke" mm - var jag inte som alla andra. Jag var helt plötsligt inte en i gänget. Jag var för liten, sa man. En tjej i klassen sa uttryckligen ifrån till mig att jag inte var stor nog att vara med på deras fester, trots att de flesta var bjudna. Nej, det var bara för de populära och lite mer mogna. Jag var huvudet kortare och klenare än klen. Jag såg inte ut att vara lika gammal.
Jag var väldigt förtjust i en pojke i klassen. Han var liten och söt. Spelade fotboll och hade massor av vänner. Han var populär, men förstod det nog inte. Han var snäll, men ganska tyst. Jag minns inte att jag pratade många ord med honom. Han, Lasse, var alltid självskriven på dessa partyn. Jag tror inte han och de andra killarna hade någon uppfattning om varför jag inte var där. Jag umgicks ju med de flesta av tjejerna i vanliga fall, men kunde ju ha en anledning till att inte vara med.
Under vintern i femman, innan jag sen flyttade, blev jag faktiskt medbjuden på en fest. Egentligen skulle jag väl tackat 'nej' av ren stolthet, men jag visste ju vad som var på gång, så jag så chansen att visa att jag minst lika stor som de andra.
Jag blev lite av festens medelpunkt. Jag fick visa att jag kunde dansa, showa och ha lika kul som alla andra. Jag var rolig och inte tillbakadragen. Jag satte den "fina" tjejen på plats. Jag njöt.
Snart blev det dags att flytta. Klassen hade samlat ihop till en present, som jag skulle få. Alla var ledsna. Jag förstod ingenting.
Jag blev sjuk sista veckan. Förkylningsinfluensa med hög feber. Klassens firande kom av sig. Jag fick min present i all hast och man fick inte riktigt säga 'hej då'. Lite trist, faktiskt.
En eftermiddag innan flyttlasset skulle gå, ringde det på dörren hemma. Jag svimmade nästan när mamma ropade på mig. Utanför stod de fyra populäraste pojkarna i klassen. De var nervösa och molokna. De fick komma in.
Jag darrade och ville sjunka genom golvet. Jag var toltalt ovan vid sånt här. Inga pojkar brukade komma hem till mig. Vad hände?
Mange, Jocke, Jussi och... Lasse var ledsna över att jag skulle flytta. De hade varit inne i stan och köpt en egen present till mig. Ett litet gulligt gosedjur. Jag har det kvar än idag.
Pojkarna satt i vårt finrum och pratade med mig. Det gick inte så bra. De grät, men försökte dölja det. Jag grät.
Vi flyttade ner till Skåne...
Tills vi ses igen... KRAMEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar