Fejsboken

Jag skulle inte. Jag ville inte. Jag hade hört så mycket konstigt.

Facebook... nej, det var inget för mig. Trodde jag, ja!

Jag gick med i somras, efter påtryckningar från flera håll och ständiga förfrågningar via mail, där man ville att jag skulle kolla in deras bilder i just Facebook. Jag hade stått emot länge, men nu tog nyfikenheten överhanden. Jag gick med för att kolla vad den stora uppståndelsen gick ut på.

Oj, vad kul det är. På bara ett par månader har jag fått kontakt, inte bara med lokala vänner, utan även med personer jag har starka band till sen min tid i USA och från min barndom i Kalmar. Det är hur trevligt som helst.

Till alla er som, precis som jag, hört en massa om hur företag kollar upp sina eventuella nyanställningar i Facebook... Man behöver ju inte skriva ut allt personligt. Man behöver inte heller framställa sig själv som en tok. Nej, använder man Facebook på ett vuxet sätt, så är det ett mycket bra sätt att hålla kontakten med människor man aldrig hinner se annars.

Vi ses i Facebook.

Tills vi ses igen... KRAMEN!