Det är svårt att få Ester att känna sig som vanligt numera. Även om hon går med på att bli klappad långa stunder, så stelnar hon till så snart Ozzy dyker upp. Hon vet ju inte vad han ska ta sig för och då vill hon nog ha full koll.
De senaste två kvällarna har jag kommit på att en liten promenad i trädgården, bara hon och jag, får henne lugn och glad. Hon får spatsera runt och lukta, speja och titta.
Mitt i all cirkus med katterna, är det lätt att glömma bort våra förstta husdjur, lejonkaninerna Felix & Lilly, som under sommaren bort i sin bur i trädgården. Men nej, jag har inte glömt dem. Jag har bara inte kameran med mig alltid när jag går ut till dem. Ikväll hade jag det.
Ester blev som vanlig glad att se dem. Kärleken skulle precis ge dem mat och en ny äppelkvist, så han öppnade takluckan och lät Ester gå in. Det blev ett kärt återseende. Felix gick genast fram och kelade. Inget morrande där inte. Jag tror nästan Ester hade velat stanna hos dem.
Mitt under promenaden dök en annan liten figur upp. En igelkott, som troligtvis bor i buskarna mellan vår trädgård och grannens. Jag har sett den förut på vår gräsmatta. Ester stirrade förvånat och ville naturligtvis springa fram och nosa. Jag släppte kopplet någon meter, men lät henne inte gå ända fram. Jag ville inte att kotten skulle bli skrämd och Ester stucken.
Det var kallt som attan ikväll, men det kommer inte stoppa mig för att göra detsamma varje kväll, så länge det inte regnar. Ester behöver lite egentid.
Tills vi ses igen... KRAMEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar