Livet är så skört!
Du blev sjuk. Man försökte allt. Du blev sjukare. Nu finns du inte mer.
Vila i frid!
Jag har aldrig stått dig nära. Vi var skolkamrater. Vi pratade glatt när vi sågs. Vi umgicks en del i tonåren genom gemensamma kompisar. Vi fann aldrig varandra närmre. Du efterlämnar en tonåring och två mindre barn. Du efterlämnar en man. Jag hoppas de finner frid i att du slipper lida mer. Jag hoppas de kan få ro i sin sorg efter mamma/livskamrat. Jag hoppas du får det bra där du hamnar.
Livet är så skört. För 10 år sen, skulle ett besked om en svår sjukdom vara mycket förvånande. Nu blir jag påmind om att jag uppnått en ålder där jag faktiskt kan förvänta mig en viss procent av cancerfall i min åldersklass. Jag hoppas dock att det inte drabbar mina nära och kära.
Det är inte utan att jag har en liten klump i magen idag. Jag vill inte hyckla och säga att jag sörjer djupt. Jag känner med Diana och hennes familj. Det är en jobbig tid för dem nu.
Tills vi ses igen... KRAMEN!
1 kommentar:
Ja, livet är verkligen skört, på ett ögonblick förändras allt och marken under fötterna kan ryckas undan.
Inga ungdomar och barn skulle behöva mista sina föräldrar och inga föräldrar skulle behöva överleva sina barn.
Det är så fruktansvärt!
Tyvär händer det ändå hela tiden.
Det enda vi kan göra är att finnas där för de drabbad, om så bara i tanken.
Och medan vi har livet ska vi komma i håg att leva varje minut vi själva har.
Kram
Skicka en kommentar