Måste pigga upp mig

Det är inte ofta jag drar på mig envisa förkylningar, men när det väl sker, är det inte roligt. Denna gången verkar halsen inte vilja bli bättre. Jag har aldrig i mitt liv haft halsfluss, så jag ger sjutton i att gå till doktorn. Han lär bara säga att det är ett virus och så får jag lomma hem igen. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.

Jag får gå hemma och njuta av mina växter istället. Det som är klart i alla fall.

Kärleken röjde undan allt gullegull i sin trädgård när han köpte huset för sju år sen. Kvar blev en enkel och lättskött ungkarlstomt. Numera har det tillkommit en hel del perenner och fler blir det allt efter hand. Jag planterar även massor av ettåriga sommarblommor. Det är ju så vackert.
Kärleken gillar det och vill t.o.m. ha amplar i fruktträden. Jag har hunnit fixa två stycken. De syns här ovan. Planterade i avlagda räksalladsburkar från jobbet. De blir en härlig färgklick under bladverket som sakta, men säkert spricker fram.

Den här rabatten tillhör egentligen de gamla, gamla rosorna, som finns kvar sen den förra ägaren. Jag tror de vuxit där sen huset byggdes 1956. Jag tyckte det behövdes något mer nere på marken, så jag satte gula tagetes och vita petunior. Tagetes lär ju även hålla rådjuren borta, vilket behövs här.

Man kan även se att det behöver lukas... Det får jag göra när jag mår bättre.

Nytt för i år hor oss, är även de fyra fönsterblomlådorna. Sen jag flyttade från marklägenheten behöver jag inte mina i vinterbostaden. Svärmor bytte nyligen hon också och då fick vi hennes. Det blev perfekt. Jag tror minsann det kommer bli jättetrevligt att titta på dem när de rosa och vita petuniorna blivit lite större. Jag har även planterat några lobelior, men jag vet varken färg eller form på dem. Jag ville ha blå häng... Vi får se.

Och så har vi då entrén... Den tråkiga betongtrappan fick sitt lyft redan strax efter påsk, då jag satte några penséer i krukor. De har vuxit sig stora nu och är jättefina och välkomnande.

Ampeln planterade jag för någon vecka sen. Kärleken har haft en där i flera år, men det brukar alltid vara färdiga från affären. Numera planterar jag mina egna, så jag får de klatschiga färgerna jag vill ha. Jag är inte bunden till något.

Vid infarten står två kannor och framför entrén står ytterligare en. De är avkommor från mammas mångåriga plantor. De började växa nere i den mörka källaren, så jag flyttade ut dem i gillestugan. Där sköt de verkligen i höjden. Sen ett par veckor står de ute och växer så det knakar. Kärleken har hjälpt mig ta in dem ett par gånger, då det vankats frost igen. Jag vill ju inte mista dem nu när de är så fina. Förra året var de nyplanterade bäbisknölar och hann aldrig blomma. I år hoppas jag på vackra stänglar med röda härliga blommor.

Tills vi ses igen... KRAMEN!