Skönt med skollov

Imorgon startar Höstlovet. Dottern ska visserligen ta tåget till sin pappa och vara där hela veckan, men det är skönt ändå.

Jag kommer sakna henne i massor. Jag skulle vilja ha henne hemma, så jag kan krama henne varje dag, nu när hon mår så dåligt. Jag är dock glad att hon ska bada, gå på fest och rida. Hon ska faktiskt rida onsdag till söndag. Det är skönt. Det gillar hon.

Det ska bli skönt med lovet, så vi får lite andrum. Alla problemen kommer rasa över oss tids nog igen. Då får vi ta itu med dem. Nu ska vi ha lov. Nu ska vi andas.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Varför inte?

Jag fick precis ett meddelande på Facebook. "Vännen" uppmanade mig att inte skriva på nätet om mina känslor kring Dotterns utsatthet. Att inte skriva om vad som pågår.

Varför inte?

Jag nämner inga namn. Jag hänger inte ut någon. Om någon känner sig träffad, kan jag inte hjälpa det. Varför ska jag svälja och gömma mig?

Jag var mobbad i många år från 6:an till början av gymnasiet. Jag hade ingen att luta mig på. Skolan hade inget mobbingteam. Jag vet att flera lärare såg vad som pågick, men valde att blunda. Jag vet inte om klasskamraterna förstod. Ingen sa något iaf. Jag vågade inte säga något hemma. Mamma skulle exploderat. Jag var rädd att det skulle bli värre. Idag önskar jag att jag berättat för henne. Hon är starkare än jag någonsin kommer vara. Hon hade vänt upp och ner på skolan tills allt var ok igen.

Jag vägrar låta min flicka genomlida fler år av ont i magen. Jag vägrar.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Orkar inget annat än gråta

Jag vill så gärna skriva av mig. Jag vill så gärna berätta. Men jag orkar inte. Jag vet inte var jag ska börja. Min flicka mår så dåligt och då mår jag också dåligt.

När Dottern kommer hem från skolan och säger att hon aldrig vill gå dit igen. Vad säger man då? Jag frågar vad som hänt och går nästan sönder när jag får höra att hon blir utfryst och får skit för att hon står upp för sig själv och kompisar.

Det finns så många händelser att skriva om, men jag orkar inte.

Jag kan snart inte räkna alla de gånger Dottern kommit hem och mått dåligt och gråtit sig till sömns.

Jag går sönder av oro.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Gratisreklam, men det bjuder jag på.

Jag har hittat en ny frukostfavorit. Jag är inte mycket för müsli, utan vill helst ha vanliga flingor till mjölken eller filen. Nu har jag dock snubblat över något riktigt gott.

En väninna stod i "min" affär och demonstrerade AXA:s nya krispiga müsli. Kärleken och Dottern smakade och ville ha. Det såg gott ut, men jag var inte sugen just då. Jag lovade dem att köpa när vi skulle veckohandla.

Eftersom de inte ville ha samma sort, var jag snäll och köpte dem båda. Det var ju inte så stora förpackningar och båda raringarna lovade att äta upp.

Nu har även jag provat dessa godheter. Jag upptäckte att jag gillar, gillar, gillar! Jag kan nästan inte välja favorit, men måste jag så blir det den röda. Jag äter dem med vaniljyoghurt eller A-fil. Gottigt! Vi har redan köpt hem paket nummer två av jordgubbsvarianten.

Varsågod AXA! Denna gratisreklam bjuder jag på.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Resan mellan natt och dag

Ikväll har jag fått en GLÄDJESPRUTA. Ett riktigt LYCKOPILLER! Jag har varit på världens mysigaste föreställning i Bokelundsskolans aula i Sölvesborg.

Särskolans bejublade teater/musikal hade ikväll nypremiär och jag var där. Det är jag jättelycklig över. Dessa härliga ungdomar fick mig att glömma alla krämpor och funderingar i mer än 1½ timmar. Tillsammans med Frank Ådal charmade de oss alla.
Borta var ryggont och huvudvärk. Borta var RLS och magsmärtor. Jag satt som förtrollad. Tack alla! Tack Tina för att du gjorde mig uppmärksam på detta! Tack!

Se ett litet trevligt inslag från Blekingenytt i SvtPlay.

Nu kommer jag sova gott. Jag vet med säkerhet att jag vill se nästa uppsättning med detta glada gäng, för jag är säker på att de kommer hitta på något. Sådana talanger gömmer man inte i en garderob.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Dags att åka hem - Turkiet dag 8

På torsdagen valde vi att behålla rummet ända till kl 17, istället för till kl 12, som var den normala utcheckningstiden. Vi kunde därför gå ner till poolen i lugn och ro, för semesterns sista bad och sen duscha på rummet utan att stressa. Det var skönt att packa och göra sig i ordning i vår egen lilla vrå.

Elin längtade hem så mycket att hon frivilligt sprang runt och plockade och fixade. Hon bäddade och hjälpte till, så vi kände inte igen henne. Det var galet.

Vi frångick alla rutiner när vi inte gick till stranden denna dag. Det blev även mat på hotellets restaurang i väntan på transfer till Antalya International Airport. När alla andra var dystra över att åka hem, kunde vi knappt vänta.

Turkietresan tog slut och det lär dröja innan det blir en charterresa igen. Vi har andra, större planer för semestern nästa år... eller kanske om 1½ år.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Sol, bad & lite shopping - Turkiet dag 7

Den som säger att man tappar allt vad rutiner heter på en semester, har aldrig varit på resande fot med fam Sandberg - Mattsson. Vi lyckades skapa rutiner, trots att vi lovat oss själva att inte göra det.
Vi hade bestämt att vi skulle inte ha måltider i biljettpriser, för vi ville inte vara bundna till hotellets serveringstider. Vi hade bestämt att vi skulle sova så länge vi ville, äta när vi ville och lägga oss när vi ville. Allt sånt som brukar vara på bestämda tider, skulle vi dissa under resan.
Hah... tji fick vi! Vi orkade sällan vara uppe längre än till 22-23 på kvällen. Endast fotbollskvällarna blev senare än midnatt. Vi sov aldrig längre än till kl 9, åt på normala tider och följde samma upplägg nästan varje dag. Vad trista vi är!

Så här sista hela dagen i Alanya, blev det, som vanligt, nästan 2 timmar vid poolen. Elin badade, Chrille badade & läste bok och jag bloggade och läste tidningar på nätet i min iPhone. Allt var som alla andra dagar. Enda skillnaden var att vi alla tre faktiskt började längta hem, så hemmavargar vi är.

Efter poolstunden vankades lunch på hotellrummet och efter lite vila gick vi till havet. Också detta var precis som vanligt. På vägen hem från stranden plockade vi upp mat, som vi slukade på balkongen. Ja, detta var också precis som nästan alla övriga dagar. Jag undrar om vi någonsin får något resesällskap.

Onsdagskvällen var i alla fall lite annorlunda. Vi gick ut för att kolla på utelivet och shoppa.

Redan första kvällen hade vi hittat en lagom stor affär med en mycket trevlig försäljare, som inte försökte dra in oss och tjata sig till en försäljning. Vi hade lovat honom att komma tillbaka senare under resan och det löftet höll vi. Vi hade ju sett några plagg som var intressanta.

När vi nu dök upp igen, blev Ali så glad att han bjöd på te och satt och pratade i en halvtimme. Plaggen vi eftersökte fanns och priset var t.o.m. lägre än vad jag tänkt pruta ner det till. Han sa att han inte gillade att ta ockerpriser. Han visste att nordbor inte gillar att man tränger sig på, så hans mentalitet var att presentera sig, men sen låta kunden själv bestämma om hans butik var värd att gå in i. Det var den. Enkelt att hitta, snygga kläder och då helsköne Ali, som jobbat i Helsingfors och rest i USA. Cool kille!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Första snön för säsongen

Jaha, så var det dags igen... Första snön, första riktiga halkan. Alla blir vettskrämda och hispiga. Ingen tänker på att vi faktiskt ofta får en snösläng i slutet av oktober, som försvinner kvickt som attan. Det är bara att gilla läget.

Jag går fortfarande i sandaler utan strumpor och det kan jag nog fortsätta med. Det här försvinner under dagen och lär inte bli värre. När jag körde Elin till skolan imorse, så tog jag i alla fall mina Foppatofflor, eftersom de har lite kraftigare sula. Fortfarande var jag barfota.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Från ovänner till bästa kompisar

När Lilly kom till oss i april i år, avvaktade vi ett tag med att släppa henne tillsammans med Felix. Han var ju van vid att vara själv.
När vi sen provade, var det hon som försökte dominera och sätta honom på plats. Hon var mycket vildare och modigare än han någonsin varit. Hon sprang på upptäcksfärd i hela huset och vi blev nästan förtvivlade. Vi var ju vana vid att Felix höll sig kring soffbordet och soffan. Han visade aldrig något intresse av att söka sig nya marker. Lilly, däremot, visste vi aldrig var vi hade. Därför var det nästan skönt när de flyttade ut i den stora fina nybyggda buren.
Som jag berättat tidigare, så dröjde det inte många dagar innan vi märkte att det gick att släppa dem tillsammans. Lilly hade lugnat sig betydligt efter kastrationen och verkade inte alls vilja bråka med Felix.

Nu har de bott in sig i huset igen. De får hålla sig i sin hage, vilket inte alltid är speciellt populärt. Jag tror inte de minns att de sprungit lösa tidigare, men Lilly har bestämt sig för att hon SKA ut. Hon krafsar, gnager och letar efter kryphål. Hon märker att det finns något annat utanför gallret.

Det är i alla fall skönt att vi slipper låsa in dem i buren på nätterna. De trivs tillsammans och är inte alls övervilda. Vi tycker snarare att det är kul att det är lite liv i dem. Lilly och Felix är en bra kombination av två helt olika karaktärer. Våra lejonkaniner!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

God natt djuren!

Våra älsklingar bor inne nu. De har en stor fin hage mitt vardagsrummet. De är så pass lugna, så de behöver inte låsas in på natten. God natt, djuren!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Flammor för en flamma - Turkiet dag 6, del 2

Inför EM-kvalmatchen mellan Sverige och San Marino, hade vi bokat bord på restaurangen Planet. Elin var överförtjust i servitören/inkastaren Oscar, så det var inte så svårt val. De har ju lovat att ordna ett fint bord till oss med bra utsikt mot storbildsskärmen. Fotbollen var det viktigaste under kvällen.

Oscar hade smyckat vårt bord med blomblad och svensk flagga. Allt för vår lilla Elin, som han flirtade vilt med. Hon var inte sen att suga i sig komplimangerna.

Vi blev rekommenderade den turkiska grytan, som skulle koka klart vid bordet. Det lät gott, så det nappade vi på.

Grytan innehöll oxkött, kyckling, röd och grön paprika, hela vitlöksklyftor, lök och kryddor. Den var fantastiskt god och väl värd alla pengar den kostade. Jag hoppas jag kan få tag i ett recept som liknar den.

Tyvärr hade de inte rätt kanal för matchen, så vi fick betala och gå över till restaurangen tvärs över gatan. Tack Oscar!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Det hördes ett skrik... - Turkiet dag 6, del 1

... från balkongen. Elin stod som förstenad. Det satt en drake på Chrilles badbyxor. Ja, i alla fall så var det en stoooooor skalbagge av något slag. En flygande skalbagge.
Den gick inte till attack mot oss, så den kan inte varit farlig. Jag kunde lugnt och stilla ta foto av den.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Turkiet dag 5 är slut

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Man får se mycket...

Jag blev så full i skratt, där jag låg och slappade på min solsäng under min parasoll. Helt plötsligt hörde jag ett galet kacklande på ett främmande språk. Jag förstod snart att det var ryska och jag såg dessa damer, ivrigt poserande vid strandkanten.
Tyvärr var det alldeles för uppenbart att jag iakttog dem, så jag vågade inte kliva upp och hitta en bättre vinkel. De såg otroligt roliga ut. Varför tvingade inte jag Chrille att ta bilder på mig i en färgglad klänning, glatt poserande mot en vacker bakgrund? Nej fy, det är inget för mig.

Ännu mer full i skratt blev jag när jag såg dem byta plats med varandra. När den andra damen sen fick hatten, höll jag på att bryta ihop. Var det något speciellt med hatten? Jag smög upp och fotograferade. Jag skulle ju till strandkanten och mana på min familj att bli klara för hemgång.

Elin hade sett damerna och ville visa sina talanger. Eller ville hon bara härma? Jag vet i alla fall vem jag helst fotograferar.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Starka krafter, stora utmaningar - Turkiet dag 5, del 1

Att vi låg vid poolen på förmiddagen är ingen hemlighet. Bilderna är bara likadana som alla de tidigare, så de behöver jag inte lägga ut.

Däremot blev det ganska roliga bilder på stranden på eftermiddagen. Vi gick ner lite senare. Dels för att slippa den starkaste solen. Dels för att många går hem då. Det är skönare att få mer plats.
Elin älskar de stora vågorna, så hon valde stranddelen närmst den stora klippudden. Där är de speciellt stora. Hon kunde inte sluta utmana dem.

Jag badade varje dag utom denna. Jag hade en hel del brända skäl. Det var byxor och t-shirt som gällde. Det blev svettigt, men hellre det än ännu mer nattlig vånda.

Jag fick ialla fall svalka genom vågorna. Det var skönt att bli blöt, men brallorna blev vansinnigt stela när de torkade. Medelhavet är välsigt salt. I alla fall här.

Elin & Chrille var inte redo att gå upp ur vattnet förrän kl 19. Då var de rejält hungriga. Vi hann inte ens hem först. Vi köpte goda kebabrullar med oss, som vi mumsade i oss på balkongen innan vi drog lott om turordningen till duschen. Semester är härligt!

Tills vi ses igen... KRAMEN!