Första maj

Varje år hoppas jag på samma sak... att våren ska komma långsamt. Att jag ska hinna med.
Varje år blir det samma sak... det börjar långsamt, sen sker rena explosionen.
Idag, på första maj, var det otroligt härligt ute under dagens första del. Jag sögs ut av osynliga krafter. Kameran bara drogs med. Det gick helt enkelt inte att stanna inne.

I trädgården börjar allt vakna till liv. När vi i höstas fick högar med gamla lökar av svärföräldrarna, då de skulle stenbelägga sina rabatter runt huset, grävde vi ner dem på väl valda platser i hopp om att de skulle finna ny boplats.

Pärlhyacinterna fick omringa en liten täppa i utkanten av trädgården, där vi redan tidigare grävt ner liljekonvaljer som svärmor grävt upp hos sig. De små blå vårtecknen fick även omgärda mina älskade Super Star-rosor.

De mycket gamla påsk- och pingstliljorna fick bosätta sig i gräsmattan innanför infarten. Där står de bra tills vi vet var vi verkligen vill ha dem i framtiden. Kanske är det tulpaner som också ska växa där, kanske är det något annat.

I en annan del av tomten finns våra rabarber. Kärleken hade redan en massa knölar, som hela tiden förökar sig, men det hindrade inte mig att gräva upp min i Bromölla och ta den med mig när jag flyttade in. Den är av en annan sort. Den kommer igång snabbare på våren, men blir sen omsprungen av hans stora, bastanta plantor. Rabarber är så gott! Det får man inte för mycket av.

Tills vi ses igen... KRAMEN!