När min gamla dator började krabba i höstas, räddade jag instinktivt alla bilder. Om datorn skulle krascha, skulle minsann inte mina foton dö med den.
Igår plockade jag fram USB-minnen och minneskort igen. Jag gillar att gå tillbaka och locka fram minnen. Här kommer ännu ett...
Vi hade planerat en dagsutflykt till Köpenhamn sedan ett bra tag tillbaka. Vi ville så gärna åka ner och göra stan på riktigt. Vi skulle gå på museum, zoo, tivoli och shoppa. Det skulle bli så roligt, så roligt.
MEN NÄR???
Vi hittade ingen bra dag under våren. Vi hittade ingen bra dag under försommaren. Sen blev det sommarlov. Dotterns pappa är mästare på att styra så allt faller till hans fördel. Vi hittade ingen bra dag under sommaren heller. Vi ville ju få in tid för båtsemester också.
Till sist var det bara att grabba tag i första bästa dag som fanns. Vi fick "låna" Dottern från hennes pappa en dag. Ja grattis!!! Just den dagen var nog den regnigaste dagen under hela sommaren.
Vi hängde inte läpp, utan var beredda på att göra det bästa av situationen. Vi packade matsäck och ombyte. Vi gav oss iväg. Kl 7 hoppade vi på tåget i Bromölla med kurs mot Köpenhamn. Regnet stod som spön i backen.
Vi skaffade Köpenhamnskortet och hoppade på bussen mot ZOO. Jag och Dottern hade aldrig varit där, medan Kärleken hade minnen från en skolresa som barn. Jag tror inte hans minnen var lika blöta - åtminstone inte av regn.
Väl tillbaka inne i centrum igen, räddade vi oss undan de tunga dropparna en stund, genom att fly in på Madame Tussaud's vaxkabinett. Det var trevligt. Somliga "gubbar" var väldigt verkliga, somliga var plastiga och konstiga. Jaja, vi torkade ju till lite.
Vi var ordentligt rustade för regn - nästan. Regnställ - check, varma kläder - check, ombyte - check, gummistövlar... NOT!!! Vi tyckte inte vi behövde det, eftersom det var sommar. Men ack så vi bedrog oss. Vårt resonemang var att det skulle vara för tungt att släpa på om det blev bättre väder framåt eftermiddagen. Aj, aj, aj... vilket hjärnsläpp!!! Varför tänkte vi inte på förvaringsboxarna på järnvägsstationen??? Varför var vi så tröga? Nej, istället blev vi dyngsura om fötterna, vilket förtog hela känslan av att vi faktiskt var torra på resten av kroppen - utom där vattnet sögs upp i byxbenen under regnställsbyxorna :(
En ljusglimt var ändå att Dottern var så gott som ensam på Tivoli. Hon behövde inte stå i en enda kö. Hon behövde inte planera sina åk. Det var bara att springa från attraktion till attraktion. Vi stannade inte så länge, eftersom hon fick sitt lystmäte stillat ganska snabbt. Så skönt för mig och Kärleken.
Tills vi ses igen... KRAMEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar