Stunder av stor förväntan

Det var flera år sedan jag var här. Både som vanlig besökare och som nyfiken... Nyfiken på vad då? Jo, ikväll var det dags för den årliga studentbalen för Furulundskolan i Sölvesborg. Massor av vackert uppklädda ungdomar samlas för stor fest i Bäckskogs slotts salar. Trots att jag själv struntade i min studentbal, minns jag känslan som pirrade i magen. Inom kort skulle jag klassas som vuxen. Varför struntade jag i denna minnesvärda begivenhet? Jag hade redan haft min bal i USA året innan. Jag fick vara med om Prom, den stora amerikanska traditionen. När jag tog studenten, var balen inte lika flott som den är idag. Jag brydde mig inte. Jag umgicks inte med mina klasskamrater, då de flesta i min avgångsklass var ett år yngre pga av mitt utbytesstudentår. Faktiskt så ångrar jag ingenting av det idag.

Trots kyla, hårda vindar och regn hängandes i luften, kom många, många till slottsparken för att titta och fotografera sina barn, barnbarn, syskon och vänner. Det här är en stor händelse.

Alla kom inte samtidigt. I början var det relativt glest mellan bilarna. Förmodligen för att många väntade så länge som möjligt med att komma pga de trista vädret.

Snälla, kan någon hjälpa mig se skillnad på de här pojkarna? De vill inte avslöja några kännetecken. Snälla?! Någon? Mats?

Som sagt... det blåste mycket i eftermiddag och när regndropparna började trilla ur skyn, blev det jobbigt för kavaljererna.

En av mina härliga vänner i Sillastrybarna - MAIFs eminenta supporterförening. Daniel är helt suverän. Vilken kille! Och nu fick han två tjejer på kroken. Go Daniel!

MAIFs andremålvakt tar studenten i år. Stilig och, även han, med två vackra flickor, tar han tillfället i akt att fira med kompisarna.

Min uppdragsgivare för dagen. Min kollega från jobbet bad mig hjälpa henne med fotograferingen av hennes son och hans date. Klart jag ställde upp!

Så var det dags att börja arbeta. Nu kommer föremålet för min tid. Även jag var i spänd förväntan. De är ju så fina, ungdomarna.

Oj, oj, man blir nästan tårögd. Om några år är det jag som står där som stolt mamma. Men... tiden får inte gå för fort fram. Min flicka börjar sexan till hösten. Det gör inget om tiden står stilla ett tag.

Festen kan börja. Efter mingel bland släkt och vänner, öppnades dörrarna till slottet en aning tidigare. Man tyckte nog synd om de tunnklädda flickorna. Jag undrar vad som pågår innanför väggarna just nu. Jag misstänker att minnen för livet skapas och en enorm glädje ligger som en dimma i rummen.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Det gör ont

Min älskade Dotter har problem. Hon vet inte hur hon ska få sin pappa att förstå att hon vill åka till honom mer sällan. Hon vill umgås med honom, men inte hela helger. Hon vill träffa honom ensam.
Dottern börjar bli stor nu. Fyller 12 i augusti. För henne betyder kompisarna mer och mer. Hennes pappa förstår inte det. Dottern älskar sin pappa, men hon tycker småsyskonen och bonusmamman är jobbiga. Hon får inte tillräckligt med privatliv när hon är hos dem. Hos pappan har Dottern inga kompisar som hon själv kan gå till. De vänner hon har där är påtvingade vänner. Hennes pappa umgås med deras föräldrar och tar för givet att Dottern tycker dessa tjejer är kul. Så är inte fallet. Han ser inte signalerna och lyssnar inte.
Det är ingen idé att jag ens försöker tala med honom. Då går han in i försvarsposition och letar fel hos mig. Blir jag arg och tar i, ställer han till med alla tänkbara problem för oss. Då kan vi mista chanser till semestrar med Dottern eller att han skriver på de papper som behöver bådas underskrift. Han är som ett stort barn.
Dottern vill träffa honom lite mer sporadiskt. Kanske över en fika eller en bowlingdate mitt i veckan. Dottern vill åka till pappan när det passar henne, och då bara över en natt istället för tre.
Jag lider med min flicka. Jag önskar jag kunde nå fram till honom. Det går inte. Jag vill inte riskera att hela min familj får lida, vilket skulle ske om jag började skälla på honom. Dottern vet detta. Hon ser och förstår. Hon har själv tagit initiativet att tala med skolkuratorn för rådgivning. Skolkuratorn förstår. Nu hoppas vi att Dottern hittar rätt tillfälle att prata med sin pappa. Jag tror måttet är rågat rätt snart...
Igår kväll var det dans i skolan. Dottern var på plats. Eftersom hon egentligen skulle åkt till sin pappa på eftermiddagen, fick han komma till skolan på kvällen för att hämta henne när dansen var slut. Dottern var inställd på att åka till sitt andra hem och sova. Hon var trött. Nu blev det inte så.
Pappan visade än en gång prov på dåligt omdöme. Dansen var slut kl 22. De var redo att köra kl 22.30. Han hade en av sönerna med sig. De skulle köra ca 28 mil nordväst - ungefär fyra timmar - för att lämna en båt. Dottern blev hur ledsen som helst. Det var hon inte beredd på. De skulle köra långt, mitt i natten, hem till en familj som Dottern helst vill undvika. Hon var så besviken.
Hur kan man bara komma på att göra en sån sak med trötta barn? Enligt pappan skulle de bara köra upp, lämna båten, sova och sen köra hem på morgonen. Varför tar man då barnen med sig? Stackars Dottern såg ut att brista ut i gråt. Hon orkade inte. Hon ville inte träffa flickorna i familjen de skulle till. Hon fungerar inte ihop med dem. Varför kunde hon inte fått vara hemma istället? Jag fick inte veta förrän de gett sig av. Då berättade Kärleken. Jag fick ont i magen.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Njuter

Jag bryr mig inte.

Jag tar det med ett leende.

Jag ser allt positivt.

Jag har bestämt mig för att njuta.

Jag vet vad jag kan och vad jag går för.

Jag är jag.

Tills vi ses igen... KRAMEN!




- Posted using BlogPress from my iPhone

Vad gör jag för fel?

Jag vill skrika rakt ut. Jag vill gråta. Jag vill svära långa ramsor. Jag vill hålla mig långt borta.

Men jag gör det inte.

Det går inte.

Jag måste dit. Det finns inget alternativ just nu.

Jag får bita ihop. Jag får stå ut.

Jag önskar allt vore annorlunda. Jag önskar jag hade mod att fråga vad jag gör för fel.

Tills vi ses igen... KRAMEN!


- Posted using BlogPress from my iPhone

En rolig dag med hjärnsläpp

When I'm walking down Memory Lane...
När min gamla dator började krabba i höstas, räddade jag instinktivt alla bilder. Om datorn skulle krascha, skulle minsann inte mina foton dö med den.
Igår plockade jag fram USB-minnen och minneskort igen. Jag gillar att gå tillbaka och locka fram minnen. Här kommer ännu ett...
Vi hade planerat en dagsutflykt till Köpenhamn sedan ett bra tag tillbaka. Vi ville så gärna åka ner och göra stan på riktigt. Vi skulle gå på museum, zoo, tivoli och shoppa. Det skulle bli så roligt, så roligt.
MEN NÄR???
Vi hittade ingen bra dag under våren. Vi hittade ingen bra dag under försommaren. Sen blev det sommarlov. Dotterns pappa är mästare på att styra så allt faller till hans fördel. Vi hittade ingen bra dag under sommaren heller. Vi ville ju få in tid för båtsemester också.
Till sist var det bara att grabba tag i första bästa dag som fanns. Vi fick "låna" Dottern från hennes pappa en dag. Ja grattis!!! Just den dagen var nog den regnigaste dagen under hela sommaren.
Vi hängde inte läpp, utan var beredda på att göra det bästa av situationen. Vi packade matsäck och ombyte. Vi gav oss iväg. Kl 7 hoppade vi på tåget i Bromölla med kurs mot Köpenhamn. Regnet stod som spön i backen.
Vi skaffade Köpenhamnskortet och hoppade på bussen mot ZOO. Jag och Dottern hade aldrig varit där, medan Kärleken hade minnen från en skolresa som barn. Jag tror inte hans minnen var lika blöta - åtminstone inte av regn.

Väl tillbaka inne i centrum igen, räddade vi oss undan de tunga dropparna en stund, genom att fly in på Madame Tussaud's vaxkabinett. Det var trevligt. Somliga "gubbar" var väldigt verkliga, somliga var plastiga och konstiga. Jaja, vi torkade ju till lite.

Vi var ordentligt rustade för regn - nästan. Regnställ - check, varma kläder - check, ombyte - check, gummistövlar... NOT!!! Vi tyckte inte vi behövde det, eftersom det var sommar. Men ack så vi bedrog oss. Vårt resonemang var att det skulle vara för tungt att släpa på om det blev bättre väder framåt eftermiddagen. Aj, aj, aj... vilket hjärnsläpp!!! Varför tänkte vi inte på förvaringsboxarna på järnvägsstationen??? Varför var vi så tröga? Nej, istället blev vi dyngsura om fötterna, vilket förtog hela känslan av att vi faktiskt var torra på resten av kroppen - utom där vattnet sögs upp i byxbenen under regnställsbyxorna :(

En ljusglimt var ändå att Dottern var så gott som ensam på Tivoli. Hon behövde inte stå i en enda kö. Hon behövde inte planera sina åk. Det var bara att springa från attraktion till attraktion. Vi stannade inte så länge, eftersom hon fick sitt lystmäte stillat ganska snabbt. Så skönt för mig och Kärleken.

Trötta och delvis blöta tog vi en fika på stationen innan tåget var redo att ta oss hem. Det var den längsta och kallaste resan på länge. Vi kommer inte att göra om samma misstag igen. Fast roligt hade vi i alla fall den 5:e juli 2007.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Min Dotter som hund - ännu ett litet minne bland minnen

Före sin tid som fotbollsspelare och sedermera dansare, var min Dotter en engagerad liten gymnast. Varje vår har föreningen en stor, fin uppvisning. Oftast har dessa tillställningar ett genomgående tema. Detta år var det Disney. Kan ni gissa vad min Dotter föreställer?

Jajamen, en av de 101 dalmatinerna. Detta var hennes sista gymnastikuppvisning. Den 22:a april 2007.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

På Kreativum - minnen del 4

Innan jag träffade Kärleken, hade jag aldrig varit på Kreativum i Karlshamn. Det hade aldrig blivit av. Visst är jag smått intresserad av teknik och naturvetenskapliga uppfinningar, men jag hade inte funderat på att åka dit. Jag vet faktiskt inte om Dottern varit där tidigare heller.

Kärleken är ibland som ett stort barn. Han älskar att utforska prylar och testa allehanda teknik. Det var rena drömmen för honom att få visa detta upplevelsecentrum för oss. Gissa om han njöt och lekte. Dottern var minst lika glad.

Det är mer än tre år sen nu. Ja, precis... Detta är ett i raden av mina minnen som dyker upp här. Kärleken tog mig och Dottern till Kreativum den 3:e mars 2007. Jättekul!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Dotter på PRAO

Min flicka går bara i femman. Ändå har hon varit ute på riktig PRAO i två dagar. I åtta timmar per dag, torsdag och fredag, var hon mycket aktiv på min arbetsplats. Hon fick hjälpa till i frukten och en stund i blomsteravdelningen. Alla har kommit med massor av beröm. Jag är en stolt mamma.

Fredrik, ansvarig för frukt och grönt, sa att det var svårt att hinna hitta jobb till flickorna. Dottern och tjejen från parallellklassen var så flitiga att arbetsuppgifterna tog slut lika fort som de dök upp.

Martina i blommorna, var inte sen att hänga på berömmet. Hon sa att Dottern var framåt och tog egan initaitiv. Blommorna på bilden har Dottern skapat alldeles själv. De såldes fortare än kvickt. Vilken tur att jag hann köpa en själv!

Nu kan flickebarnet knappt vänta till nästa PRAO-period. Hon vill t.o.m. jobba gratis i sommar, bara för att det var så roligt. Konstig unge ;) Det bådar i alla fall gott för framtiden.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Lösning

Min härliga vän Moster Mjölgumpa var genast framme och kommenterade förra inlägget. Hon hade en lösning på mitt problem. Toppen! Hon är klurig, min kompis.

Om inlägget inte syns. Vänsterklicka och dra pekaren över hela inlägget, så syns det. Enkelt och bra! Tack vännen!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Konstigt

Är det bara min dator som är tokig, eller har andra samma problem som jag?

Jag kan inte se mitt senaste inlägg på skärmen. Det enda jag ser är en vit ruta och klockslaget för upplägget. Vad står på?

Jag fick ett meddelande om att Moster Mjölgumpa lagt en kommentar. Jag kan läsa den i mailet, men ser inte på skärmen att den finns. Otroligt lustigt!

Nåja, jag vet att inlägget kommer synas när jag lägger in nästa. Alltså detta!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Ingen sovmorgon

Min fina plan var att få sova gott denna gråa söndagsmorgon. Dottern har haft tre tuffadagar och var jättetrött. Jag räknade med att hon skulle sova länge. Kärleken jobbar hela helgen, och eftersom de hade tidig morgon idag, var det klart att han skulle sova på jobbet, för att inte störa mig idag.

Nu sitter jag här i soffan med datorn, teven och kaninerna som sällskap. Klockan är tjugo i åtta och jag har varit vaken över en timme. Suck! Så gick det med den sovmorgonen.

Men du... jag klagar inte. Det här är faktiskt minst lika skönt som att ligga under täcket. Jag var förmodligen ganska utvilad, eftersom jag vaknade självmant. Varför då ligga kvar och låta tiden bara rinna iväg? Nej, en god kopp te och ett (nästan) tyst hus... Det är melodin, det.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Step By Steps dansshow våren 2010

Ute är vädret så trist att man kan tro det blivit höst igen. Inne känns det ruggit och mörkt.

När man ska jobba kväll en lördag, känns dagen som en enda transportsträcka tills det är dags att ta på sig arbetskläderna och köra till jobbet. Jag vågar sällan ta på mig något stort att göra, eftersom det är stressigt att ha en tid att passa. Det ska hinnas med mat och dyl före passet. Då brukar det bli vanligt hemarbete istället.

Idag var ingen vanlig lördag. Jag SKA börja jobba kl 16, men jag har inte varit hemma och diskat-städat-tvättat... Jag fick en liiiiiten sovmorgon och en framdukad frukost (ibland är han underbar min Kärlek!!). Jag kunde ta det lugnt ett tag.


Kärleken for till jobbet och tog Dottern med sig för att släppa henne på Bokelundsskolan i Sölvesborg. Där vankades kl 11, ännu ett genrep inför eftermiddagens två dansshower.

Dottern dansar i föreningen Step By Step i gruppen Dancemix åk 4-6. Hon började i januari, efter att hon i höstas lagt av med fotbollen, och hon älskar det. Varje steg här hemma är ett danssteg. Hon går tillsammans med fyra klasskamrater... Linnéa, Johanna, Linn & Fanny. Den sistnämnda har dansat i flera år, så hon är så duktig att hon kan dubbla i gruppen Showdance åk 7-9.

Idag var jag på 13-föreställningen. Jag fick mamma & Elins pappa med familj med mig. Vi alla tyckte Dottern och alla de andra var jätteduktiga.

Som konferencier hade de lånat in MagicMarcus, som med sina skämt och kluriga trollerier, underhåll i pauserna, till mångas uppenbara glädje. Högljudda skratt ekade i skolans aula.

Nu ska jag byta om och köra till jobbet. Kl 17 börjar nästa dansföreställning, men den kommer inte att beskådas av någon från vår familj. Dottern hämtas istället efter avslutningen av min svärmor. sen får hon vara hemma hos dem och umgås med sina bonuskusiner hela kvällen.

Tills vi ses igen... KRAMEN!