En solig dag i Köpenhamn

Det gick förvånansvärt lätt att få upp Dottern och Kärleken idag. Jag hade redan fixat frukosten, som vi skulle ha med på tåget, när jag väckte dem. De gjorde sig klara på några få minuter. Jag har väl aldrig sett på maken.

Klockan kvart i sju traskade vi mot stationen, lagom trötta och fulla av förväntan. Solen sken och det var friskt och kallt. Vi var väl påklädda för att inte frysa. Allt såg ut att bli perfekt och det kunde ju inte bli sämre än Köpenhamnsvisiten i somras, då hela dagen regnade bort. Vi var rätt klädda då, men det var ändå lite trist. Idag hade vi beställt vackert väder och det skulle det bli.



Utflykten kunde ju inte börja på ett bättre sätt än att vi snubblade på hela Mjällby AIFs juniorlag på perrongen. Så gulsvarta som vi är i själen, så vaknade vi nu och tittade nyfiket efter Kärlekens kusinbarn och kanske en välkänd ledare. Jodå, grabben kom snart släpande på sitt bagage och log förvånat mot oss. Det var nog inte vad han förväntat sig. Men ledaren då...?

Självklart var Stefan Ekstrand med. Dottern jublade av lycka. Hon saknar verkligen honom, då han tagit tjänstledigt från skolan och tränar MAIF-pojkarna på heltid. Han kramade om Dottern och berättade att de skulle åka tåget till Köpenhamn och flyga ner till Italien på träningsläger. Vad häftigt, tyckte Dottern. Åka tåg till Danmark med Stefan. Det blir något att berätta för klasskamraterna på måndag.

Väl framme i den stora staden, letade vi upp en turistinformation och köpte två Köpenhamnskort. Med det sparar man alla transportkostnader inom stan och får massor av inträden gratis. Vi tog bussen till Charlottenlund och gick på Danmarks Akvarium. Kärleken fick sitt lystmäte stillat. Dotter var väldigt fascinerad av alla fula och konstig vattendjur. Jag tyckte det var trevligt att slippa stressa.

En solig dag i Köpenhamn, kan man bara inte undgå ett besök i vackra Nyhavn. Jag och Kärleken njöt av var sin Hof medan Dottern smuttade på en Coca Cola. Det var väldigt mycket folk ute. Jobbar ingen i Köpenhamn? Eller var det en massa turister?

Okej då, det blev en öl på Rådhusplatsen också. Man måste ju titta på folk där också. Det var fortfarande kallt, men de tjocka vinterjackorna gjorde sitt jobb och höll oss varma. Vi kunde njuta till fullo.

När vi tyckte att vi var klara med StorKöpenhamn tog vi Metron ut till Field´s i Örestad. Döm om vår förvåning när vi upptäckte att tåget inte har någon förare. Jodå, vi kollade båda ändar. Både Dottern och Kärleken tyckte det var fräckt att kunna sitta längst fram och ha full koll på tågets framfart.

På de stora shoppingcentret fick vi i oss mat och införskaffade salladsdressingen, som jag inte kan få tag i här hemma. Dottern letade upp Build-A-Bear, där hon äntligen kunde köpa den där nallen hon längtat efter och sparat av sin födelsedagspengar till. Jag bannar mig själv att jag inte kommit på detta koncept. Vilket enorm bra sätt att lura av folk pengar.

Tågresan hem kändes mycket längre än på morgonen. Dottern kelade med sin nya vän, medan jag och Kärleken fick kämpa med att hålla oss vakna. En liten tjej i tvåårsåldern drogs till oss och snart ville hon sitta i mitt knä hela tiden. Kärleken fick allergiska utslag och var rädd att vi skulle behöva ta henne med oss hem, då hon inte verkade bry sig om sin mamma och inte ville sätta sig i vagnen när det var dags att hoppa av i Kristianstad. Jag och Dottern tyckte det var mysigt att ha henne på besök. Hon var ju så söt och rolig.

Kl 22.15 klev vi in genom dörren hemma och jag tror Dottern somnade bara några minuter senare. Hon var helt slut. Jag var övertrött och började känna av RLS, men snart sov jag också. Det blev en underbar utflyktsdag med mina kära.

Tills vi ses igen... KRAMEN!