Step By Steps dansshow våren 2010

Ute är vädret så trist att man kan tro det blivit höst igen. Inne känns det ruggit och mörkt.

När man ska jobba kväll en lördag, känns dagen som en enda transportsträcka tills det är dags att ta på sig arbetskläderna och köra till jobbet. Jag vågar sällan ta på mig något stort att göra, eftersom det är stressigt att ha en tid att passa. Det ska hinnas med mat och dyl före passet. Då brukar det bli vanligt hemarbete istället.

Idag var ingen vanlig lördag. Jag SKA börja jobba kl 16, men jag har inte varit hemma och diskat-städat-tvättat... Jag fick en liiiiiten sovmorgon och en framdukad frukost (ibland är han underbar min Kärlek!!). Jag kunde ta det lugnt ett tag.


Kärleken for till jobbet och tog Dottern med sig för att släppa henne på Bokelundsskolan i Sölvesborg. Där vankades kl 11, ännu ett genrep inför eftermiddagens två dansshower.

Dottern dansar i föreningen Step By Step i gruppen Dancemix åk 4-6. Hon började i januari, efter att hon i höstas lagt av med fotbollen, och hon älskar det. Varje steg här hemma är ett danssteg. Hon går tillsammans med fyra klasskamrater... Linnéa, Johanna, Linn & Fanny. Den sistnämnda har dansat i flera år, så hon är så duktig att hon kan dubbla i gruppen Showdance åk 7-9.

Idag var jag på 13-föreställningen. Jag fick mamma & Elins pappa med familj med mig. Vi alla tyckte Dottern och alla de andra var jätteduktiga.

Som konferencier hade de lånat in MagicMarcus, som med sina skämt och kluriga trollerier, underhåll i pauserna, till mångas uppenbara glädje. Högljudda skratt ekade i skolans aula.

Nu ska jag byta om och köra till jobbet. Kl 17 börjar nästa dansföreställning, men den kommer inte att beskådas av någon från vår familj. Dottern hämtas istället efter avslutningen av min svärmor. sen får hon vara hemma hos dem och umgås med sina bonuskusiner hela kvällen.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Söndag i Nogersund

Vad gör man i Nogersund en helt vanlig söndag? Både jag och Kärleken är lediga från jobben och Dottern är hemma. Solen skiner och det är underbart väder ute.

Ja, vad man gör i övriga Nogersund idag, vet jag faktiskt inte. Jag antar att det pågår mycket påtande i trädgårdar, putsande på båtar och härliga vårpromenader. Hos oss gäller annat.

Teven står på med fotboll, fotboll, och åter fotboll. I brist på en bättre Allsvensk match, fick Canal+sändningen av AIK-DIF duga. Av två onda ting, var det bäst att DIF vann igen. Jag njuter av att AIK inte vinner. De kunde inte ens göra mål för egen maskin. Resultatet blev 1-2 och Djurgården gjorde alla tre målen. Imorgon gäller det att MAIF tvålar till IFK Göteborg hemma på Strandvallen och kniper tre nya poäng, så de inte börjar rasa i tabellen.

Kärleken jobbar för fullt med Dotterns rum. Det skulle renoverats under hans vinterledighet, men allt annat kom i vägen, så det har fått vänta. Nu är allt i full gång. Inom kort är alla lösa tapetbitar bortskrapade och han kan påbörja spackling av väggar och slipning av golv.

Själv har det blivit mycket arbete vid datorn som vanligt. Jag filar på flera intervjuer med MAIF-spelare och diverse andra figurer kring laget och föreningen.
Jag redigerar foton och sorterar mitt materiel i mappar, så det ska bli lättare att hitta framöver. Det borde göras oftare. Dock hinns det med lite roligt också. Jag har kameran nära till hands, så ett och annat klick blir det från mina fingrar trots match-fritt.

Dottern har fattat tycke för min kamera. Hon springer runt och fotograferar mest hela tiden. Kaninerna är ett hett villebråd, precis som växterna i trädgården. Hon plåtar det mesta. Jag undrar hur länge detta intresse ska hålla i sig.

Så kan en dag se ut i Nogersund...

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Första maj

Varje år hoppas jag på samma sak... att våren ska komma långsamt. Att jag ska hinna med.
Varje år blir det samma sak... det börjar långsamt, sen sker rena explosionen.
Idag, på första maj, var det otroligt härligt ute under dagens första del. Jag sögs ut av osynliga krafter. Kameran bara drogs med. Det gick helt enkelt inte att stanna inne.

I trädgården börjar allt vakna till liv. När vi i höstas fick högar med gamla lökar av svärföräldrarna, då de skulle stenbelägga sina rabatter runt huset, grävde vi ner dem på väl valda platser i hopp om att de skulle finna ny boplats.

Pärlhyacinterna fick omringa en liten täppa i utkanten av trädgården, där vi redan tidigare grävt ner liljekonvaljer som svärmor grävt upp hos sig. De små blå vårtecknen fick även omgärda mina älskade Super Star-rosor.

De mycket gamla påsk- och pingstliljorna fick bosätta sig i gräsmattan innanför infarten. Där står de bra tills vi vet var vi verkligen vill ha dem i framtiden. Kanske är det tulpaner som också ska växa där, kanske är det något annat.

I en annan del av tomten finns våra rabarber. Kärleken hade redan en massa knölar, som hela tiden förökar sig, men det hindrade inte mig att gräva upp min i Bromölla och ta den med mig när jag flyttade in. Den är av en annan sort. Den kommer igång snabbare på våren, men blir sen omsprungen av hans stora, bastanta plantor. Rabarber är så gott! Det får man inte för mycket av.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Gästerna lämnar

I flera år nu, har Kärleken haft gäster i sin trädgård. Eller jag ska kanske säga i "vår trädgård"... Jag är ju faktiskt delägare i fastigheten sen snart ett år tillbaka.

Nåja... Kärlekens farbror och kusin, med familjer, fick ställa en villavagn i Kärlekens stora, rymliga trädgård, då de har ett antal mil till den lilla fiskebyn på Listerlandet. Då farbrodern är uppvuxen här och sonen - Kärlekens kusin - tillbringat alla sina barndoms somrar här, var det en naturlig plats att vilja ha sitt sommarställe på.

För två år sen drog kusinen igång projektet att tillsammans med en av Kärlekens fastrar bygga en tvillingsommarstuga i byn. Familjerna blir större och större med åren och mer plats behövs, då alla älskar att vara här. Ja, vem gör inte det? Det är nära till havet, lugnt och stilla, vackert, och krypavstånd till Strandvallen, MAIFs hemmaborg.

Nu är det lilla huset - tvillingstugan - så gott som klart och för ett tag sen kunde de flytta in. Villavagnen blev överflödig. Den skulle säljas.

Det finns en seriös köpare till vagnen, så vi hoppas allt går i lås inom kort. Denna fina boning ska inte så obebodd. Nya trevliga människor måste sätta sin prägel på hemmet.

För att villavagnen ska kunna flyttas till sin nya boplats, måste draget fixas till. Kärleken och Svärfar förstärkte och svetsade så det stod härliga till. Nu är vagnen redo för transport.

Det har varit underbart härligt att ha släkten så nära. Vi kommer sakna huvudknopparna som passerar utanför vårt köksfönster eller vinkningarna när de går genom trädgården på baksidan. Aldrig någonsin har det varit besvärande. Vi har levt våra egna liv, men med glädjen av att ibland ha någon att slänga käft med när man upptäcker att båda hushållen planerar grillkväll. Vi har sträckt ut en hjälpande hand till varandra när det behövts. Vi har accepterat varandras privatliv. Vilken lycka att de kommer finnas inom räckhåll fortsättningsvis också... ett par hundra meter längre nerför gatan. Kramen till er!

Vad ska vi nu göra med all plats i norra delen av trädgården? Jojomen, där ska byggas ett nytt garage så småningom. Det som nu står i sydvästra delen, är inte ens värdigt att kallas vedskjul.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Dottern vill bli fotograf

Det går kanske i arv... mitt intresse för foto. Jag har alltid älskat att fotografera, men det har varit så dyrt genom åren. Efter den digitala kamerans intåg, har jag fått utlopp för mitt stora intresse.

Nu är det Dotterns tur att upptäcka allt det roliga i att föreviga det man ser. Hon fick en kamera på sin 10-årsdag, men den är sparsamt använd. Hon har varit periodare. Från början blev den bara liggande i sin väska i en låda, sen började hon med Bilddagboken på nätet och fick upp ett öga för fotografering. Dock dämpades det ganska snabbt.

Idag kliade det i fingrarna på den, snart, 12-åriga tjejen. Min systemkamera stod på köksbordet. Hon ville låna. Okej!

Jag blev glatt överraskad när vi tömde kamerans minneskort...

Vem vet... kanske håller intresset i sig... kanske inte...

Tills vi ses igen... KRAMEN!

På jobbet

Varje dag, vare sig jag är på jobbet eller ute i ärenden, så kommer jag på massor att skriva om i bloggen. Varje dag när jag kommer hem, så hinns det inte med, eller så orkar jag helt enkelt inte.

Jag vet inte hur många gånger jag suttit i kassan på jobbet eller stått i förbutiken och tänkt samma saker. Orden flödar i huvudet på mig. Ständigt samma tankar...

Hur orkar man gå omkring och alltid var sträv eller rent av sur? Det fullkomligt suger ju energi ur en. Varje dag möter jag människor som inte kan ge ett leende till oss i personalen eller till sina medshoppare. Dessa sura miner gör mig ledsen. Jag har alltid ett leende på läpparna. Det känns så skönt. Det ger mig energi att orka fastän det gör ont både här och där.

Vissa saker är en självklarhet för mig, oavsett om jag jobbar i matbutik eller är kund. Jag vill göra det så enkelt som möjligt för både mig själv och för personalen. Numera självscannar jag överallt. Det är toppen! Det spar tid, axlar och rygg, både för mig som kund och för personalen i kassan. När jag sitter i kassan, kommer det alltid kunder som bygger stora berg på bandet. Ingen tänker på merarbetet för kassörskan och att hennes axlar tar mycket stryk. Att jag skriver kassörskan, är att i "min" butik är vi bara kvinnlig kassapersonal. Det bästa man kan göra är att ställa varorna en och en på bandet och med ean-koden vänd mot avläsarsidan. Kan man sen underlätta för kassörskan med att lyfta upp stora, tunga varor för avscanning, istället för att lägga dem på bandet, är det toppen.

Naturligtvis har vi massor av supertrevliga, glada kunder i butiken. Massor! Det är dock trist att dessa få, som kommer och ska ha kompensation av oss, för att scannerhållaren är bortplockad från vagnen eller att den gnisslar och drar ojämnt, ska trycka ner ens humör. Det är trist när man inte kan förstå varför det är så långa köer en torsdags- eller fredagseftermiddag.

Jag gör mitt bästa att serva kunderna och vill alla väl. Jag försöker vara glad och tillmötesgående, trots vissa kyliga miner och syrliga kommentarer. Efter regn kommer solsken...

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Kompisar?

Tills vi ses igen... KRAMEN!