Lilly har kommit hem

Resan hem med den lilla gick bra. Vi har ingen transportbur, men vi hade gjort iordning en låda med handduk som underlag. Stckars lilla Lilly såg så liten och skrämd ut i lådan att jag inte hade hjärta att låta henne skaka i den. Jag tog upp henne och hade henne i famnen hela vägen hem.

Förutom ett litet stopp för toabesök och införskaffning av lite kvällsmat, gick resan snabbt hem.
Buren var iordninggjord. Det hade Kärleken sett till i sin iver att få hem ännu en kanin. Allt var fixat utom en matskål.

Lilly fick hälsa lite försiktigt på stoooooora Felix, som blev rädd i första skedet. Jag satt och gosade med henne lite innan hon fick undersöka sitt nya hem. Hon verkade finna sig väl tillrätta och började tugga på halmen, fastän det fanns färskt hö i buren. Jag tror hon kommer trivas hos oss.

Felix fick inte grepp om vad det var som hände. Han nosade och sökte. Han vädrade överallt. Något var på tok...

Till slut fick han korn på den lilla. Han hade ju redan smugit runt buren innan vi for iväg, men nu fanns det ju nya dofter i rummet. Gissa om han var både ängslig och nyfiken. Flera gånger stampade han varnande i golvet. Han gör så ibland om nätterna också. Jag vet inte om han ser spöken eller vittrar något farligt utifrån. Det är både skoj och lite kusligt.

Lite försiktigt vågade han sig fram till buren. Han vågade höja huvudet och titta lite ängsligt över kanten. Oj, oj... vad vad det?

Lilly åt och tassade omkring i sin boning. Sen la hon sig ner och vilade en stund. Det var ett härligt tecken på trivsel och lugn. Vi kunde andas ut.

När det var läggdags för oss vuxna, beslöt vi oss att ställa burarna intill varandra. Dels för att Felix skulle slippa vädra en annan kanin utan att kunna se henne, och dels för att vänja Lilly meddetsamma att Felix finns i huset. Det gick bra.

Fortsättning följer...

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Är trött...

...vansinnigt trött på att bli tagen för given.

Jag kan inte säga 'nej' och det vet de flesta. Därför blir de så att man ber mig om hjälp med sånt man vet att jag kan och brinner för. Jag nekar inte, utan kör nästan slut på mig själv istället, för att glädja alla. Det är bara så trist när man inte ens får ett tack.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

En ny familjemedlem

Hela vintern har Kärleken och jag pratat om att så småningom skaffa en kanin till. Jag var bestämd med att det skulle vara en vit lejonkaninhona. Det var en känsla jag hade.

Längre än så kom vi aldrig.

För en tid sen började min älskade sambo kolla efter annonser. Eftersom Felix, vår första lejonkanin, är född i februari, så räknade vi med att många uppfödare skulle få kullar under senvintern.
För ett par veckor sen, såg vi en annons från Skurup, där en hona fått fyra söta ungar, varav en nästan helt vit hona. Vi blev så sugna, men tyckte det var för långt att köra. Ungarna skulle kosta 400 kr/st, men det skrämde inte. Bara sträckan.
I tisdags slökollade Kärleken Blocket igen. Då fanns annonsen faktiskt kvar, men nu med bara en unge, den vita honan. De andra tre var sålda. Gissa om jag bestämde oss snabbt. Vi skulle köpa den. Att priset nu var sänkt till 200, gjorde inte ont.
Jag mailade och väntade... Igår förmiddag ringde Monica, mamma till uppföderskan Amanda. Lilly, som kaninen kallades, fanns kvar och vi var välkomna när vi ville. Som vanligt när vi har bestämt oss, så kunde vi inte vänta. Vi ville köra meddetsamma. Eftersom Amanda ville vara hemma när ungen lämnades över, fick det bli efter kl 18. Helt utmärkt, tyckte vi.
Kl 18.35 körde vi in på deras gårdsplan, strax norr om Skurup. Kl 18.40 var vi med en kanin till. Vi hade fått en Lilly. Ja, vi valde att behålla namnet. Det passar så bra. Välkommen till oss, Lilly!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Uppskruvad

Antingen är det omställningen till sommartid som spökar... eller är det Mjällby AIFs fina bortavinst ikväll som gjort mig pigg... Hur som helst är det lögn i hoppsan att somna.

Jag brukar lägga mig kl 22, eller åtminstone direkt efter Nyheterna, men pga MAIFs 3-poängare ville jag se alla sportsändningar med kommentarer kring matchen. Det var inte bra gjort av mig. Jag har tappat tråden med John Blund. Han måste varit förbi medan jag fortfarande satt i tv-soffan. Fanken åxå!!!

Nåja, jag får väl ta och räkna Ekenbergs mål... för Aspers insläppta går ju inte att räkna :)

Tills vi ses igen... KRAMEN!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hos frissan

Min häftiga hårfrisörska Veronica på Klipp&Klös i Bromölla håller på att lägga i extra gul färg i mitt MAIF-hår. Det blir sååååååå snyggt. Kan verkligen rekommenderas.

Tills vi ses igen... KRAMEN!


-Published by using iPhone.

Åh, vad jag älskar en riktig vinter!

Jag tömde kameran och fann dessa bilder. De är tagna ett par dagar före jul. Det var en ren njutning att åka runt på Listerlandet och se allt det vackra. Kärleken ställde så gärna upp som chaufför och hjälpte till att söka motiv.

Alla bilder är klickbara, så de blir större.

Dimbandet ovan marken ser nästan trollskt ut. Gav en skön känsla och en läcker bild.

Ståtligt sträcker sig vindkraftverken mot skyn.

Tejnabacken - på väg till Nogersund.

Skogshagen - nästan hemma.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Vit födelsedag - och lite minnen...

Jag fyllde år den 16:e december. Det är en dag som gått genom åren, som en dag alla lätt glömmer. Man har ju fullt upp med julstök och klappar. När jag var barn hade mamma fullt sjå att påminna släkten om denna tillgivelse. Själv hade jag nog gärna sett att den blev bortglömd. Jag är och har aldrig varit mycket för kalas och uppståndelse kring min egen person.

För två år sen fyllde jag jämnt, men den begivenheten flyttade jag till sommaren efteråt. Det blev mycket enklare så. Jag har inte visat bilder från denna roliga fest, men jag lovar att ta tag i detta. Några knutar har gjort att det gått i stå.

För ett år sen, när födelsedagen återgick till att vara en helt vanlig dag, trodde jag.., startade den med en rejäl skakning. Hela södra Sverige fick uppleva en jordbävning som mätte nära 4,8 på Richterskalan. Jag hade precis blivit väckt med frukost på sängen och presenter av Dottern och Kärleken. Vilken start på dagen! Vi trodde det var skjutövning på Rinkaby skjutfält. Haha!

Jaså, nu passar det att uppmärksamma mig. Hm... ;)

Den senaste födelsedagen, för tre veckor sen, hade jag ställt in. Jag jobbade som en tok före min dag och hade till på köpet lyckats få hela munnen full av blåsor. Jag var inte förkyld i övrigt, men i munnen florerade viruset. Jag skulle egentligen varit ledig denna enda dag den veckan, men det sket sig. Kollegan jag vickat för under måndagen och tisdagen, var sjuk även denna dag. Jag kunde inte säga nej. Klart jag jobbar :) Sån är ju jag.

Jag blev väckt som vanligt av min underbara lilla familj. Kärleken, som egentligen jobbade, hade kommit hem för att hjälpa Dottern med uppvaktningen. Det var så mysigt. En födelsedag med arbete och sen mys med familjen. Inget kalas och ingen uppståndelse. En dag helt i min smak.

Och så kom snön!!! På min födelsedag kom snön... och rejält dessutom. Kärleken fick skotta fram min bil. Jag njöt. Snö på min dag och innan jul. Vågade jag hoppas på en vit jul? Ja, det gjorde jag. Det kom mer och mer och mer. Det höll i sig. Vi fick en vit jul.

Tills vi ses igen... KRAMEN!