Skönt med skollov

Imorgon startar Höstlovet. Dottern ska visserligen ta tåget till sin pappa och vara där hela veckan, men det är skönt ändå.

Jag kommer sakna henne i massor. Jag skulle vilja ha henne hemma, så jag kan krama henne varje dag, nu när hon mår så dåligt. Jag är dock glad att hon ska bada, gå på fest och rida. Hon ska faktiskt rida onsdag till söndag. Det är skönt. Det gillar hon.

Det ska bli skönt med lovet, så vi får lite andrum. Alla problemen kommer rasa över oss tids nog igen. Då får vi ta itu med dem. Nu ska vi ha lov. Nu ska vi andas.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Varför inte?

Jag fick precis ett meddelande på Facebook. "Vännen" uppmanade mig att inte skriva på nätet om mina känslor kring Dotterns utsatthet. Att inte skriva om vad som pågår.

Varför inte?

Jag nämner inga namn. Jag hänger inte ut någon. Om någon känner sig träffad, kan jag inte hjälpa det. Varför ska jag svälja och gömma mig?

Jag var mobbad i många år från 6:an till början av gymnasiet. Jag hade ingen att luta mig på. Skolan hade inget mobbingteam. Jag vet att flera lärare såg vad som pågick, men valde att blunda. Jag vet inte om klasskamraterna förstod. Ingen sa något iaf. Jag vågade inte säga något hemma. Mamma skulle exploderat. Jag var rädd att det skulle bli värre. Idag önskar jag att jag berättat för henne. Hon är starkare än jag någonsin kommer vara. Hon hade vänt upp och ner på skolan tills allt var ok igen.

Jag vägrar låta min flicka genomlida fler år av ont i magen. Jag vägrar.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Orkar inget annat än gråta

Jag vill så gärna skriva av mig. Jag vill så gärna berätta. Men jag orkar inte. Jag vet inte var jag ska börja. Min flicka mår så dåligt och då mår jag också dåligt.

När Dottern kommer hem från skolan och säger att hon aldrig vill gå dit igen. Vad säger man då? Jag frågar vad som hänt och går nästan sönder när jag får höra att hon blir utfryst och får skit för att hon står upp för sig själv och kompisar.

Det finns så många händelser att skriva om, men jag orkar inte.

Jag kan snart inte räkna alla de gånger Dottern kommit hem och mått dåligt och gråtit sig till sömns.

Jag går sönder av oro.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Gratisreklam, men det bjuder jag på.

Jag har hittat en ny frukostfavorit. Jag är inte mycket för müsli, utan vill helst ha vanliga flingor till mjölken eller filen. Nu har jag dock snubblat över något riktigt gott.

En väninna stod i "min" affär och demonstrerade AXA:s nya krispiga müsli. Kärleken och Dottern smakade och ville ha. Det såg gott ut, men jag var inte sugen just då. Jag lovade dem att köpa när vi skulle veckohandla.

Eftersom de inte ville ha samma sort, var jag snäll och köpte dem båda. Det var ju inte så stora förpackningar och båda raringarna lovade att äta upp.

Nu har även jag provat dessa godheter. Jag upptäckte att jag gillar, gillar, gillar! Jag kan nästan inte välja favorit, men måste jag så blir det den röda. Jag äter dem med vaniljyoghurt eller A-fil. Gottigt! Vi har redan köpt hem paket nummer två av jordgubbsvarianten.

Varsågod AXA! Denna gratisreklam bjuder jag på.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Resan mellan natt och dag

Ikväll har jag fått en GLÄDJESPRUTA. Ett riktigt LYCKOPILLER! Jag har varit på världens mysigaste föreställning i Bokelundsskolans aula i Sölvesborg.

Särskolans bejublade teater/musikal hade ikväll nypremiär och jag var där. Det är jag jättelycklig över. Dessa härliga ungdomar fick mig att glömma alla krämpor och funderingar i mer än 1½ timmar. Tillsammans med Frank Ådal charmade de oss alla.
Borta var ryggont och huvudvärk. Borta var RLS och magsmärtor. Jag satt som förtrollad. Tack alla! Tack Tina för att du gjorde mig uppmärksam på detta! Tack!

Se ett litet trevligt inslag från Blekingenytt i SvtPlay.

Nu kommer jag sova gott. Jag vet med säkerhet att jag vill se nästa uppsättning med detta glada gäng, för jag är säker på att de kommer hitta på något. Sådana talanger gömmer man inte i en garderob.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Dags att åka hem - Turkiet dag 8

På torsdagen valde vi att behålla rummet ända till kl 17, istället för till kl 12, som var den normala utcheckningstiden. Vi kunde därför gå ner till poolen i lugn och ro, för semesterns sista bad och sen duscha på rummet utan att stressa. Det var skönt att packa och göra sig i ordning i vår egen lilla vrå.

Elin längtade hem så mycket att hon frivilligt sprang runt och plockade och fixade. Hon bäddade och hjälpte till, så vi kände inte igen henne. Det var galet.

Vi frångick alla rutiner när vi inte gick till stranden denna dag. Det blev även mat på hotellets restaurang i väntan på transfer till Antalya International Airport. När alla andra var dystra över att åka hem, kunde vi knappt vänta.

Turkietresan tog slut och det lär dröja innan det blir en charterresa igen. Vi har andra, större planer för semestern nästa år... eller kanske om 1½ år.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Sol, bad & lite shopping - Turkiet dag 7

Den som säger att man tappar allt vad rutiner heter på en semester, har aldrig varit på resande fot med fam Sandberg - Mattsson. Vi lyckades skapa rutiner, trots att vi lovat oss själva att inte göra det.
Vi hade bestämt att vi skulle inte ha måltider i biljettpriser, för vi ville inte vara bundna till hotellets serveringstider. Vi hade bestämt att vi skulle sova så länge vi ville, äta när vi ville och lägga oss när vi ville. Allt sånt som brukar vara på bestämda tider, skulle vi dissa under resan.
Hah... tji fick vi! Vi orkade sällan vara uppe längre än till 22-23 på kvällen. Endast fotbollskvällarna blev senare än midnatt. Vi sov aldrig längre än till kl 9, åt på normala tider och följde samma upplägg nästan varje dag. Vad trista vi är!

Så här sista hela dagen i Alanya, blev det, som vanligt, nästan 2 timmar vid poolen. Elin badade, Chrille badade & läste bok och jag bloggade och läste tidningar på nätet i min iPhone. Allt var som alla andra dagar. Enda skillnaden var att vi alla tre faktiskt började längta hem, så hemmavargar vi är.

Efter poolstunden vankades lunch på hotellrummet och efter lite vila gick vi till havet. Också detta var precis som vanligt. På vägen hem från stranden plockade vi upp mat, som vi slukade på balkongen. Ja, detta var också precis som nästan alla övriga dagar. Jag undrar om vi någonsin får något resesällskap.

Onsdagskvällen var i alla fall lite annorlunda. Vi gick ut för att kolla på utelivet och shoppa.

Redan första kvällen hade vi hittat en lagom stor affär med en mycket trevlig försäljare, som inte försökte dra in oss och tjata sig till en försäljning. Vi hade lovat honom att komma tillbaka senare under resan och det löftet höll vi. Vi hade ju sett några plagg som var intressanta.

När vi nu dök upp igen, blev Ali så glad att han bjöd på te och satt och pratade i en halvtimme. Plaggen vi eftersökte fanns och priset var t.o.m. lägre än vad jag tänkt pruta ner det till. Han sa att han inte gillade att ta ockerpriser. Han visste att nordbor inte gillar att man tränger sig på, så hans mentalitet var att presentera sig, men sen låta kunden själv bestämma om hans butik var värd att gå in i. Det var den. Enkelt att hitta, snygga kläder och då helsköne Ali, som jobbat i Helsingfors och rest i USA. Cool kille!

Tills vi ses igen... KRAMEN!