Jag väntar på att Dottern ska ringa.
Jag väntar på att Kärleken ska komma hem.
Jag väntar på att få äta middag tillsammans med familjen.
Jag väntar på att få köra till jobbet.
Jag väntar på att det ska bli söndag.
Dottern åkte till Åhus i förmiddags. Hon skulle genrepa för Lusseritten nästa lördag.
När allt var klart blev hon lämnad på Kärlekens arbetsplats för dusch och vidare skjuts till en kompis i Bromölla. Jag väntar på samtal från henne med bekräftelse att inga planer ändrats så här långt.
Kärleken jobbar ända till midnatt på måndag kväll, men han har det så väl förspänt att han kan komma hem och joura från soffan. Vi tar sällan vara på detta privilegie på vardagarna. Han har ju 5 mil enkel resa till jobbet. På helgen är det annorlunda. Då jag jobbar mycket helger och det ofta krockar med hans lediga, försöker vi spendera så mycket tid tillsammans som vi bara kan. Speciellt när Dottern är hemma.
Om Kärleken kommer hem ensam, så blir det en snabb, men mysig matstund tillsammans. Om han har båda flickorna med sig, blir det desto livligare. Underbart är det, vilket som...!
Vem längtar egentligen efter att få köra och jobba? Speciellt på en lördag? Inte jag i alla fall...
Nej, men det ska bli skönt att få kvällpasset överstökat och få komma hem till huset igen. Det innebär att... söndagen kommer närmre.
Framför mig har jag en söndag utan tider att passa. Jag behöver inte ställa klockan på morgonen. Jag behöver inte göra mina sysslor på tid eller i någon speciell ordning. Jag behöver inte bry mig om något annat än familjen. Åh, vad det ska bli skönt!
Tills vi ses igen... KRAMEN!
lördag 5 december 2009
Lördag förmiddag.
Jag känner mig lite ruggig.
Kanske beror det på huvudvärken.
Kanske beror det på att jag inte kommit igång med något idag.
Kärleken smög upp kl 6 imorse, för att köra till jobbet i Åhus. Det ska lotsas in båtar till hamnarna, vare sig det är dag ellet natt, vardag eller helg.
Vi halv-nio-tiden steg jag upp för att få igång Dottern. Det är "vår" helg med henne, men hennes pappa ville låna... Hon har börjat rida varannan lördag - under hans helger - och idag skulle de genrepa för Lusseritten nästa helg. Klart jag inte kunde hindra henne från att vara med och öva. Jag är ingen elak mamma.
Jag ska jobba ikväll, med start kl 16. Innan dess skulle jag vilja hinna lite i hemmet. Det ser dock vääääldigt dåligt ut. Jag kommer inte till skott.
Jag behöver byta köksgardinerna. Jag behöver stryka dukar till matrummet och de båda tv-rummen. Jag behöver tvätta. Så trist, så trist!
Äsch, jag tror jag skiter i det idag. Jag tar en Lena-dag. En egentidsdag.
Det är ingen som tar jobbet ifrån mig. Imorgon är jag helledig. Då kan jag feja utan avbrott.
Japp, så gör jag.
Det är ingen som tar jobbet ifrån mig. Imorgon är jag helledig. Då kan jag feja utan avbrott.
Japp, så gör jag.
Tills vi ses igen... KRAMEN!
torsdag 3 december 2009
Felix på upptäcksfärd
Vi kan inte annat än älska och förundras över vår mysiga kanin
Han kallas numera "rabbicat". Juan Robledo tycker Felix är mer som en katt än en kanin.
Tills vi ses igen... KRAMEN!
- Posted using BlogPress from my iPhone
På väg till älskade Småland
Dottern spelar Nintendo DS under tråkiga färden till Växjö. Ibland måste man följa med, vare sig man vill eller inte. -
Se mer på http://askadaren.blogspot.com
Tills vi ses igen... KRAMEN!
Posted by using BlogPress from my iPhone
måndag 16 november 2009
Att jag aldrig lär mig
Gång på gång går jag på samma nit. Jag lär mig aldrig.
Somliga säger att jag är för snäll. Andra tycker jag är dum. Dum mot mig själv.
Jag kan inte svara på varför det alltid blir så här. Jag kan bara inte säga nej.
Jag hoppas jag tar det till mig denna gången och lär mig av misstaget. Jag är för god för att bli behandlad hur som helst. Jag är värd lika mycket som alla andra.
Tills vi ses igen... KRAMEN!
Somliga säger att jag är för snäll. Andra tycker jag är dum. Dum mot mig själv.
Jag kan inte svara på varför det alltid blir så här. Jag kan bara inte säga nej.
Jag hoppas jag tar det till mig denna gången och lär mig av misstaget. Jag är för god för att bli behandlad hur som helst. Jag är värd lika mycket som alla andra.
Tills vi ses igen... KRAMEN!
söndag 15 november 2009
Minnen - del 2
Ett fint minne... min Kalmar-klass.Jag sitter på golvet, längst till vänster.
Vem Lasse är..? Det säger jag inte. Men...
Han är ganska liten och söt. Brunhårig och har rutig skjorta.
Han står inte upp.
Tills vi ses igen... KRAMEN!
Minnen... bra och dåliga - del 1
Under hela mitt liv har jag haft en känsla av att inte duga.
Visst... jag har varit pratig och lite väl öppen, men det gällde inte alltd. Som barn hade jag svårt att armbåga mig fram och ta för mig. Jag höll mig gärna i bakgrunden.
Mina barndomsminnen är starka. På alla plan. Jag minns mycket av familj och släkt. Hur jag blev behandlad. Vad som hände runt mig. Det är oftast härliga minnen, men ibland ger de mig kalla kårar. Somliga minnen är inte så roliga. Jag kände mig ofta missförstådd och hånad. Kanske var det inte så man menade att behandla mig, men så yttrade sig handlingarna i min lilla hjärna. Jag teg och svalde. Jag har svurit att aldrig låta någon behandla min flicka så.
Skolan... jag gick de första 5 åren på Bergaviksskolan i Kalmar, innan vi flyttade ner till nordöstra Skåne. I Kalmar var jag nog mest sedd som den lilla... den som man skulle akta... den som inte var lika mogen som de andra. Min första fröken, Eva - som tyvärr flyttade efter tvåan - var underbar. Hon tog hand om mig. Hon såg till att de andra, lite större barnen, inte struntade i lilla mig. Jag fick ganska bra vänner. Ingen bästis, men bra vänner.
Min klass var väl en helt vanlig klass. Vi hade lektioner som alla andra, raster som alla andra, fritidsintressen som alla andra och kompisgäng som alla andra. Jag minns att jag umgicks med flera i klassen och kanske någon från annat håll. Jag var som de flesta.
När det blev dags att ha "partyn" hemma - leka "ryska posten", "sanning eller konke" mm - var jag inte som alla andra. Jag var helt plötsligt inte en i gänget. Jag var för liten, sa man. En tjej i klassen sa uttryckligen ifrån till mig att jag inte var stor nog att vara med på deras fester, trots att de flesta var bjudna. Nej, det var bara för de populära och lite mer mogna. Jag var huvudet kortare och klenare än klen. Jag såg inte ut att vara lika gammal.
Jag var väldigt förtjust i en pojke i klassen. Han var liten och söt. Spelade fotboll och hade massor av vänner. Han var populär, men förstod det nog inte. Han var snäll, men ganska tyst. Jag minns inte att jag pratade många ord med honom. Han, Lasse, var alltid självskriven på dessa partyn. Jag tror inte han och de andra killarna hade någon uppfattning om varför jag inte var där. Jag umgicks ju med de flesta av tjejerna i vanliga fall, men kunde ju ha en anledning till att inte vara med.
Under vintern i femman, innan jag sen flyttade, blev jag faktiskt medbjuden på en fest. Egentligen skulle jag väl tackat 'nej' av ren stolthet, men jag visste ju vad som var på gång, så jag så chansen att visa att jag minst lika stor som de andra.
Jag blev lite av festens medelpunkt. Jag fick visa att jag kunde dansa, showa och ha lika kul som alla andra. Jag var rolig och inte tillbakadragen. Jag satte den "fina" tjejen på plats. Jag njöt.
Snart blev det dags att flytta. Klassen hade samlat ihop till en present, som jag skulle få. Alla var ledsna. Jag förstod ingenting.
Jag blev sjuk sista veckan. Förkylningsinfluensa med hög feber. Klassens firande kom av sig. Jag fick min present i all hast och man fick inte riktigt säga 'hej då'. Lite trist, faktiskt.
En eftermiddag innan flyttlasset skulle gå, ringde det på dörren hemma. Jag svimmade nästan när mamma ropade på mig. Utanför stod de fyra populäraste pojkarna i klassen. De var nervösa och molokna. De fick komma in.
Jag darrade och ville sjunka genom golvet. Jag var toltalt ovan vid sånt här. Inga pojkar brukade komma hem till mig. Vad hände?
Mange, Jocke, Jussi och... Lasse var ledsna över att jag skulle flytta. De hade varit inne i stan och köpt en egen present till mig. Ett litet gulligt gosedjur. Jag har det kvar än idag.
Pojkarna satt i vårt finrum och pratade med mig. Det gick inte så bra. De grät, men försökte dölja det. Jag grät.
Vi flyttade ner till Skåne...
Tills vi ses igen... KRAMEN!
Visst... jag har varit pratig och lite väl öppen, men det gällde inte alltd. Som barn hade jag svårt att armbåga mig fram och ta för mig. Jag höll mig gärna i bakgrunden.
Mina barndomsminnen är starka. På alla plan. Jag minns mycket av familj och släkt. Hur jag blev behandlad. Vad som hände runt mig. Det är oftast härliga minnen, men ibland ger de mig kalla kårar. Somliga minnen är inte så roliga. Jag kände mig ofta missförstådd och hånad. Kanske var det inte så man menade att behandla mig, men så yttrade sig handlingarna i min lilla hjärna. Jag teg och svalde. Jag har svurit att aldrig låta någon behandla min flicka så.
Skolan... jag gick de första 5 åren på Bergaviksskolan i Kalmar, innan vi flyttade ner till nordöstra Skåne. I Kalmar var jag nog mest sedd som den lilla... den som man skulle akta... den som inte var lika mogen som de andra. Min första fröken, Eva - som tyvärr flyttade efter tvåan - var underbar. Hon tog hand om mig. Hon såg till att de andra, lite större barnen, inte struntade i lilla mig. Jag fick ganska bra vänner. Ingen bästis, men bra vänner.
Min klass var väl en helt vanlig klass. Vi hade lektioner som alla andra, raster som alla andra, fritidsintressen som alla andra och kompisgäng som alla andra. Jag minns att jag umgicks med flera i klassen och kanske någon från annat håll. Jag var som de flesta.
När det blev dags att ha "partyn" hemma - leka "ryska posten", "sanning eller konke" mm - var jag inte som alla andra. Jag var helt plötsligt inte en i gänget. Jag var för liten, sa man. En tjej i klassen sa uttryckligen ifrån till mig att jag inte var stor nog att vara med på deras fester, trots att de flesta var bjudna. Nej, det var bara för de populära och lite mer mogna. Jag var huvudet kortare och klenare än klen. Jag såg inte ut att vara lika gammal.
Jag var väldigt förtjust i en pojke i klassen. Han var liten och söt. Spelade fotboll och hade massor av vänner. Han var populär, men förstod det nog inte. Han var snäll, men ganska tyst. Jag minns inte att jag pratade många ord med honom. Han, Lasse, var alltid självskriven på dessa partyn. Jag tror inte han och de andra killarna hade någon uppfattning om varför jag inte var där. Jag umgicks ju med de flesta av tjejerna i vanliga fall, men kunde ju ha en anledning till att inte vara med.
Under vintern i femman, innan jag sen flyttade, blev jag faktiskt medbjuden på en fest. Egentligen skulle jag väl tackat 'nej' av ren stolthet, men jag visste ju vad som var på gång, så jag så chansen att visa att jag minst lika stor som de andra.
Jag blev lite av festens medelpunkt. Jag fick visa att jag kunde dansa, showa och ha lika kul som alla andra. Jag var rolig och inte tillbakadragen. Jag satte den "fina" tjejen på plats. Jag njöt.
Snart blev det dags att flytta. Klassen hade samlat ihop till en present, som jag skulle få. Alla var ledsna. Jag förstod ingenting.
Jag blev sjuk sista veckan. Förkylningsinfluensa med hög feber. Klassens firande kom av sig. Jag fick min present i all hast och man fick inte riktigt säga 'hej då'. Lite trist, faktiskt.
En eftermiddag innan flyttlasset skulle gå, ringde det på dörren hemma. Jag svimmade nästan när mamma ropade på mig. Utanför stod de fyra populäraste pojkarna i klassen. De var nervösa och molokna. De fick komma in.
Jag darrade och ville sjunka genom golvet. Jag var toltalt ovan vid sånt här. Inga pojkar brukade komma hem till mig. Vad hände?
Mange, Jocke, Jussi och... Lasse var ledsna över att jag skulle flytta. De hade varit inne i stan och köpt en egen present till mig. Ett litet gulligt gosedjur. Jag har det kvar än idag.
Pojkarna satt i vårt finrum och pratade med mig. Det gick inte så bra. De grät, men försökte dölja det. Jag grät.
Vi flyttade ner till Skåne...
Tills vi ses igen... KRAMEN!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)