söndag 4 november 2007

Tänk vad man glömmer fort.

Jag har tillbringat hela höstlovsveckan i sambons hus i den lilla fiskebyn vid kusten. Det har varit otroligt lugnt och fridfullt, som balsam för själen. Jag har helt glömt bort ett stort irritationsmoment i lägenheten. Nu är jag tillbaka igen och allt det lugna är som bortblåst. Jag sitter här och blir arg.

När jag packade väskan för den lilla semestern, var jag ordentligt irriterad på störningsmomentet i taket. Jag köpte denna underbara lägenhet i somras och fick veta att det är väldigt lugnt i huset och närliggande kvarter. Jag hade bara hört gott från andra som kände till området. Tjejen som sålde lägenheten berättade att i lägenheten ovanför bor en familj av utländsk härkomst och med äganderoll i pizzerian i huset bredvid. De har en liten pojk, som i spädbarnsålder, varit väldigt skrikig. Hon hade fått klaga både direkt till dem och till värden, flera gånger och sen lugnade det ner sig. Vad jag inte fick veta var att numera springer han istället...

Ja, ungen springer fram och tillbaka i lägenheten från morgon till kväll. Han börjar kl 6-6.30 och håller på till närmre midnatt. Jag håller på att bli tokig. Jag hör hans klampande över mitt huvud vart än i lägenheten jag går. Jag antar att jag skulle klagat för längesen, men snäll som jag är, så låter jag det bero. Jag hoppas väl att det går över.

Tyvärr tror jag inte att det gör det. Jag ser föräldrarna bära och kånka sin son, så fort de går ut, eller så sätter de honom i vagnen. Han får ju inte gå själv utomhus. Inte undra på att han springer. Stackars pojke! Det är inte hans fel, men det är honom jag blir irriterad på, trots allt.

Jag har fått veta att det hörs i övriga huset också, så kanske blir det ändring någon gång. Jag ska i alla fall överväga att säga ifrån. Det måste jag ju.

Tills vi ses igen... om jag orkar... KRAMEN!

1 kommentar:

Moster Mjölgumpa sa...

Tomtar på loftet kan man väl stå ut med, men gaseller......