Skoljoggen 2007

Vilken härlig morgon! Det var dags för Skoljoggen 2007 och min dotter skulle springa. Det är en årlig företeelse i skolorna runt om i landet och samtidigt samlar de i en springslant till Barncancerfonden. Förra året var över 500.000 barn med. Jättebra! Insamlingen är frivillig, men jag tycker det går till ett behjärtansvärt ändamål, så jag skänker gärna vad jag kan.
Barnen verkade taggade när de dök upp i skolan. Många hade, precis som min dotter, redan träningskläderna på sig. Varför stressa och trängas i omklädningsrummet två gånger, när man kan reducera det till en gång? Alla årskurser mellan 0 och 5 skulle ju vara med samtidigt.


Den motiverande och inspirerande gymnstikläraren Agnetha satte fart på blodcirkulationen med gemensam uppvärning på skolgården. Alla barnen var engagerade. Solen började tränga fram i diset och det skulle bli en riktigt fin dag.

För att det inte skulle bli kaos och olyckor vid starten, hade klasserna samlats årskursvis och skulle starta så. Femmorna sprang först och de allra minsta promenerade sist.

Jag var för dagen iklädd en svettluktande, orange träningsväst och var placerad längs banan som funktionär. Jag fick perfekt vy över de startande barnen. Man ville verkligen inte komma i vägen för dem. Vilken tävlingsanda, trots att det inte var någon tävling!

Vilken spurt! Dottern har så brått in i mål att hon sprang ifrån kameran. Duktigt tjejen!

En stooor applåd till alla barn som gjort sitt bästa idag. Det spelar ingen roll om de sprungit eller promenerat. De viktiga är att de rör på sig och njuter av att vara utomhus så mycket som möjligt!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Njutning

Vad gör man när man är deppig över en urusel fotbollsmatch? Vad gör man när solen skiner inbjudande? Jo, då tar man fram hojen och kör en lång runda, helt utan mål och tider att passa.
Min kärlek har semester och har slitit hårt de senaste två veckorna. Igår var vi på världens sämsta fotboll mellan Bunkeflo och Mjällby AIF och fick åka hem med skägget i brevlådan. Idag har han verkligen gjort sig förtjänt av en lång härlig mc-tur. Njut, min kärlek!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Fotboll, tappra mammor och åter fotboll...

... det är livet, det.
Idag var det rejält kallt när träningen skulle börja. Flickorna blev snabbt varma av uppvärmningen, men jag frös som en hund. Jag skulle sitta där i 75 minuter, vilket redan då kändes som en evighet.

Tjejerna gjorde bra ifrån sig och hade jätteroligt. Att de idag blev tränade av en "vikarie", en i vanliga fall ivrigt påhejande pappa, gjorde ju inte saken sämre. Vi, mammor, som trotsade kylan och troget tittade på våra ögonstenar, fick många glada skratt då Stefan var så där laaagom aktiv. Tur att tjejerna var kapabla att köra på ändå.

Det var väldigt skönt att komma hem igen, efter att ha plågats av kalla vindar vid den blåsiga fotbollsplanen. Vad gör man inte för sitt barn? Det gick ju inte så bra för damlandslaget i VM, så vi måste hjälpa till att fostra fram kommande generationers spelare. Jag ser massor av potential i våra grönvita tjejer. GO GIRLS!

Det var inte slut med fotbollandet när vi kommit hem. Tidigare under dagen hade dottern och jag köpt en ny taklampa till hennes rum. Vad var mer passande i vår familj än en stor fin fotboll?

Jubel! Nu lyser det fint i hennes rum.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Syslöjd

Nu börjar dottern bli stor. Hon har börjat tredje klass och har för första gången fått slöjd på schemat. Höstterminen spenderar hon med nål och tråd i hand. Igår kom hon hem med sin första produkt. En söt filtgubbe. Den ska hon ge till sin nyfödda lillasyster (hos sin pappa!!). Därför ville jag föreviga denna kreativitet. Vad månne komma härnäst?
Jag minns inte att jag hade slöjd i tredje klass? Nog börjar jag bli till åren kommen, men inte kan jag väl ha glömt om det var så. Jag tror jag hade slöjd första gången i sexan eller sjuan.
Nåja, det är väl inte så noga. Nu väntar jag bara på att lilla damen ska bli så kunnig att hon fixar alla gardiner framöver =)

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Sambons stora kärlek

Jag trodde i min enfald att jag var den enda i min stora kärleks liv. Tyvärr har jag under det gångna året fått inse att jag har konkurrenter om förstaplatsen.
Största hotet är denna skapelse. En Triumph Bonneville T100 -03. Han vårdar verkligen denna "dam" som en gudinna. Han blir lyrisk när han får chans att ta ut henne och köra en runda. Han glömmer tid och rum när han är ute och kör. Jag har inte en chans mot henne.

Nästa stora hot är Nimbusen. Min favorit i denna karusell. Hon är helt underbar. En 26a från 1971 med teak- och mahognyinredning. Jag kliver gärna åt sidan för henne, då hon skänker mig lika stor glädje som hon gör för Kärleken. Vi är goda vänner hon och jag.

Tyvärr har hösten gjort sitt intåg och det blir inga fler turer på sjön. Evelina ska nattas och få sova gott hela vintern.

Tills vi se igen... KRAMEN!

Suck... söndag kväll

Jaha, så har helgen sprungit förbi och vad har jag gjort...? Ingenting! Jag har faktiskt gjort absolut ingenting av värde.
Dottern skulle spelat match igår fm (fotboll), men den blev inställd och flyttad framåt några veckor. Mina favoritpojkar i Mjällby AIF spelar bortamatch denna gång, så jag hade inte heller det att hålla reda på. Det blev således att jag inte behövde passa någon tid alls detta veckoslut. Vilken konstig känsla!
Kärleken (sambon) har varit så himla produktiv. Han har tömt blomkrukor och rensat odlingsbädden. Han har tränat dottern i fotboll hemma på gräsmattan. Han har hjälpt sina föräldrar att tömma deras vind på gammalt skräp. Han har varit på soptippen. Han har hjälpt släktingar resa väggar i deras husbygge. Mm, mm....
Vad har jag gjort? Läst bloggar, lagt patienser, spelat Taipei, pratat i telefon...
Jo, jag har faktiskt lagat lite mat. Bra va?!
Kärleken säger att man får ta en sån helg då och då, men jag känner att jag måste rycka upp mig tills imorgon. Jag ska göra nytta igen. Hoppas jag...
Tills vi ses igen... KRAMEN!

Äntligen fredag

Dagarna och veckorna springer iväg. Jag hinner nästan inte med. Trots det är jag glad att det är fredag, så jaga kan packa ihop och dra till HUSET. Jag älskar min nya lägenhet, men när jag får komma till HUSET, slappnar jag av och håller helg. Inga förpliktelser där känns betungande. Jag tar allt i min takt och när jag känner för det.
HUSET är min oas i tillvaron. Där mår jag som en prinsessa. HUSET fyller mig med glädje och tillfredställelse. HUSET har själ och historia. HUSET är en del av vår familj. Här ska vi skapa nya minnen och ett härligt liv tillsammans, min dotter, sambo och jag.
Tills vi ses igen... KRAMEN!

Nöjd

Jag känner mig så nöjd med dagen. Jag tvättade 5 maskiner och fick allt torrt. Det mesta hittade sin plats i garderoberna, bara lakan och dyl är kvar. Det behöver jag hjälp med att vika.
Jag har även packat upp flera kartonger, som glott snett på mig sen vi flyttade. Det blev stor skillnad i rummet.
Nu har jag slagit mig ner i soffan med en stor rom&cola. Njutbart! Jag skyller på värken och att värktabletterna är slut =)
Tills vi ses igen... KRAMEN!

Denna eviga tvätt

Jag fick tvättid redan idag. Jag som målat upp skräckscenariot att det skulle bli om 2 veckor. Det är nämligen fullbokat hela nästa vecka.
Tack och lov har jag nu redan kört tre maskiner, så jag kommer nog ta mig igenom större delen av tvätthögen innan jag måste lämna över till nästa person. Det kommer verkligen ta tid att vänja sig vid att inte ha egen tvättmaskin.
Dags att tänka på något annat. Disken t.ex.....

Måste samla kraft

En morgon som alla andra. Samma rutiner. Samma tjat. Enda skillnaden är att jag slapp skjutsa dottern till skolan. Det gjorde sambon. Jag kunde plocka undan efter frukosten och sen vila en stund till. Det behövdes idag.
Vaknade med en gräslig huvudvärk. Har bråkat en del med dotterns pappa på sistone och har en längtan efter arbete. Värken har gjort sjukskrivningen olidligt lång. Ska börja arbetspröva, men vet inte var och inte när.
Nu är det dags att göra lite nytta. Tömma de kartonger som fortfarande står oöppnade efter flytten i somras. Det blir svårt att hitta utrymme för innehållet, men det ska gå. Jag måste fixa tvättid också. En riktig omställning att behöva gå till en gemensam tvättstuga, efter att ha varit van att kunna tvätta när som helst i förra lgh. Nåja, det ordnar sig.
Vi trivs otroligt bra i nya bostaden och kan säkert mysa mycket här under hösten och vintern. Vi har ju huset att fly till om helgerna.
Tills vi ses igen... KRAMEN!