Tre månader har gått. Tre månader har sprungit fram, men saknaden vilar tung i mitt hjärta.
Mamma, jag önskar att du var här.
Mamma, varför fick du inte leva vidare som en frisk och glad pensionär?
Mamma, jag saknar dig så det gör ont!
Livet går naturligtvis vidare och jag lever mitt liv för mig själv och mina nära och kära. Mamma hade inte velat något annat. Hon ville att vi skulle vara lyckliga. Jag lutar mig på tanken att mamma slipper vara sjuk och leva ett liv med cellgifter och isolering. Det förtjänade hon inte.
Mamma, jag tänker på dig hela tiden.
Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.
Jag älskar dig!
Tills vi ses igen... KRAMEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar