Förutom ett litet stopp för toabesök och införskaffning av lite kvällsmat, gick resan snabbt hem.
Buren var iordninggjord. Det hade Kärleken sett till i sin iver att få hem ännu en kanin. Allt var fixat utom en matskål.
Lilly fick hälsa lite försiktigt på stoooooora Felix, som blev rädd i första skedet. Jag satt och gosade med henne lite innan hon fick undersöka sitt nya hem. Hon verkade finna sig väl tillrätta och började tugga på halmen, fastän det fanns färskt hö i buren. Jag tror hon kommer trivas hos oss.
Felix fick inte grepp om vad det var som hände. Han nosade och sökte. Han vädrade överallt. Något var på tok...
Till slut fick han korn på den lilla. Han hade ju redan smugit runt buren innan vi for iväg, men nu fanns det ju nya dofter i rummet. Gissa om han var både ängslig och nyfiken. Flera gånger stampade han varnande i golvet. Han gör så ibland om nätterna också. Jag vet inte om han ser spöken eller vittrar något farligt utifrån. Det är både skoj och lite kusligt.
Lite försiktigt vågade han sig fram till buren. Han vågade höja huvudet och titta lite ängsligt över kanten. Oj, oj... vad vad det?
Lilly åt och tassade omkring i sin boning. Sen la hon sig ner och vilade en stund. Det var ett härligt tecken på trivsel och lugn. Vi kunde andas ut.
När det var läggdags för oss vuxna, beslöt vi oss att ställa burarna intill varandra. Dels för att Felix skulle slippa vädra en annan kanin utan att kunna se henne, och dels för att vänja Lilly meddetsamma att Felix finns i huset. Det gick bra.
Fortsättning följer...
Tills vi ses igen... KRAMEN!
1 kommentar:
HAha, nu har ni det snart som vi. Fast jag har tre burar och 4 djur. Å andra sidan är marsvinen något mindre så det kanske blir oavgjort;-))
Kramen
Skicka en kommentar