Fortsätter plocka knivar

Nästan ett dygn har gått sen jag blev fullkomligt förödmjukad av ledare och föräldrar i min Dotters fotbollslag, Edenryds IFs F98. Jag kan fortfarande inte förstå varför jag får bära hundhuvudet för soppan som uppstått.

Tack alla ni, goda vänner, både inom laget och andra, som hört av er och stöttat. Jag uppskattar det enormt mycket.

Jag vet att några inte fått tag i mig och undrar vad som står på. Jag ska berätta...

Vi kan kalla berörd personer tränare 1, 2 och 3 resp MAMMAN.

I vintras tog tränare 1 för laget ett beslut att kliva åt sidan, då han insåg att hans fotbollskunskaper nått sin kulmen och att det behövdes nya friska tankar, som kan föra flickorna framåt.
Ett förslag, som även kommit upp tidigare, återkom.
Det var att en av papporna i laget, som har stor erfarenhet av coachning och som har enorma kunskaper, kunde tänka sig att ta över rollen.Tränare 1 skulle fortsätta som lagledare och lagpappa, medan den "nya", tränare 3, tillsammans med tränare 2 skulle ta över träningen.

En del tvivel och motsträvigheter kom från tränare 2. Kanske kände han sig hotad i sin ledarroll, då hans fotbollskunskaper också är begränsade.

Hur som helst, så blev pappan till slut en coach igen och vi trodde allt var frid och föjd.Då kom nästa smäll.

Vi hade några 97-or i laget, pga att det inte finns något lag för dem i föreningen. Nu hade de blivit tillfrågade att gå upp i F94, som var i stort behov av fler tjejer. Många av oss föräldrar blev chockade, då det handlar om 5 st och det skulle gräva ett stort hål i vår laguppställning. Det blev mycket snack. Tränare 2 hotade att sluta och vissa föräldrar ville inte att 97-tjejerna skulle få alternera mellan lagen. Situationen var helt galen. Jag ska villigt erkänna att jag ett tag lutade åt ena hållet, men det berodde helt och hållet på missuppfattning. Tränare 2 hade piskat upp stämningen och börjat bojkotta folk hit och dit. När alla kort låg på bordet, kunde vi föräldrar se sanningen i vitögat och inse att han gjort allt för sin egen vinnings skull.

Ett beslut togs att de fem tjejerna skulle få spela boll i vilket lag de ville och tränarna ur båda lägren kunde använda dem om de kunde samarbeta.Några dagar senare skulle vi få erfara att två av tjejerna tagit beslutet att helt och hållet återvända till vårt F98-lag.Nu trodde vi att allt var som vanligt igen och vi kunde se framåt. Men inte då...

För en kort tid sen hörde jag att ett par beslut för lagets räkning tagits av tränare 1 & 2 och de hade helt struntat i att samtala med tränare 3. Det gjorde flera av oss upprörda, men eftersom allt redan var överspelat kunde vi inget göra.

I förra veckan kom tränare 1 i dispyt med den nya om en situation efter en match. Ingen av oss andra föräldrar fick veta något förrän händelsen var så gott som utagerad, trodde vi. I smyg skulle tränare 1 & 2 ha "sagt upp sig" som tränare till föreningens styrelse. Åtminstone har tränare 1 sagt det till en pappa i laget. Den här pappan har i sin tur frågat en annan mamma om hon visste något. Denna mamma blev paff och gick raka spåret fram till tränaren och frågade vad som står på. Han förnekade allt.

Fler föräldrar började då bli undrande, däribland jag. Jag körde dock hem ganska snabbt efter träningen och hörde inte de vidare samtalen. Jag trodde det skulle blåsa över, så jag glömde de hela.

Döm om min förvåning när jag sen under samma kväll, i torsdags, fann ett mail i min box, från tränare 1, där han skrev att han skulle sluta helt. Jag kunde inte låta bli att svara, då jag tyckte det var det enda rätta att göra. Jag öste lovord över honom och tyckte situationen var trist. Jag sa också att jag hoppades att de tre huvudfigurerna skulle kunna komma överens, så vi kunde blicka framåt. Jag ville inte att laget skulle ta flera steg bakåt. Tjejerna gör så himla bra ifrån sig och är vana vid sitt spel och att vinna mycket. Då ville jag inte att man skulle laborera för mycket under matcherna utan låta positionsändringar ske på träningarna. Där kan man matcha fram fler tjejer till olika positioner, så det finns fler avbytare vid sjukdomar och skador. Jag ville inte heller att det skulle vara för mycket lekstuga på träningarna. Tjejerna är så duktiga nu att de behöver mer att bita i. Seriös träning kan också vara rolig.

Nu föll det sig så att tränare 1 skickade ytterligare ett mail till oss föräldrar. I det hänvisade han till sånt jag skrivit - utan namn - men i negativ ton. Han hade alltså valt att tolka mitt svar på avigt sätt. Jag kände mig tvungen att svara igen. Denna gången precis lika snällt och konstruktivt som innan, men även det låg mig i fatet.

På fredagskvällen ringde MAMMAN ur laget och ställde flera frågor om vad som hänt. Jag svarade vad jag hört och sa inga negativa saker om vare sig tränare 1 eller 2. Min sambo satt bredvid och hörde hela samtalet, och det var verkligen tur...

Igår var det föräldra-/krismöte efter träningen. Där skulle egentligen bara snackas om hur vi skulle gå framåt, men naturligtvis drogs hela den här stormen upp. Jag var sjuk och kunde inte närvara, men min sambo och Dottern var där. Det dröjde inte länge förrän skulden var lagd på mig. Kanske trodde de att jag var ett enkelt byte då jag inte var där, eller hade de planerat detta hela tiden. MAMMAN, som ringt mig, drog upp att jag sagt det och det, och ville få alla emot mig. Då brusade min sambo upp. Hon var nog inte beredd att han faktiskt hört hela samtalet, så hon blev spak och tystnade. Hennes man och tränare 1 & 2 var spaka, men ingen tog tillbaka sina ord. De vidhöll att det var mitt fel alltihop. Min sambo var duktigt arg och besviken och ett par av de andra föräldrarna kom till mitt försvar precis som de själva fick ta emot mycket skit.

Dottern, som varit närvarande under mötet precis som de andra flickorna, lämnade rummet när man började baktala mig. Hon blev jätteledsen. När hon sen fick ta emot spe av en av en av flickorna i laget, var det droppen.

Min lilla familj kom hem och berättade och det tog inte många sekunder innan beslutet att lägga av med fotbollen i Edenryd var taget. Vi tänker inte stå ut med sånt här.

Jag skickade ett mass-sms, bl.a. till tränarna, att vi kände oss förnedrade och överkörda och att Dottern slutar. Förutom de fina svaren vi fick av vännerna, så fick vi ett spydig sms från den ena tränaren att vi skulle dra ett streck över det hela och gå vidare framåt. Hur gör man det efter att blivit så knivhuggen som vi blev? När de t.o.m. ger sig på ett barn??

Idag har ingen av bovarna i dramat hört av sig och vi står fast vid vårt beslut. Vi kan inte vara engagerade i ett lag och en förening där man är så försumbar att man blir utplockad som syndabock bara för att själv slippa redogöra för klumpiga uttalanden.

Det som gör allra mest ont i mig är att Dottern verkligen trivts i laget och älskat sin fotboll. Hon har utvecklats enormt och vill träna mer för att bli ännu bättre.
Tråkigt är också att de inte tycks känna mig bättre än så här. Jag har ställt upp i vått och torrt. Med migrän och annan sjukdom. Allt för att Dottern ska kunna ta sig till träning och match.
Jag har bloggat om laget i över ett år, med allt vad det innebär i minneskort, tid och energi.

TACK SKA NI HA!!!

Tills vi INTE ses igen...