Min älskade Dotter har problem. Hon vet inte hur hon ska få sin pappa att förstå att hon vill åka till honom mer sällan. Hon vill umgås med honom, men inte hela helger. Hon vill träffa honom ensam.
Dottern börjar bli stor nu. Fyller 12 i augusti. För henne betyder kompisarna mer och mer. Hennes pappa förstår inte det. Dottern älskar sin pappa, men hon tycker småsyskonen och bonusmamman är jobbiga. Hon får inte tillräckligt med privatliv när hon är hos dem. Hos pappan har Dottern inga kompisar som hon själv kan gå till. De vänner hon har där är påtvingade vänner. Hennes pappa umgås med deras föräldrar och tar för givet att Dottern tycker dessa tjejer är kul. Så är inte fallet. Han ser inte signalerna och lyssnar inte.
Det är ingen idé att jag ens försöker tala med honom. Då går han in i försvarsposition och letar fel hos mig. Blir jag arg och tar i, ställer han till med alla tänkbara problem för oss. Då kan vi mista chanser till semestrar med Dottern eller att han skriver på de papper som behöver bådas underskrift. Han är som ett stort barn.
Dottern vill träffa honom lite mer sporadiskt. Kanske över en fika eller en bowlingdate mitt i veckan. Dottern vill åka till pappan när det passar henne, och då bara över en natt istället för tre.
Jag lider med min flicka. Jag önskar jag kunde nå fram till honom. Det går inte. Jag vill inte riskera att hela min familj får lida, vilket skulle ske om jag började skälla på honom. Dottern vet detta. Hon ser och förstår. Hon har själv tagit initiativet att tala med skolkuratorn för rådgivning. Skolkuratorn förstår. Nu hoppas vi att Dottern hittar rätt tillfälle att prata med sin pappa. Jag tror måttet är rågat rätt snart...
Igår kväll var det dans i skolan. Dottern var på plats. Eftersom hon egentligen skulle åkt till sin pappa på eftermiddagen, fick han komma till skolan på kvällen för att hämta henne när dansen var slut. Dottern var inställd på att åka till sitt andra hem och sova. Hon var trött. Nu blev det inte så.
Pappan visade än en gång prov på dåligt omdöme. Dansen var slut kl 22. De var redo att köra kl 22.30. Han hade en av sönerna med sig. De skulle köra ca 28 mil nordväst - ungefär fyra timmar - för att lämna en båt. Dottern blev hur ledsen som helst. Det var hon inte beredd på. De skulle köra långt, mitt i natten, hem till en familj som Dottern helst vill undvika. Hon var så besviken.
Hur kan man bara komma på att göra en sån sak med trötta barn? Enligt pappan skulle de bara köra upp, lämna båten, sova och sen köra hem på morgonen. Varför tar man då barnen med sig? Stackars Dottern såg ut att brista ut i gråt. Hon orkade inte. Hon ville inte träffa flickorna i familjen de skulle till. Hon fungerar inte ihop med dem. Varför kunde hon inte fått vara hemma istället? Jag fick inte veta förrän de gett sig av. Då berättade Kärleken. Jag fick ont i magen.
Tills vi ses igen... KRAMEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar