torsdag 22 april 2010

Kompisar?




Tills vi ses igen... KRAMEN!

Lilly har kommit hem

Resan hem med den lilla gick bra. Vi har ingen transportbur, men vi hade gjort iordning en låda med handduk som underlag. Stckars lilla Lilly såg så liten och skrämd ut i lådan att jag inte hade hjärta att låta henne skaka i den. Jag tog upp henne och hade henne i famnen hela vägen hem.

Förutom ett litet stopp för toabesök och införskaffning av lite kvällsmat, gick resan snabbt hem.
Buren var iordninggjord. Det hade Kärleken sett till i sin iver att få hem ännu en kanin. Allt var fixat utom en matskål.

Lilly fick hälsa lite försiktigt på stoooooora Felix, som blev rädd i första skedet. Jag satt och gosade med henne lite innan hon fick undersöka sitt nya hem. Hon verkade finna sig väl tillrätta och började tugga på halmen, fastän det fanns färskt hö i buren. Jag tror hon kommer trivas hos oss.

Felix fick inte grepp om vad det var som hände. Han nosade och sökte. Han vädrade överallt. Något var på tok...

Till slut fick han korn på den lilla. Han hade ju redan smugit runt buren innan vi for iväg, men nu fanns det ju nya dofter i rummet. Gissa om han var både ängslig och nyfiken. Flera gånger stampade han varnande i golvet. Han gör så ibland om nätterna också. Jag vet inte om han ser spöken eller vittrar något farligt utifrån. Det är både skoj och lite kusligt.


Lite försiktigt vågade han sig fram till buren. Han vågade höja huvudet och titta lite ängsligt över kanten. Oj, oj... vad vad det?

Lilly åt och tassade omkring i sin boning. Sen la hon sig ner och vilade en stund. Det var ett härligt tecken på trivsel och lugn. Vi kunde andas ut.

När det var läggdags för oss vuxna, beslöt vi oss att ställa burarna intill varandra. Dels för att Felix skulle slippa vädra en annan kanin utan att kunna se henne, och dels för att vänja Lilly meddetsamma att Felix finns i huset. Det gick bra.
Fortsättning följer...
Tills vi ses igen... KRAMEN!

Är trött...

...vansinnigt trött på att bli tagen för given.

Jag kan inte säga 'nej' och det vet de flesta. Därför blir de så att man ber mig om hjälp med sånt man vet att jag kan och brinner för. Jag nekar inte, utan kör nästan slut på mig själv istället, för att glädja alla. Det är bara så trist när man inte ens får ett tack.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

En ny familjemedlem

Hela vintern har Kärleken och jag pratat om att så småningom skaffa en kanin till. Jag var bestämd med att det skulle vara en vit lejonkaninhona. Det var en känsla jag hade.
Längre än så kom vi aldrig.
För en tid sen började min älskade sambo kolla efter annonser. Eftersom Felix, vår första lejonkanin, är född i februari, så räknade vi med att många uppfödare skulle få kullar under senvintern.
För ett par veckor sen, såg vi en annons från Skurup, där en hona fått fyra söta ungar, varav en nästan helt vit hona. Vi blev så sugna, men tyckte det var för långt att köra. Ungarna skulle kosta 400 kr/st, men det skrämde inte. Bara sträckan.
I tisdags slökollade Kärleken Blocket igen. Då fanns annonsen faktiskt kvar, men nu med bara en unge, den vita honan. De andra tre var sålda. Gissa om jag bestämde oss snabbt. Vi skulle köpa den. Att priset nu var sänkt till 200, gjorde inte ont.
Jag mailade och väntade... Igår förmiddag ringde Monica, mamma till uppföderskan Amanda. Lilly, som kaninen kallades, fanns kvar och vi var välkomna när vi ville. Som vanligt när vi har bestämt oss, så kunde vi inte vänta. Vi ville köra meddetsamma. Eftersom Amanda ville vara hemma när ungen lämnades över, fick det bli efter kl 18. Helt utmärkt, tyckte vi.
Kl 18.35 körde vi in på deras gårdsplan, strax norr om Skurup. Kl 18.40 var vi med en kanin till. Vi hade fått en Lilly. Ja, vi valde att behålla namnet. Det passar så bra. Välkommen till oss, Lilly!

Tills vi ses igen... KRAMEN!