29:e aug - Älskade katter och 'hej huset'

Katterna kände igen oss och kom fram och hälsade genom nätet till utegården. De såg pigga och friska ut. Ingmarie kom snabbt ut och vi fick komma in och kela med våra älsklingar. Så härligt!

Vi pratade en liten stund om hur det gått för dem. Vi gjorde rätt för oss och begav oss sen hemåt med ett snabbt stopp för att köpa lite mjölk och bröd mm. Snart var vi hemma igen. Skönt

Tills vi ses igen... KRAMEN!

29:e aug - Ännu mer förseningar

Vi hann med tåget kl 14.06, som vi hoppats på. Det var ett helt företag att få ombord alla väskor, men det gick. Vi fick sitta i en korridor, men det funkade. Tåget var i alla fall i tid.

När vi kom till Malmö C, började problemen. Tåget hade inte längre någon lokförare och den som skulle ta över, satt på ett annat tåg och hade minst 10 min kvar att åka. Men herre... Vi fick vänta och inte blev det några 10 minuter. Det tog nära 20 min innan vi kom iväg därifrån.

Efter en stunds åkande behövde jag uppsöka en toalett. Det var inte det lättaste. Den första var trasig. Nästa var också trasig. Nästa kom jag inte åt, för dörren som delar av kupéerna var låst och dörren var inte genomskinlig. Jag knackade, men ingen öppnade. Jag gick irriterad tillbaka till familjen.

Vi hade kollat tidtabellen och det stod att tåget går ända till Karlskrona, så vi visste att vi skulle kunna ta oss till Bromölla. Dock upptäckte vi snart att det stod slutstation Kristianstad C i displayen i vår vagn. Vad falls!?! Det fanns inget ute på tåget som indikerade att vi gick in i fel vagn.

När konduktören kom, frågade vi om både toaletter och resan. Hon kom då på att de kanske måste ge passagerna besked om detta, då de inte var tydliga. Hon meddelade oss och gick sen direkt för att ropa ut i högtalarna. Det fanns fler toaletter, sa hon, men det stämde inte. Den toalett som fanns inne i 1:a klass gick ju inte att komma åt. Den andra var så äcklig att man nästan kräktes. Usch!

Vi fick kånka allt vårt bagage till den sista delen av tåget. De två sista vagnarna skulle vidare till Kristianstad. Vilket jobb! Jag gick på toa, men njöt inte speciellt av det. Tåget blev ännu mer försenat pga två olika tillfällen då vi fick stå och vänta på mötande tåg i flera minuter. Jäkla lokförare, som inte kunde komma till jobbet i tid. Det måste ju jag göra.

Vi hamnade till slut i Bromölla (40 min försenade), där lillebror hade parkerat Kärlekens bil åt oss. Den är rymlig nog att ta allt bagage och katterna, som vi skulle hämta direkt efter att vi kommit fram. Äntligen!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

29:e aug - Tunga väskor och förseningar

Vi var lite rädda att väskorna skulle vara för tunga. När vi åkte sta, så hade vi bara tre väskor med, men fick ha sex stycken. Icelandair tillåter två väskor à 23 kg per vuxen. Nu hade vi sex proppfulla väskor, som visserligen höll måtten, men vi var rädda att de inte skulle klara vikten.

Efter att vi lämnat bilen, letade vi upp en vagn. På MSP tar man $5 för att få låna en bagagevagn. Ocker tycker jag. På Kastrup är de gratis. Vi hade behövt två vagnar, men tog bara en till de väskor som inte har hjul.

Att checka in gick bra. Ett par av väskorna vägde faktiskt för mycket, men eftersom vi klarade totalvikten, så kostade det ingen extra. Vi fick våra Boardingpass och gick bort och lämnade väskorna vid bandet.

Det blev en stunds väntan innan det var dags för avgång. Då blev det ytterligare en försening, som de hoppades flyga in. Vi brydde oss inte nämnvärt, eftersom vi skulle vänta på Island och den flygplatsen är inte särskilt stor. Vi skulle hinna i alla fall.

Flighten till Reykjavik gick bra. Våra tv-skärmar funkade, men värdinnorna kom igång sent med att fixa dricka till passagerarna. Det tog över 1,5 timmar innan vi fick något till livs. Vilken tur då att de delade ut vatten vid påstigningen. Det var väldigt varmt, även inne i planet, så dricka är nödvändigt.

På Island fick vi, eftersom vi blev ca 20 min försenade, bara en timmes väntan. Efter toalettbesök och lite laddning av telefon, så hade den timmen snart gått. Dock var även detta plan försenat, så vi började fundera på om vi verkligen skulle hinna med tåget kl 14.06 från Kastrup.

Vi kom iväg nära en halvtimme för sent och det kändes inte som om de försökte flyga in tiden. Man kan ju följa hela flighten på sin tv-skärm. Där står allt som höjd, hastighet, utetemperatur, när vi ska anlända, vad klockan är nu och man kan se en karta. Ganska trevligt, faktiskt.

Vi landade på Kastrup ca 20 min efter utsatt tid och det tog sen rätt lång tid att få väskorna, men när de väl kom, så kom alla på en gång. Dottern stod bäst till och hann och ta dem alla innan jag och Kärleken hann fram.

Det var ingen passkontroll och det fanns ingen vid tullen heller. Det var bara att gå rakt igenom. Konstigt, men så är det ju numera i EU. Vi tyckte det var ganska läskigt.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

29:e aug - Lämna hyrbilen

Vi var nöjda. Vi hade gjort det vi ville under resan. Allt och lite till. Vi var svettiga, då det var 35° i skuggan och väldigt hög luftfuktighet. Nu var det dags att dra sig mot flygplatsen för att lämna hyrbilen och checka in.

Vi hade bara några minuters bilväg till MSP och när vi kommer fram, kommer vi på att vi måste ju tanka upp bilen. Den var ju fulltankad när vi fick den. Det vara bara att vända igen.

En bensinmack? Var fanns alla bensinmackar när vi nu behövde en omgående? Halva stan var full av vägarbete, så det var inte bara att köra in i närmsta kvarter och kolla. Nej då! Vi fick köra halvvägs in mot stan, ta av vid första tillgängliga avfart, där man inte satt upp spärrar, och börja leta. Inte en jäkla bensinmack!

Vi körde och körde och till slut var vi över på andra sidan Mississippi River och inne i St Paul. Inte en bensinmack. Vi som sett mackar precis överallt under resan. Ja, t.o.m. ute på vischan, där Kärleken var livrädd för att vi skulle bli stående utan bensin. Men hittade vi någon i miljonstaden Minneapolis/St.Paul? Nej då!

Jo, till slut såg vi en. Vi körde in och skulle precis parkera bredvid en ledig pump. Då kommer en man fram och säger att macken är stängd. Pumparna funkar inte p.g.a. strömavbrott. Vi skulle köra några kvarter till. Men herre...

Vi körde ut på stora vägen igen och började titta. Ingen mack. Ingen mack. Ingen mack. Jo, där! Äntligen! En mack där det stod bilar och alla lampor lös. Vi körde in och ställde oss i kö till en pump.

På denna mack fanns 8 pumpar, varav två var Diesel. Alla var upptagna. Vi stod där vi trodde att vi snart skulle komma till. Killen framför oss verkade vara klar med sin tankning. Kärleken gjorde sig beredd att flytta fram bilen.

Vad gör killen då? Jo, han hämtar vindrutesvabben och börjar tvätta vindrutan. Vi tittar oss omkring och funderar på att byta plats, men ingen annan verkar bli klar före. Vi står kvar. Killen svabbar och svabbar. Rakar bort vattnet noga. Nu är han väl klar?!

NEEEEJ!!! Han hämtar papper och börjar torka rutan och polera listerna kring den. Men herre... Jag trodde Kärleken skulle spricka. Vilken jäkla tur att vi var ute i god tid!

Vi fick till slut tankat och letade oss sen tillbaka till flygplatsen och kunde lämna bilen utan anmärkning.  Tack för det!

Tills vi ses igen... KRAMEN!

29:e aug - Hajar bland shoppinghajar

Vi skulle inte shoppa mer innan hemfärd. Allt var ju packat. Det enda vi kunde tänka oss, var en kjol till Dottern. Hon hade ännu inte hittat den rätta. En kjol skulle inte ta mer plats än att hon skulle kunna ha den i sitt handbagage. Tyvärr hittade vi ingen.

På Mall of America finns massor att göra förutom att shoppa. Vi hade ingen lust att kolla på Lego eller åka karuseller, så vi letade upp akvariet istället. Vi trodde det skulle vara något litet, där man får se ett smakprov på några arter och sen vilja gå på det "riktiga" någon annanstans. 

Där bedrog vi oss. I källaren fanns ett rejält stort akvarium med massor att titta på. Det var vält värt besöket.

Det var häftigt att gå i tunneln där de större fiskarna simmade bredvid och ovanför ens huvud. Det var ganska stora djur de hade där. Trevligt!

Detta blev det sista vi gjorde innan avfärd mot flygplatsen. Resan led mot sitt slut.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

29:e aug - Tillbaka där vi började

Så var vi då tillbaka där det började. På Mall of America. Det ligger nästan vägg i vägg med IKEA. Vi skulle inte shoppa mer. Allt var ju packat. Vi skulle inte äta. Det gjorde vi på IKEA. Vi skulle bara gå runt och titta och fördriva lite tid innan det var dags att lämna hyrbilen och checka in på flyget. Det finns en hel del att göra på MOA utan att behöva shoppa.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

29:e aug - Hemlängtan?

Kärleken ville till IKEA. Jag tror han var mer hemsjuk än han ville visa. Vi hade ju ändå inte möjlighet att köra mer, så vi kunde lika väl ta en runda dit. 

Den svenska flaggan ger mig väldigt patriotiska känslor. Det känns bra, när jag nu var i världens mest patriotiska land. Här är man stolt över sitt land, sin flagga och sina traditioner. 

En Ektorpsoffa. Kärleken känner sig som hemma. Det var bara tyget som felade.

Mindre än 14 kr? Ja, då kan man ju slå till. Middag på IKEA är inte helt fel, så här på hemresedagen.

Kärleken kastade sig över köttbullarna med potatismos och sås, medan Dottern gillade den billiga kycklingen. Jag höll mig till Kyckling jag också, fast i en annan variant.

IKEA ser likadant ut här som hemma. Priserna är nästan desamma. De har bara like lägre skatt än vi har.

Tills vi ses igen..

För Dottern

Vi gav oss av rakt in i middagsrusningen i en av de finade stadsdelarna, Edina. Målet var Galleria Edina och en speciell butik. Vi hittade faktiskt ganska lätt, trots köer och mycket vägarbete.

Gallerian var ganska diskret, men man kunde läsa på fasaden vilka butiker som finns där. Jag ville gärna titta in i Bang & Olufsen-butiken, men brydde mig inte om det. Det var Dottern som skulle få sitt lystmäte stillat.

Dottern älskar Louis Vuitton och längtar efter att kunna köpa någon av deras produkter. Vi gick in och vågade inte röra något.

Den manlige försäljaren kom fram till oss och frågade om han kunde hjälpa till med något. Jag sa att LV är helt utanför våra prisklasser, men att eftersom vi har så långt till närmsta butik och Dottern är så förtjust, så ville vi besöka denna.

Säljaren var supertrevlig och tyckte att vi gjorde helt rätt. Han ville att Dottern skulle få känna på ett par artiklar och fotografera sig med dem. Vilken gest!

Dottern var överlycklig över att få denna möjlighet. Säljaren pratade gärna och Dottern ställde glatt frågor. De två väskorna hon fick känna på, kostar ca 5000:- resp ca 3300:- Det är bara att börja spara.

I gallerian fanns idel exklusiva butiker och dessutom Polarn & Pyret. För oss är det ganska konstigt, eftersom den finns hemma i Kristianstad, men här är den kanske exklusiv.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Klara för hemfärd

Kommer du ihåg hur mycket bagage vi hade inför resan till USA? Det är lite mer nu.

Vi fick en skön sovmorgon på La Quinta Inn & Suites och brydde oss inte om frukosten, eftersom den var slut kl 9. Vi värderade sömnen mer, då vi har en lång dag och resa framför oss.

Efter att jag packat om lite av vårt bagage för att få plats med det sista, så var det dags att checka ut och bege oss ut på ett sista äventyr.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

28:e aug - En favorit i repris

Vi blev så förtjusta i Texas Roadhouse i Cedar Rapids, att vi ville äta där igen. Jag letade upp en restaurang strax norr om Minneapolis, i Coon Rapids. Det tog ca 30 min att köra från Bloomington och dit, men det är det värt.

Texas Roadhouse har minst lika fint kött som andra Steakhouse/köttrestauranger, men deras priser passar oss bra.

Dottern valde en 170 gr (6 oz) ryggbiff med hemmagjorda pommes och stekta champinjoner. Till förrätt åt hon en Caesarsallad (utan kyckling).

Kärleken var sugen på en 310 gr (11 oz) ryggbiff med bakad potatis, stekta champinjoner och färska grönsaker.

Jag tog en 225 gr (8 oz) ryggbiff  med hemmagjorda pommes, stekta champinjoner och stekt lök. Jag åt husets sallad till förrätt.

Min köttbit var stekt till Medium Rare och den var perfekt. Smälte nästan i munnen. Kärleken och Dottern fick sina Medium Well. Mycket goda de också.

Nu lär det inte bli fler restaurangbesök av det här slaget på ett bra tag. Hemma i Sverige är det alldeles för dyrt att både gå ut och äta det och även att köpa hem. Tycker vi alltså.

Sista stormåltiden är avverkad. Sista natten är avverkad. Sista dagen har bara börjat.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

28:e aug - Sista natten i USA

Sista natten tillbringades på det lite finare motellet La Quinta Inn & Suites i Bloomington, Minneapolis, MN. Det har samma status som New Victorian Suites i Lincoln, NE och som flera hotell hemma i Sverige i prisklassen 1500 och uppåt.

Sängarna är så sköna att jag skulle velat sova ett helt dygn. Jag hade gärna stannat här fler nätter om jag kunnat.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

28:e aug - Mellanmål

Sista natten i Charles City var avverkad. Vi körde ner till Greene en sista runda för att säga hej då till Joan och överlämna ett par flaskor vin som tack för allt. Det har varit så otroligt skönt att träffa henne igen och så har hon ju bjudit på all mat, även om det inte varit hemlagat. Vi fick absolut inte betala.

Resan upp till Minneapolis tar inte mer än ett par timmar, men när vi hade ca 30 min kvar, var vi både nödiga och hungriga. Vi valde att stanna vid ett McDonald's för ett par burgare. Dricka hade vi själva. Hemma i Sverige gillar vi inte McD, men här är det annorlunda. Köttet är supergott.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

27:e aug - Biobesök med främlingar

Dottern ville gå på bio. Det hade vi pratat om några gånger under bilresan genom landet. Vi skulle försöka hitta en film att se i Iowa.

När vi var på middag med Joans familj i fredags, kom saken på tal igen och innan jag visste ordet av, hade Dottern bokat med Sue att gå på bio med dem och se Smurfarna 2.

Sue, Jerry och deras barnbarn plus en kompis hämtade Dottern kl 18.10 och gav sig av. Dottern av uppspelt och tyckte det skulle bli spännande att dels vara ensam med amerikanare, som hon knappt känner, och dels få gå på bio i USA. En upplevelse i sig.

Kärleken och jag tyckte det var konstigt att var utan Dottern. Vi har levt så tätt inpå varandra i tre veckor att det kändes tomt. Dock hade vi en massa packande inför hemresan att göra, så tiden sprang snabbt iväg och helt plötsligt stod hon där i dörren igen, med en glad uppsyn. Dottern hade haft jätteroligt och filmen var bra.

Jag sa mina hej då till familjen och lovade att snart vara tillbaka igen. De känns verkligen som mina anhöriga. De tog in mig i familjen direkt när jag kom 1985 och har brytt sig om mig ända sen dess.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

Kändisar

Det går ingen förbi att Joan fått besök ända från Sverige. Det står i tidningen. Såna här nyheter är roliga nyheter. Det får man tåla.

Jag har varit med om det förr. När jag kom på semester till Nora Springs, brukade Joan be tidningen skriva om det, så alla fick veta och jag behövde inte heller ringa runt till alla. De visst och kom till mig.

I Greene känner vi inte några förutom Joan, men ändå har några av hennes vänner kommit för att hälsa. De tycker det är trevligt med långväga besök. Vi bjuder på det. Det är härligt med glada, trevliga människor, som  vill en väl. Amerikanarna, de man träffar bortom storstädernas stressiga liv, är så gästvänliga och nyfikna på allt. Många av de som bor här är ju svenskättlingar eller åtminstone av nordisk härkomst.

Tills vi ses igen... KRAMEN!

27:e aug - Presbyterianska kyrkan

Det finns sju (!!) kyrkor i lilla Greene och Joan spelar orgel i presbyerianska kyrkan. Hon är absolut inte superreligiös, utan gör det nog mest som en social grej. Det är trevligt att gå i kyrka i USA. Man umgås och tar hand om varndra.

Joan tog med oss för att dels visa den fina, lilla, 150 år gamla kyrkan och dels spela en trudelutt för oss. Hon är duktig. Hon spelade mycket i High School och sen blev det väl lite till och från under barnuppfostrings- och arbetsåren. Numera spelar hon nästan varje söndag.

Även Dottern klinkade fram en liten stump. Joan visade en annan enkel sång, som Dottern provade.

Vi gick ner i källaren och träffade några av kyrkans damer. De syr bl.a. quiltade filtar/överkast som de ger bort till behövande eller säljer till förmån för välgörenhet. Jättefina konstverk! En del var handgjorda ända in på minsta rutan och andra var sydda med symaskin. Jag fastnade för en gul historia. Hade jag kunnat, skulle jag köpt den och haft som överkast hemma. Den var tyvärr inte klar än och vi har ändå itne plats i någon väska.

Tills vi ses igen... KRAMEN!